Gällande kommentarsfältet: Fattar inte riktigt vad som hände i slutet av förra veckan. Jag bad aldrig om feedback efter kräftskivan, men ändå kom en storm av kritik. Till en viss del konstruktiv, absolut. Känner inte att jag kan/pallar bemöta den. Vad jag än säger/skriver tas det emot negativt.

Det är fel på det jag gör, det är fel på hur jag skriver. Det är så himla tråkigt med dålig stämning. Det gör mig matt. Ni som verkar så arga, vad gör ni här? Släpp ilskan nu så vänder vi blad. Expressen granskar kommentarerna och även dom har reagerat. Vi kan bättre än såhär, vi är vuxna människor.

Paula Rosas tar till sin blogg för att kritisera sina läsare, och sättet de kommenterat den kräftskiva hon ordnat via sitt nya eventföretag.
Här ovan ser ni några exempel på hur det lät under det inlägget. 

Under sitt nya inlägg fick hon en tänkvärd kommentar:

Om man marknadsför sitt företag på sin blogg så måste man väl inse att det kommer komma både ris och ros?
Att hon inte reklamidentifierar inlägget orkar jag knappt bemöta.

Eller?
Paula är ändå gammal i gemet, och beter sig som att hon fått sitt livs första kritiska kommentar. Det ÄR inte särskilt trevligt med långt, utsläppt hår bland mat exempelvis. Det skulle nog till och med Livsmedelsverket hålla med om.
Hur ser ni på saken?

Trots försök till god & mysig morgon med lyxfrukost hamnade jag i konflikt med ett barn. Eller senare irritation från bådas håll. Jag ska strax börja min arbetsdag med min fotograf men kan inte alls skölja bort det dåliga samvetet.
[…]

Att bråka på morgonen ger ingen en bra start. Jag har dåligt samvete och vill spola tillbaks tiden. Morgonen var verkligen upplagd för en bra start men blev istället en dålig.
[…]

Det som hände är att en av dem inte alls tål stress. Jag vet om det men utsätter henne ändå för just stress.
[…]

Jag måste inse deras olikheter och kan inte kräva exakt samma sak. Anpassa föräldraskapet Paula. Anpassa föräldraskapet. // Paula Rosas

Paula Rosas inledde tisdagen med att dela ett inlägg där hon beskriver ett bråk med ett av sina barn.
Hon går ganska detaljerat in på både vad som utlöste bråket och hur det utvecklades. Eftersom Paula och Hugo har två barn, är det inte särskilt svårt att räkna ut vem av dem det kan handla om. Jag har valt att inte återge den beskrivande delen av inlägget (det är vad […] står för om någon undrar).

Personligen tycker jag att sådana detaljer kan kännas mer integritetskränkande än att publicera ett foto på ett barn.
Det är såklart inte en tävling mellan text och bild – båda har sina risker. Bilder kan spridas och användas på oväntade sätt, men en detaljerad text om ett barns privata handlingar kan också kännas som ett intrång. I det här fallet vet läsarna redan tillräckligt om familjen för att kunna gissa vad som hänt och vilket barn det gäller, vilket kan nagga på barnets integritet.

Vad tänker ni om den här typen av inlägg där ett barns agerande lyfts fram och diskuteras inför en stor publik?
Är det bara vardagsrealism, eller går man över en gräns när barnens liv exponeras på det här sättet?

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Vi avslutade vår expedition till Kebnekaise med ett eeeeepiskt äventyr. Efter bestigningen upp för Sveriges högsta berg trodde vi inte att vi kunde toppa upplevelsebarometern. Ack så fel vi hade ?️.
Det vi gjorde var att höghöjdsklättra upp till toppen på Kebnekaises syster Tolpagorni, berget med den stora grytan på 1672 meter över havet. // Paula Rosas

Influencern Paula Rosas och hennes vän Pischa Strindstedt har nyligen deltagit i en expedition till Kebnekaise och delat sina upplevelser på både Instagram och Paulas blogg.
Paula nämner att deras guide Bruce verkade lite imponerad över att två ”influenser” från Stockholm, som aldrig sovit i tält förut, klarade utmaningen ganska smärtfritt – och det kan jag förstå. Å andra sidan blir jag nog imponerad av vem som helst som vågar sig på något liknande, så kanske är jag en smula lättimponerad?

Ser vad ni skriver: Men tycker fortfarande inte att det är okej. Många bland kommentarerna under sommarsviten är riktigt ohyfsade.
[…]

Jag säger som jag säger till mina barn. Har man ingenting snällt att säga, säg ingenting alls. Man vet aldrig hur hårda ord kan landa hos någon annan. Jag tvingar ingen att tycka det är lika fint som oss, men säg ingenting alls då. Ska det verkligen vara så svårt? Tänk på detta både i sociala medier och i det verkliga livet. // Paula Rosas

Sedan jag skrev och publicerade inlägget om Paula Rosas senaste jobbprojekt – att inreda en hotellsvit med temat ”En midsommarnatts dröm” – har ännu fler negativa omdömen strömmat in. Nu ryter Paula ifrån med samma ord som hon säger till sina barn: ”Om du inte har något snällt att säga, säg ingenting alls.”
Här uppstår ett problem, eftersom Paula visar att hon inte förstår skillnaden mellan sitt inkomstinbringande personliga varumärke och sin privata roll som mamma. Genom att använda denna logik lär hon sina barn att man aldrig får klaga på service eller komma med förslag på förbättringar, eftersom det enligt henne inte är snällt.
En kommentator påpekar att visst har Paula offentligt klagat en hel del på de hantverkare de anlitat tidigare?
Det är ju inte snällt. Är det bara Paulas yrkesroll som inte får kritiseras? Är inte det lite skenheligt?
Läsarna kritiserar inte inredningen i hennes privata hem – så mycket som nu är privat i en influencers hem – utan ett arbete hon får betalt för att utföra och visa upp för sina läsare. Märkligt…

Det är klurigt, eftersom det har med tycke och smak att göra, inte rätt eller fel. Är det snyggt? Hur långt är ett snöre?
Eftersom det inte finns ett facit för hur man inreder rätt, måste man känna sig trygg i det man gör och vara okej med att det man gör inte är för alla. Precis som med allt annat kreativt. Musik är inte rätt eller fel, utan hur bra eller dåligt man tycker att det är beror helt på personliga preferenser. Det finns de som tycker att Paulas midsommarnattsdröm är det finaste de sett, och där har du målgruppen. Inred för de som gillar stilen du vill inreda i, istället för att försöka omvända de som alltid har och alltid kommer hata blommor. De kommer aldrig bli nöjda, hur mycket du än anstränger dig. Varför försöka, när du istället kan inreda åt de som vill ha det du gör, och vars feedback och kontruktiv kritik du kanske lättare kan ta till dig än om den kommer från någon som kanske inte ens är intresserade av det du gör utan bara vill jäklas? Eller känns som det i alla fall…

Det blir en smula oseriöst när hon blandar in sina barn och sin roll som uppfostrande mamma i detta sammanhang, för det finns ingen anledning till det. Om arbetsgivaren är eld och lågor och vill låta Paula och Julia inreda resten av hotellet är det ju fantastiskt. Då spelar det väl ingen roll att inte alla älskar blomsviten – det viktiga är att arbetsgivaren gör det. Eller hur?