Monas Universum är volontär i Vid din sidas soppkök vid Centralstationen, ett projekt med syfte att hjälpa några av Sveriges hemlösa pensionärer.
Att lyfta den här problematiken och synliggöra bristerna i vår samhälle, som lett till att dessa människor står utan bostad, är jätteviktigt.
Genom sin blogg har Monas med största säkerhet sett till att kapaciteten för Vid din sidas hjälpinsats expanderat, men jag kan inte låta bli att reagera över hur vissa bilder och texter ligger på gränsen för vad jag tycker är respektfullt och värdigt.
Mona skriver ofta väldigt utlämnande om människorna som kommer till soppköket och illustrerar det hela med bilder som utlämnar dem ganska så mycket.

Bland annat har hon publicerat en bild där någons hand sträcker fram en kanelbulle till en man. 
Så här har Mona skrivit i texten under bilden:

Den här bilden säger så mycket tycker jag. Mannen fick en matlåda och vi frågade om han ville ha en nybakad kanelbulle.
Titta på blicken och vår utsträckta hand.

”Titta på blicken och vår utsträckta hand?” (och så en bild på personen)
Är det bara jag som får känslan av ”white savior complex”?
Eller i det här fallet kanske det är mer korrekt att kalla det för ”Rich savior complex”?

Oavsett vad man kallar det så finns det en problematik i den gränslöshet som Mona visar gentemot de människor som söker sig till Vid din sida.
Ungefär samma gränslöshet som hon visade när hon åkte med Synoptik till Peru för att dela ut glasögon, och ingående beskrev hur illa det luktade hemma hos en person som de var där för att hjälpa.
Deras utsatthet blir hennes content.

Vad skulle hända om Mona helt plötsligt inte längre fick dokumentera alla sina goda gärningar och publicera dem på sin blogg?
Skulle hon fortfarande göra goda gärningar då?
Kanske, kanske inte…

Mona beskriver på sin blogg en situation som uppstått när hon arbetat som volontär för ”Vid min sida” som är en organisation som hjälper och stöttar hemlösa pensionärer.
En kväll dyker det upp en kvinna, 51 år gammal (en ålder som egentligen inte omfattas av VDS då de riktar sig mot pensionärer) som blivit hemlös pga pandemin.
Vill ni veta hela storyn så rekommenderar jag att du läser hela Monas inlägg för jag kommer kort sammanfatta den här inne.
VDS hjälper kvinnan med både mat och pengar till mensskydd och tredje gången hon dyker upp så berättar hon att hon desperat väntat på pengar från Försäkringskassan sedan i september då hon inte kan bevisa att hon är berättigas ersättning från dem.
Kvinnan kommer nästa soppkök och då erbjuder VDS henne logi på ett hostel under 30 dagar, ett hostel som de har en överenskommelse med.

Så här beskriver Mona det som händer sen:

Lite senare på kvällen får Jeanette ett meddelande där kvinnan frågar om hon kan få bo på hotell istället. Jeanette svarar vänligt att det tyvärr inte går och att VidDinSida har en deal med det hostel vi erbjudit henne. Kvinnan tackar men säger att hon nog avstår.
End of story. Trodde vi.
Nästa dag får Jeanette ett meddelande från kvinnan där hon ifrågasätter varför vi inte kan bjuda henne på hotell ”när det minsann gick bra med hotell för flera hemlösa i julas?!”

Hon skrev en massa mer saker, inte så jättetrevliga och Jeanette fick nog. Förklarade för kvinnan att 1) vi har en deal med det här stället och det skulle inte se jättebra ut om vi särbehandlar någon som …2) inte ens tillhör vår målgrupp utan vi erbjöd henne för att vi tyckte otroligt synd om henne 3) att vi existerar endast tack vare de företag och privatpersoner som swishar in pengar till oss och vi måste hushålla med resurserna 4) att vi som sagt riktar oss till hemlösa pensionärer

Jag kan förstå hennes frustration men tänker samtidigt att ett väldigt rent och trevligt hostel, med ett eget rum man kan låsa om sig, torde väl ändå vara bättre än att sova på en parkbänk. // Monas Universum

I kommentarsfältet diskuteras situationen så här:

Klicka på inlägget här som börjar med:

Jag har snöat in totalt på reflexgrejer. Köpte en jacka i höstas som jag använt flitigt när jag gått ut med Nisse och när jag beställde lite grejer från Cellbes härom veckan så köpte jag även dom här.

Mona gör liksom inte ett rätt någonstans, och med tanke på Katrin Zytomierskas fällning nyligen så förstår jag inte hur hon vågar…
Att skriva som en kategori att det rör sig om reklam duger inte, så alla inlägg har en kategori och de ser alla likadana ut, samma färg på texten mm och Konsumentverket kräver att ett reklaminlägg ska skilja sig från andra redationella inlägg, något som inte heller sker här.
Konsumentverket kräver också att det tydligt ska stå vilket företag det är som köpt reklamen, något som också saknas i Monas inlägg.
Man kan ana att det rör sig om reklam när man kommer längre ner i inlägget men det duger inte.

Så gammal i gemet och så jäkla dålig på att göra rätt. 
Suck…

Klicka HÄR.