Paula Rosas och hennes dotter Molly skadade sig när Molly skulle testa ett löpband, vilket resulterade i brännmärken och ömma händer.
Under inlägget får Paula en kommentar som ifrågasätter hennes agerande och mer eller mindre antyder att det är Paula som är orsaken till varför hennes barn, titt som tätt gör sig illa.
Min spontana reaktion är att personen som skrivit den här kommentaren, antingen inte har barn själv eller låter dem leva livet, inslagna i bubbelplast. Hade ett barns antal olyckor varit synonymt med bar eller dåligt föräldraskap så hade mina föräldrar fått betyget icke godkänt, med tanke på hur ofta jag – och min syrra, men framförallt jag – skadade sig under uppväxten.
Jag cementerade mitt klippkort på vårdcentral och akutmottagningar i tidig ålder och den trenden håller i sig än idag.

Jag tycker kommentaren var idiotisk, men det rättfärdigar ändå inte att Paula publicerar vederbörandes ipnummer, som skulle kunna vara ett brott mot GDPR. Det känns mer som en härskarteknik, lite som när Michaela Forni postade det här inlägget från Instagram efter att en följare skickat ett dm till henne, istället för till sin kompis.
Att anklaga en förälder för att ha orsakat sitt barn skada är en lightversion av att oroasanmäla en offentlig persons barn. Man jävlas där man kan och där det gör som ondast, vilket för de allra flesta verkar vara påståenden om att man inte är kapabel till att ta hand om sina barn.

Hur tänker ni här? Både om kommentaren och att Paula publicerar personens ip-nummer?

---

---

Här kan du läsa om GDPR och hur det appliceras på ip-nummer.

Tack för tips!

Jag tror inte på fri tillgång till skärm men inte heller på nolltolerans. Jag tror på att man som förälder absolut kan och får köpa sig lite lugn emellanåt men att man också ska se till att veta vad barnen gör online. Ha koll på vilket innehåll dom konsumerar och se till att det inte blir för mycket helt enkelt. Uppmuntra andra aktiviteter men gör inte heller skärmtid till något fult, förbjudet (och därför extra lockande men skambelagt). // Paula Rosas

Paula har skrivit om skärmtid, som en reaktion till Dasha och hennes kovändning som jag publicerade ett inlägg om här. 
Jag håller helt med Paula, skärmar är en del av livet och världen, och jag tror inte på att hålla barnen från skärmar så länge som möjligt, för det enda du som förälder gör då är att sätta dina barn i en position där de kommer ligga efter sina jämnåriga kamrater och inte har samma kunskap om hur man använder skärmar i vardagen. För den är en del av vardagen, vare sig du vill eller ej, så kanske jobba lite mer i gråskalor än i kategoriskt kritvitt eller nattsvart.

Hur gör du med skärmar?
Inte ens i Familjen Bloggbevakning är telefonerna med vid matbordet, så vida det inte gäller någonting särskilt, men annars försöker vi äta middag ihop utan telefoner. Ibland får de andra påminna mig, men ofta sitter vi och pratar om saker som ofta slutar med att vi behöver googla någonting av det vi avhandlat, men då är man ursäktad. 🙂

Ni var många som reagerade på att vi smusslade om Mollys dag på Grönan och inte berättade något för Leonore. Jag blev full i skratt idag när jag fick se att det blev ett helt inlägg på Bloggbevakning med kommentarsfält deluxe som följd. Där folk förfärade sig över hur jag skapar trauman hos Leonore och splittring mellan syskonen. Känns nästan som att istället för en egen dag på Grönan med Leonore sen borde jag lägga dom pengarna på någon terapitimme eller två för henne. // Paula Rosas

Paula Rosas har skrivit ett inlägg om mitt inlägg om hennes inlägg. 😉
Hon skrev nämligen ett inlägg om hur hon och den äldsta dottern lurade lillasyster, och gick på Gröna Lund utan henne.
Jag förstod inte riktigt syftet med lögnen, medan kommentarsfältet drog på en ytterligare växel, som du kan läsa här. Det här var ett ämne som verkligen engagerade er. 

I sitt inlägg skriver Paula att lillasyster så klart vet om besöket, som avslöjades när den stora Daimvinsten plockades fram. De tummade på att hon skulle få en likadan dag, så fort hon är 140 cm lång och kan åka allt på Grönan.

Så hela grejen är överspelad i familjen Rosas och Leonore verkar inte ha tagit mental skada av sveket i alla fall. Men i kommentarsfältet på BB började jag ändå fundera på:

Får man aldrig ljuga för sitt barn? Blir förtroendet emellan förstört för all framtid om man som förälder inte är helt ärlig med dom? // Paula Rosas

Hon tar upp exempel på ”vita lögner” som många föräldrar använder sig av, bland annat dessa:

– Nej, godiset är slut. (klipp till mamma och pappa som gottar sig i soffan)
– Jag vet inte vart XX tog vägen, vi kan leta! (den var trasig, smutsig och vi kastade den)
– Ska vi skriva brev till tomten med vad ni önskar er?(önskelistan går till släkten och oss föräldrar)
– Det här är hulkensoppa som man blir superstark av! (det är spenatsoppa men hur kul tycker ni spenat är?)
– Lekplatsen har stängt, vi får gå dit imorgon! (mamma orkar inte gå till lekparken)
– Filmen tog slut, då var det slut på barntv för idag, nu ska tv sova. (i dagens samhälle tar det aldrig slut på barntv…)