Tyra skiver ofta om det – fenomenet ”hästmänniskor”.
Det finns inga som verkar så snabba på pucken som människor i hästvärlden. Ja, det skulle vara mammapoliserna då men de är ett kapitel helt för sig.
Jag är själv inte speciellt insatt i hästvärlden på den nivå där man tävlar osv utan ser väl mig själv i bästa fall som en hästlös hästälskare som gärna skulle lufsa runt i skog och mark på en pålle om möjlighet bjöds men jag vet väldigt lite om form, hoppträningar, bakom lod, rollkur och allt vad det skrivs om..
Därför kan jag heller inte säga om läsarna som kommenterar Tyras blogg har rätt eller fel i sin kritik om typ ALLT men för att förenkla det riktigt, riktigt mycket så säger många att:
-Tyra har fel.
-Cornelia Rylén är gud.
Ungefär så har det låtit sen Cornelia började rida Corvara och Fleur och eftersom hon är beridare till yrket så är det väl inte jätteöverraskande att det går framåt för henne och det är hästmänniskor också väldigt snabba med att trycka upp i ansiktet på Tyra.
Men… här kommer nu tvisten.
Sen Cornelia tog över Corvara och Fleur så har fler av Tyras hästbloggläsare hittat dit och – surprise, surprise – Cornelias senaste inlägg är ett sk ”dementiinlägg” där hon behöver förklara och försvara en video med tillhörande text som hon lagt upp efter sin hoppträning för Peter Markne.
Ett inlägg på som många sätt påminner om de otaliga ”svar på tal-inlägg” som Tyra producerat genom åren.
Förstår ni vart jag är på väg?
Helt plötsligt är tonen bland Cornelias kommentarer skrämmande lik tonen som brukar husera bland Tyras kommentarer.
Är det så att hästmänniskor helt enkelt har något behov att trycka ner och tillrättavisa varandra på alla sätt som går?
Är det som nån slags ticks? Häst-tourettes?
Som sagt, jag är inte jätteinsatt så jag kan inte i detalj säga varken bu eller bä om hur Cornelia rider eller om de val hon gör men jag kan inte tänka mig att hennes ridförmåga försämras i takt med att antalet läsare på hennes blogg ökar?
Hur kommer det här sig?
Kan NÅN vänlig själv förklara det för mig för som hästvärlden framstår nu som kommer jag aldrig våga mig in i ett stall igen.
De enda hästarna jag kommer rida är de i färgglad plast på karusellen på Gröna Lund.
