Annica Lagergren har fått en adhd-diagnos och känner sig lättad eftersom alltid känt sig annorlunda och att hon inte riktigt passar in.
Jag känner också igen mig i hennes beskrivning av att känna sig fel och att vara ”för mycket” i olika situationer.
Jag menar inte att jag skulle ha en diagnos, men jag undrar hur många i min ålder som har en faktisk diagnos men som aldrig utretts.
Det närmaste jag hörde som barn var att vissa barn hade ”damp” – vad det nu skulle betyda, men aldrig att det pratades om andra diagnoser.
Jag hade en kille i min klass, som jag idag förstår har dyslexi, men som blev SÅ illa behandlad av lärare. Jag minns en sådan sak väldigt tydligt, när en vikarie frågade resten av klassen ”om han skämtade med henne” när turen kom till honom att läsa högt.
Det gör mig arg än idag och är ett ilsket minne jag kommer bära med mig resten av livet.
Jag undrar hur många unga som utsattes för liknande behandling i brist på korrekt diagnoser, extra stöd, hjälp och förståelse för dem, istället för reprimander?
