När jag läste rubriken på Sandras senaste inlägg, ”Födelsedagskalas och botox”, trodde jag att hon skulle ta med sina läsare på en botoxbehandling, men icke sa den berömda Nicke. Istället handlade inlägget om mängden botox och fillers som många Hollywoodstjärnor har i ansiktet. Sandra skriver att Nicole Kidman och Zac Efron är så botoxade att de knappt kan visa några känslor i ansiktet. Om man har sett något rörligt material med Zac Efron det senaste året, förstår man vad hon menar utan att ens ha sett filmen.

Sedan såg jag Netflix nya romantiska komedi A Family Affair. Alla nya romantiska komedier måste betas av, det är regeln.
Förutom tunn handling och inte ett enda rolig skämt är kärleksparet Nicole Kidman och Zac Effron så botoxade att de inte kan få fram en känsla i ansiktet.
(Och jag vet att Zac Efron gjorde en käkoperation efter en olycka, men detta är mer än så.)
Nicole Kidman ser boktstavligt talat utsuddad ut.
Jag tycker ärligt det är under all kritik. Ska vi behöva titta på skådespelare som inte längre kan agera?
Skrivit ett blogginlägg om det här btw: När skådespelare upphör vara skådespelare.

Inlägget som Sandra länkar till längst ner i citatet skrevs 2021 och handlar om hennes reaktion när hon såg återföreningen mellan skådespelarna från ”Vänner”. Jag satt också bänkad och kunde inte undgå att notera samma saker som Sandra skriver i sitt inlägg. Det blev särskilt påtagligt hur de sex vännerna, som nu är i femtioårsåldern, ser ut efter många år med botox och fillers. Deras ansikten verkar nästan allergiska, med fyllda kinder och krympta ögon. Sandra skriver att trots att alla har rätt att göra vad de vill med sina kroppar, är det svårt att ignorera hur mycket ansträngningarna att dölja åldrandet visar att tjugo år har gått.

Visa det här inlägget på Instagram

Fenomenet finns överallt, inte bara i underhållningsbranschen.
Häromdagen förundrades fotbollssupportrar världen över över hur Cristiano Ronaldos ansikte såg ut när han grät öppet efter att ha missat en straff i EM-matchen mot Slovenien. Den tyska tidningen Bild gick så långt att de bad den i München verksamme skönhetskirurgen Tom Wendel om ett expertutlåtande, något som Expressen skrev om.
Den tyska tidningen skriver, att trots att han gråter häftigt förblir delar av hans ansikte märkligt stilla. Särskilt den lena huden på portugisens panna verkade oberörd av de stora känslorna. Tom Wendel tycker sig se spår av ett antal olika skönhetsingrepp.

Den mycket fina och småporiga huden tyder på ”glödbehandlingar” med C-vitamin och hyaluron-boosters. Jag ser det också som väldigt troligt att han har gjort botoxbehandliingar runt ögonen, säger han till tidningen.

Är det det här vi ska ha AI till?
Att uttrycka känslor med hjälp av ansiktsuttryck åt oss, för att vi alla en dag, som ett kollektiv, är lika botoxade som de Sandra nämner i sitt inlägg?

Ända sedan Sandra Beijer offentligt berättade om sin graviditet med sitt och sambon Björns första barn, har hennes inställning till allt från föräldraskap till egentid skiljt sig något från hennes kollegors.
Det verkar som om Sandra inte till 100% gått upp i sin roll som enbart Didriks mamma, utan fortsatt att vara ”Sandra” vid sidan av sin roll som mamma. I en frågestund på Instastory svarade hon bland annat på följande frågor:

Fråga: Fler barn?
Svar: Blir ett absolut nej på den frågan.
Fråga: Varför inga fler barn?
Svar: Har aldrig velat ha fler barn. Har vetat det sedan jag var liten, det verkar jättejobbigt. Jag vill gärna ha mycket tid till andra saker och brinner inte för föräldralivet så att det ska äta upp ännu mer tid, älskar det som det är nu sån varför ändra?

Sandra har även postat det här blogginlägget där hon skriver så här om att resa ensam, utan barn:

Jag får många dm av mammor som skriver saker i stil med ”wow jag har inte ens varit borta en kväll från mitt barn” etc. Jag förstår att det är mycket priviligerat att kunna dra iväg i flera dagar.
Men om du är en mamma som aldrig tagit dig tiden att ens vara ute en kväll fast du kan –
Snälla ta dig den tiden.
Barn klarar sig. Det är inte farligt att sakna varandra.
Även bland mina kompisar finns det någon slags konstig idé att det inte går att vara ifrån sitt lilla barn i flera dagar. Alltså det handlar inte om att det inte går rent planeringsmässigt, utan att barnet och föräldern liksom inte ska klara sig utan varandra.

Jag inser att detta är ett känsligt ämne, och precis som Sandra skriver vill jag inte att detta inlägg ska få oroliga mammor att känna sig ännu mer otillräckliga. Det är verkligen inte syftet. Jag tycker mest att Sandra är en frisk fläkt jämfört med några av sina kollegor som helt gått upp i sin nya roll som ”mammainfluencer”. Det är bra att lyfta fram olika inställningar till föräldraskap och visa att det finns olika sätt att balansera livet som förälder.

Den som inte vill vara ifrån sitt barn en minut innan de tar studenten, gör inte det.
Och den som tycker det känns bra att låta den andra föräldern rodda hemma medan man själv tar egentid, gör det. Jag tror inte att något av alternativen kommer leda till några akuta tider hos psykologen senare i livet, men det är bara min åsikt.

Så här går tonerna i hennes kommentarsfält, och jag hoppas vi kan hålla samma höga nivå här inne också.

Visa det här inlägget på Instagram

Sandra Beijer har släppt singel nummer två från sitt album ”Tjejdikter” och den här gången är det ett samarbete mellan henne, vokalisten Jackie Mere och producenten David Lindvall.

När jag först lyssnade på snutten i Sandras inlägg tänkte jag ”mjäää… inget för mig tror jag” men när jag läste Sandra förklaring så föll texten mer på plats. Lyssna först här ovan, och läs först sen vidare. ?

En låt som handlar om en gång när jag var tjugotvå år och var med om mitt första stora heartbreak.
Jag grät så mycket att jag fick sprickor på hornhinnan. Doktorn frågade om jag hade spacklat taket, nä det var tårarna ?

Feature-artist den fantastiska @jackiemere_
Producent: @ivanjohandavid // Sandra Beijer

Du hittar låten här på Spotify.

Nu ska jag titta på Sex & the City på Netflix och stryka detta hushållets skjortor. Jag har mycket tankar kring Sex and the City den här – kanske sjuttiofjärde – gången jag ser om det. Att se om Sex and the City är att upptäcka något nytt varje gång. Kanske ska jag helt enkelt skriva ett inlägg så vi kan diskutera.
Man blir i varje fall taggad på capribyxor av bilden ovan.
Gotta go! TTYL! // Sandra Beijer

Vi som är lite äldre har nog en liknande relation till Sex and the city som vi har till Vänner (om man har någon) där många avsnitt har en personlig innebörd, kanske gick man igenom hjärtesorg vid ett avsnitt och kanske har man precis blivit så där härligt nykär, som karaktärerna i ett annat av avsnitten?
Sandra skriver att man upptäcker nya saker varje gång man ser avsnitten och så är det ju…
Sandra Beijer tillhör ju lite mer min generation om vi nu ska kategorisera tantaluringarna, och många av hennes läsare verkar också göra det, i alla fall av kommentarsfältet om SATC att döma.

Vem är du i allt det här? Om någon?