Visa det här inlägget på Instagram

Michaela Forni gör reklam för tjänsten ”Gubbe” – en tjänst som hjälper äldre med allt de kan tänkas behöva hjälp med.
Jag har aldrig hört talas om en liknande tjänst och tycker det låter spännande.
Enligt hemsidan är Gubbe en ny typ av seniortjänst som håller äldre aktiva, hjälper till med vardagssysslor och som samtidigt ökar tryggheten för hela familjen. Dessutom skapar de meningsfull sysselsättning för ungdomar.
Som ett komplement till exempelvis hemtjänsten som har väldigt begränsat med tid och sällan har tid att sitta ner och prata, om än så bara för någon minut tycker jag det låter som.

Minst var tionde svensk över 75 år träffar inte anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger i månaden. Det är känt att ensamhet har en negativ koppling till välbefinnande, funktionsförmåga och hälsa — ensamhet kan till och med orsaka tidig död.
‍
En känsla av meningsfullhet och samhörighet förebygger ensamhet. Detta skapas av nära människorelationer, meningsfulla saker att göra och hobbyer.

Ofrivillig ensamhet är hemskt. 
Om det här är en tjänst som fungerar så tycker jag att det låter toppen.
Att kunna skänka en äldre släkting meningsfulla möten, diskussioner och lite hjälp med allt möjligt, om man själv inte har möjlighet.
Kanske bor man långt bort eller har svårt att finnas där så mycket som man önskar?

Så här kan det låta efter ett besök:

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Fakta från hemsidan:
Priset för tjänsten efter rutavdrag ligger på 225 – 245 kr/tim, beroende på besöksfrekvensen. Priset på tjänsten omfattar följande: 25 % moms, Gubbe-vännens lön, försäkringar, pensionsavgifter, förvaltningskostnader, hyror, kostnader för affärsutveckling och personallön.

Visa det här inlägget på Instagram

Vad tycker ni om den här typen av tjänst?
Tycker ni att det låter bra eller är ni skeptiska?

Jag åt en tunnbrödsrulle till lunch. Det känns som en lunch ingen tjej i Stockholm någonsin skulle trycka i sig?
Förutom Margaux kanske. Jag älskar att hon lägger upp alla sina stödkorvar på Instagram som hon äter.
Så härlig kontrast till all grönkål och smoothies. Balans är bäst.
Det får bli sallad till lunch imorgon, men idag njöt jag av min tunnbrödsrulle från grillen medan Dante smaskade på en hamburgare framför Chico Bom Bom (fråga mig inte ens vad det är för program). // Michaela Forni

Helt ärligt så säger det här inlägget väldigt lite om tjejer i Stockholm, men desto mer om Michaela Fornis inställning till mat.
Varför tror hon att inga tjejer i Stockholm skulle äta det?
För att hon själv nästan verkar skämmas över det och skriver ursäktande om det i sitt inlägg?
Ni är flera stycken som reagerat på det här inlägget som hon postade och jag kan bara hålla med.
Varför skriva det här?

Att äta en tunnbrödsrulle – eller en ”stödkorv” – varken ska eller bör omskrivas på det här viset när man har mängder av unga kvinnor som läser det man skriver.
Det är extremt onödigt att sätta den här typen av griller i huvudet på folk, bara för att man själv har dem.
Det är oansvarigt.
Jag undrar hur många av de som läst Michaelas inlägg, som kommer tänka en extra gång innan de beställer den här typen av mat, med just det här inlägget i bakhuvudet?
Och ”Det får bli sallad i morgon”?
Ska man alltså ha så pass dåligt samvete över att äta en tunnbrödsrulle, att man måste planera in en kompensatorisk måltid i form av en sallad?

Vill du äta en tunnbrödsrulle, ät en tunnbrödsrulle.
Vill du inte äta en tunnbrödsrulle, ät ingen tunnbrödsrulle, men oavsett vilket, låt bli att publicera den här typen av smått ätstörda resonemang till alla de unga tjejer som följer dig och läser det du har att säga.
Även om uttalandet är aningslöst så är det onödigt.
Jätteonödigt!

Ps.
Det här resonemanget kan appliceras på mängder av olika situationer och personer, och idag var det Michaelas blogginlägg som fick utgöra exemplet.

Tack för tips! 

Blir man så här insiktsfull när man skaffar barn, eller är det någonting man halvt om halvt behöver bli, när man skaffar barn?

Vid en första genomläsning av Michaelas punkter så känns många av dem ganska självklara, men jag inser samtidigt att, bara för att någonting känns självklart så betyder det inte per automatik att det är enkelt.

De enklaste råden kan ibland vara de absolut svåraste att ta, just för att de framstår som simpla. Som någonting man så klart kan göra ”sen”…när man är färdig med sitt ”jag ska bara…”

Om jag ska välja ut en sak från Michaelas båda bilder, som jag tror många av oss skulle må bra av så är det att prioritera mera.
Kanske borde man ha en pin med det budskapet, som en ständig påminnelse om att just ”prioritera mera”?