Programledaren ställer en massa frågor om känslor och om det utvecklas några. Journalisten svarar då att han … håll i er nu … känner sig älskad!. Öhh, men på riktigt. Den vuxna mannen sitter i tv-soffan och berättar att han känner sig älskad av sin AI-böna. Det är här det spårar tycker jag. Har tidigare hört om män (och kvinnor för den delen) som blivit kära i sina AI-partners och det är här det blir kortslutning i min skalle: HUR kan man bli kär i en hittepå-”människa” när man VET att det är en dator? Jag kan för mitt liv inte förstå det här. Eller är det så enkelt som att dessa människor är i så stort behov av kärlek och bekräftelse så att känslorna går över styr? // Monas Universum

Mona hade på tv4 i bakgrunden och lyssnade med ett halvt öra på programmet dit en journalist från DN är inbjuden för att berätta om den kärleksrelation han har med en AI-kvinna. 
Mona förstår inte fenomenet med AI och speciellt inte när det kommer in kärlek och mänskliga relationer i ekvationen, och undrar om hon har någon forskare som läser hennes blogg och som kan förklara.
Det verkar hon inte ha haft, för kommentarsfältet är helt i enlighet med Monas åsikter där man ställer sig frågande till den här typen av digitala kärleksrelationer.

Team Mona eller Team AI-kärlek?

Mitt förra inlägg om på vilket språk man tänker på renderade i flera intressanta svar. En av er, Frugan, kom med ett intressant spörsmål: om man är döv, vad tänker man då på för språk? Teckenspråk? // Monas Universum

Vet ni? 
När jag bodde i USA så tänkte, pratade jag för mig själv och drömde på engelska i perioder, precis som en av Monas läsare skriver, men vilket språk döva drömmer eller tänker på hade jag ingen koll på alls.
Monas kommentarsfält bjuder på en hel del information som är intressant om man klurar på sådana här saker.

Jag dricker inte vatten. Aldrig. Eller jo, om jag måste blanda en Treo brus … vilket iofs händer sällan. Människor i mitt liv kan inte fatta hur jag i n t e kan dricka vatten men jag tycker att det är äckligt. ”Man måste dricka vatten, kroppen överlever inte annars!”
Well, jag är snart 60 år (?) och har klarat mig ganska bra hittills, om jag får säga det själv.
[…]

Jag tänker att det finns vatten i kaffet som jag dricker och även i Cola Zero, som är mitt ”vatten”. Är jag ensam om att klara livet utan vatten? // Monas Universum

Mona vägrar vatten!
Det är nästan som att svära i kyrkan, det där. Vatten – the holy grail. Hemligheten bakom allt från skönhet till smalhet.
VATTEN! Man måste ju ha en Stanley-ish mugg med stort sugrör, eller i alla fall en vattenflaska med mät- och räkna ner-markeringar så man vet hur nära man är att ”klara” dagens mål, och denna vattenhållare ska konstant finnas i din hand eller bredvid datorn på skrivbordet. Det ska sörplas. Och kissas.

Mona skriver kort och koncist att hon får i sig vatten ändå, genom kaffe och Cola Zero och det håller jag med henne om.
Japp, absolut!
Jag får en och annan kallsup de fåtalet gånger jag badar i havet per år och det får räcka så.
Mona hänvisar även till professor Agnes Wold som sagt att man inte behöver hinka i sig vatten, utan att kroppen säger till när den är törstig. Och varför skulle den inte göra det? Är det rimligt att den säger till när den är varm, kall, trött, smärtpåverkad och hungrig, men inte när den är törstig?
Känns det rimligt?

Folk är kritiska till Agnes Wold i Monas kommentarsfält och tycker att man ska ta allt som kommer från henne med en nypa salt.
Men vet ni vad salt gör att man blir?
Törstig!
Cirkeln är sluten.

Våga vägra vatten! eller Våga vägra Wold?

Maken har lite svårt att förstå det där; ”man anlitar väl en städfirma för att de ska städa?!” Well, så kan man ju se det men jag blir stressad om det är en massa prylar i vägen. Hur svårt kan det vara att lägga tillbaka klädrollern i skåpet i hallen i stället för att låta den stå på köksbänken, 2,5 meter därifrån? // Monas Universum

Monas Universum spenderade den gångna natten med att städa, efter att ha blivit väckt av en snarkande man som glömt stoppa in sin snarkskena i munnen. Att somna om verkar ha varit en omöjlighet för henne.
Hon beskriver i sitt inlägg hur hon spenderade natten med att städa eftersom det vankades besök av en städfirma och hur hon resonerar kring makens undringar kring varför man städar när det ska komma en städfirma. Svaret hittar ni högst upp i inlägget.
Det här är tydligen ett vanligt förekommande gräl hemma i det Universumiska huset, om hur Monas make mycket sällan plockar undan efter sig och hon känner sig nödgad att röja för att städfirman överhuvudtaget ska kunna kom åt att faktiskt städa.

Hur funkar det för er och era partners, vad bråkar ni? Har en kompis vars största problem är hans barn som han har med en annan kvinna. Noll gränsdragning och ett ex som tillåts intrigera. En annan vän har en överjävlig svärmor som lägger sig i allt och sonen låter det pågå. // Monas Universum

Hon frågar sina följare vad som brukar föranleda gräl i deras förhållanden och det är sannerligen både högt och lågt i kommentarsfältet. De allra flesta veckar dock inte gräla särskilt ofta, och det passar in även i mitt hem. Jag kan knappt minnas senast vi bråkade, och jag tror vi bråkat ordentligt, max en handfull gånger, om ens det, under våra tio år tillsammans.
Att stå och skrika på varandra har vi aldrig gjort. Det känns helt främmande för mig….

Vad bråkar/tjafsar ni om i ert förhållande och hur bråkar ni?