Aldrig har vi konsumerat så mycket true crime som nu. Men vad säger det om oss som somnar till historier om ond, bråd död?
Är det ett oskyldigt tidsfördriv eller en moralisk gråzon där vi, precis som i OJ Simpson-fallet, borde fråga oss: ”If the glove doesn’t fit, you must acquit”?

Jag har haft en fascination för true crime sedan jag var liten. Jag var egentligen för liten för att lyssna på deckare av Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö på kassettband, men det gjorde jag. I dag konsumerar jag stora mängder i genren, och läser gärna fupar framför tv:n.

Till mitt försvar hade jag pluggat till kriminolog om jag inte jobbat med det jag gör.

OJ Simpson-rättegången introducerade mig för true crime. Tack vare att mina föräldrar hade parabolantenn kunde jag se delar av rättegången, som visades live i USA. Det var en av de första rättegångarna att direktsändas i tv.

Tittare diskuterade bevis, domslut och rättvisa som om det vore en dokusåpa. OJ Simpson-fallet markerade dock inte starten på true crime-genren – den har rötter i litteratur och journalistik – men det blev en milstolpe i populariseringen.

Efter rättegången insåg medier och produktionsbolag potentialen i att marknadsföra verkliga brott som underhållning. Det ledde till en explosion av dokumentärer, böcker och tv-program. Från berättelser om Jack the Ripper till dagens Netflix-serier har true crime anpassat sig till medieutvecklingen.

Och så har det rullat på.

I dag är det svårt att blunda för genrens genomslag. Från Netflix-dokumentärer som ”Making a murderer” – som belyser omstridda fängelsedomar – till dramadokumentärer som den om bröderna Menendez har true crime blivit en spegel för samhällsproblem och rättssystemets brister.

I serien om Menendez-bröderna får vi en inblick i fallet där två bröder hävdar att de mördade sina föräldrar i självförsvar efter år av misshandel. Trots detta dömdes de till livstids fängelse. Det är historier som dessa som håller oss bänkade, samtidigt som vi funderar över var gränsen går mellan tragedi och underhållning.

Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering?Men fascinationen för true crime handlar inte bara om att förstå brott. Den handlar lika mycket om oss själva. Vad är det i oss som dras till berättelser om blod och ond, bråd död?

Historiskt har människor alltid fångats av tragedier, så länge vi kan betrakta dem på avstånd. Gladiatorspelen i antikens Rom drog storpublik, precis som häxbränningar och offentliga avrättningar.

True crime är kanske bara den moderna versionen av den här urgamla fascinationen. Det lockar med sin blandning av psykologisk insikt, spänning och moralisk utforskning. 

Men det är också en genre som väcker etiska frågor. Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering? Serier som ”The Jinx” och ”Don’t f**k with cats” visar hur amatördetektiver och medier kan påverka verkliga fall, men de lyfter också frågan om vem som har rätt att berätta de här historierna.

När fascinationen övergår till något osmakligt ställs vi inför våra egna gränser. När underhållning prioriteras över respekt för de drabbade bör vi kanske reflektera över vår egen roll i att upprätthålla genrens popularitet.

Kanske är det just det som true crime utmanar oss att fundera över: Var drar vi våra gränser, och vad säger det om oss?

Genren avslöjar inte bara brott och tragedier, utan också vårt behov av att förstå och ibland döma det vi ser. Men precis som i OJ Simpson-rättegången, där ”If the glove doesn’t fit, you must acquit” blev en symbol för hur vi tolkar bevis, finns det en gräns för vad vi är villiga att acceptera.

Är vår fascination ett oskyldigt tidsfördriv, eller borde vi själva stå till svars för hur vi konsumerar andras tragedier som underhållning?