Jack Hildén på Aftonbladet har skrivit en recension i krönikeform av Hannah Widell och Amanda Schulmans nya bok ”Pink Velvet” som ges ut på samma förlag som min egna bok gavs ut på. 
Han har inte många positiva ord att säga om boken, och jag uppmuntrar alla att läsa den, istället för att förlita sig på min sammanfattning, som inte gör den rättvis.

DU HITTAR TEXTEN I SIN HELHET HÄR!

Här kommer min sammanfattning:

Jack Hildén tar sig alltså en kritisk titt på Hannah Widell och Amanda Schulmans nya bok ”Pink Velvet” och konstaterar att ordet ”jag” nästan översvämmar sidorna. Trots att författarna försöker distansera sig från självhjälpsgenren, är det svårt att se boken som något annat än en guide till självförverkligande fylld med klyschor och plattityder.

Hildén tycker att boken är provocerande på flera sätt. Den ständiga jakten på lycka och balans, som författar-systrarna menar sig ha hittat, framstår som naiv. Varför skulle de plötsligt ha rätt nu, när de själva erkänner att de haft fel så många gånger tidigare? Han ifrågasätter även det underliggande budskapet i boken – att lycka är något man kan nå genom att följa vissa regler eller köpa rätt saker. För Hildén känns detta ytligt och riskerar att ge unga läsare en skev bild av vad livet egentligen handlar om, men är ju som hand i handske i influencerland.

En annan sak som Hildén är kritisk till och lyfter fram är bokens tendens att rensa bort allt och alla som inte passar in i den perfekta bilden av lycka. Ex-partners och gamla vänner försvinner från scenen för att inte störa författarnas självsökande. Hildén får känslan av att författarna omger sig med en mycket självupptagen krets, där fokus på jaget går före verkliga relationer och känslor. Control, alt, delete typ.

Sammanfattningsvis tycker Hildén att ”Pink Velvet”, trots sina goda intentioner, riskerar att förmedla ett ytligt och självcentrerat synsätt på livet, men återigen – är det inte just det intrycket man får av många influencers? Den överdrivna betoningen på självförverkligande och individuell lycka gör att boken känns distanserad från den verklighet de flesta lever i och man kan ju undra vem som egentligen är målgruppen för boken?
Slutklämmen ”allt blir bra” känns enligt Hildén som en förenklad och naiv avslutning på en bok fylld av komplexa och svåra frågor, så kanske bör den användas i mer underhållande syfte än för självhjälp?

Är det någon här inne som har eller planerar att läsa boken?

Visa det här inlägget på Instagram

Men gröten däremot. Vi måste tala om gröten. Om jag har en dålig dag så infinner sig den känslan redan på morgonen. Ni vet, det svarta i brösten och gråten i halsen. Att då träffa någon man håller kär gör det i princip omöjligt att hålla det inne. Det gör lite ont, men det kommer i allafall ut och det är det viktigaste. Att sen dricka den varma och lena cappuccinon tillsammans med en gröt av något slag med något sött på är väl som att äta en mer mogen och sofistikerad form av själva moderkakan. Jag har blivit räddad av bästis och gröt så många gånger. Det är det finaste. Jag äter gröt minst tre av fem vardagar och obs, jag är inte alltid ledsen, men lika bra att boka in som försäkring för när det händer. // Amanda Schulman

Amanda Schulman tar upp faktumet att många av oss ofta tänker att man ska gå ut och dricka vin med en vän när man är nere, men hur det inte alls funkar på henne. 
Hennes problem är att hon blir så uppspelt av hela den idén att hon glömmer bort vad hon var nere för från första början. Detta sker i samma sekund hon trippar ner mot restaurangen, men är inte det bra då? Eller är det bara en tillfällig lösning där problemet eller känslan återkommer i takt med att alkoholen går ur kroppen?
Gröt däremot, verkar vara just den snuttefilt som hon behöver när hon är ledsen, men skriver samtidigt att hon äter gröt minst tre av fem vardagar, även om hon inte behöver tröst just då, men att det är lika bra att boka in som försäkring om något skulle ske. Ett av de mindre problematiska ”självhjälpsinläggen” från en influencer skulle jag säga.

Så gröt alltså? ?
Tänk om jag hade vetat om det och istället provat gröt istället för alkohol som ångestdämpning? ?

Men därefter började jag scrolla genom hans krönikor och lade märke till att jag minsann inte var den enda som generade den gode krönikören och fick honom att skämmas.
Han skäms mest hela tiden. Han är sekundärskammens okrönte kung!
Eller också gråter han. (Han gråter VÄLDIGT ofta!) Eller skakar. Av fasa. Darrar. Och vill slänga saker i väggen.
Det är lite Kalle Anka det där. Och oerhört kul.

Det kan vara stora saker som att mänskligheten går under. Det kan vara mindre saker, som att Stockholms tunnelbana byter modell på sina vagnar. Eller att han hört en låt på radion. (Då gråter han så mycket att han måste stanna bilen när han kör.) Det är liksom inte så noga. Hans känslor är stora och för det mesta lite all over the place. Alex Schulman är beredd att gråta, rasa, skämmas och känna kall fasa med samma intensitet vilket som. // Jonas Gardell

Jonas Gardell har skrivit en krönika i tidningen Expressen, som uteslutande handlar om Alex Schulman och alla hans trauman, som Jonas Gardell fick upp ögonen för en kväll när han bestämde sig för att skrolla igenom Schulmans alla krönikor.
Anledningen till detta var den egna förvåningen över att Alex Schulman tillägnat Gardell en hel krönika i Dagens Nyheter med rubriken: ”Jag blir generad av Jonas Gardells vördnad för statsministern”. Han kunde helt enkelt riktigt begripa varför Schulman tog i så han sprack över den där lunchen. Gardells första teori var att Schulman måste ha känt sådan sekundärskam, att han var tvungen att ägna en hel krönika åt den, men det var som sagt när han började skrolla bland Schulmans alster som han insåg att han inte var det minsta speciell, utan det är så här Alex Schulman känner, faktiskt mest hela tiden.

Gardell nöjer sig dock inte med att konstatera det utan har skapat en egenkomponerad topplista med Schulmans alla olika trauman:

Du hittar hela den underhållande listan i Expressen.