Om ni bara visste hur ofta det händer att tjejer ska skicka något av det man lägger upp och snacka skit om en till en kompis men istället råkar skicka det till influencern istället….blev anyway så jävla LEDSEN av den här felskickningen. Det är precis sånt här som håller kvinnor(mammor kanske främst) från att våga dela när saker känns jobbiga. Gud förbjude om an delar med sig kring tuffa perioder eller situationer för då kanske ens man tröttnar på en och drar. Nej vi kvinnor ska ju vara enkla små tacksamma porslinsdockor för att våra män ska orka leva med oss.

V har så lång väg kvar när kvinnor fortfarande sitter och skickar sånt här till varandra. Tänk vad trots om Instagram var en plats där alla bara delade sitt perfekta filtrerade liv, nä finns gott om sådana konton som det är. Jag vet att jag hjälper och stöttar andra genom att dela med mig av högt och lågt och jag får själv så mycket pepp och kärlek när jag gör det. När det kommer till min man så tror jag att han uppskattar att leka med en riktig person som känner saker, vill utmanas och är nyfiken på livet. Puss! // Michaela Forni

Michaela Forni har alltså fått ett dm som inte var menat för henne, där en följare trott sig skickat hennes story till en kompis med orden: Alltså hon BARA klagar! hur fan orkar hennes kille med henne”, men där Michaela fått den istället. 
Hon ägnar en bra mängd text till detta där hon beskriver hur ledsen hon blev av det, samtidigt som hon avslutar alltsammans med en stor puss. (Det är jag som anonymiserat avsändarens identitet)
Sitt svar till personen avslutar hon med en flörtande emoji, vilket bli lite konstigt om hon nu blev så ledsen som hon skriver…

Jag har två reflektioner:
1. Det här är tydligen supervanligt, men jag har i alla fall aldrig upplevt det här. Kanske är det för att jag varken är en mamma eller en influencer som postar om mitt liv? Samtidigt som upprör och stör jag förmodligen folk på en daglig basis, men ändå är jag ”lyckligt” oventande?
2. Eller så har jag inte ens lagt det här på minnet om det skett, eftersom jag inte förstår hur man kan lägga energi på att bry sig om sådant här?
Arbetar man som influencer så bygger ens framgång i mångt och mycket på följarnas engagemang, och då måste man vara okej med att få både positiv och negativ sådan. Det är för och nackdelarna med det här yrket.
Om hon nu blev så ledsen av den här kommentaren, som på sin höjd var lite oskön, så är det väl bara att blockera personen? Att göra det till en kvinnofråga tycker jag är fånigt, eftersom hela Michaelas karriär i mångt och mycket byggt på en målgrupp uteslutande bestånde av kvinnor. En bransch av kvinnor, för kvinnor.
Anledningen till att jag tycker att det är fånigt är eftersom jag ibland får höra att jag minsann bara kritiserar kvinnor, men är det så konstigt då när den här branschen så fullständigt och totalt domineras av kvinnor. Om det är några som ska gnälla över det så är det väl männen? Kvinnor granskas för att de inte riktigt har någon konkurrens att tala om från det motsatta könet i den här branschen. Det är snarare ett erkännande än någonting att gnälla över.
Damned if you do, damned if you don’t.

Ja, jag vet att Michaela är en överhögkänslig* person, men jag vet inte om jag tror att sådana här utspel gagnar henne.
Särskilt inte när hon publicerar personens namn och bild, där fokuset riskerar att hamna på hennes ”uthängning” snarare än på att influencers får den här typen av felskickade dms.

Tack för tips!

*Jäkla autokorrekt, givetvis ska det stå HÖGkänslig och inte överkänslig.

En dag hann vi måla Baby Journey i pridefärgerna innan det första homofobiska kommentaren kom in. Det här EXAKT är varför det är så viktigt att små, men framförallt stora bolag lyfter allas lika värde och rätt och rätt i samhället. // Michaela Forni

Jag kan inte annat än hålla med…
Tänk att det ska vara så provocerande med regnbågsfärger och dess innebörd, trots att det på INTET vis påverkar exempelvis personen som skrev den här kommentaren.
”Er politiska app är nu avinstallerad”…

Tror ni jag förlorar läsare på det här? 
Det vore intressant att veta faktiskt, så du får gärna lämna en kommentar om du känner att det här var droppen som fick den bloggbevakniska bägaren att rinna över för dig.

Visa det här inlägget på Instagram

Ni är vissa som skriver att jag borde sluta skriva om kroppar.
Jag undrar mest hur ni tänker att det ska fungera, med tanke på att jag skriver om det som händer på sociala medier, och en av sakerna som allra mest vanligt förekommande hos influener är just kroppar.
Kroppar som ska opereras, ändras på, visas upp från morgon till kväll. Kroppar med insugna magar, kroppar som står på tå, sprättben, vinklar, kroppar med filter, retuscherade kroppar mm mm mm.
Det är det vi matas med från morgon till kväll och så länge det är det så kommer jag fortsätta ta upp detta aktuella ämne.
Om det är vad influencers tycker är det absolut viktigaste, så kommer jag fortsätta lyfta det på mängder av olika sätt.
Så är det bara….

Men med det sagt så månste jag erkänna att man blir smått dum i huvudet av att matas med detta – influencers kroppar alltså – och när jag läste Michaela Fornis inlägg så fick det mig att tänka på en sak jag reflekterade över när jag var på stranden i Halmstad i helgen. Vi var på en av alla Halmstads stränder, och just den här är kanske ingen strand som någon influencer någonsin skulle besöka för att skapa content.
Det som slog mig där jag halvlåg i min brassestol, var hur många olika och helt vanliga kroppar som jag var omgiven av. Det är som att jag korvstoppats med så mycket ”influencerkroppar” att jag nästan glömt bort att de faktiskt inte är normen, vilket man kan tro om man skrollar igenom vilka jag följer via Bloggbevaknings Instagramkonto.
Det var SÅ befriande!
Min egen självbild påverkas inte av det jag ser i mitt jobb, men just att komma på att ”javisst ja, det är ju för bövelen så här folk ser ut” var lite av ett wakeup-call och varför jag tycker det är viktigt att fortsätta lyfta upp det orimliga i den typ av kroppar som vi matas med på sociala medier och som influencers i mångt och mycket bidrar till.
Jag ser dem eftersom det är del av mitt jobb, annars hade jag inte följt någon av de som jag tycker är absolut mest bidragande till den kollektivt skeva kroppsuppfattning som deras innehåll bidrar till.

Jag älskade att läsa Michaela Fornis inlägg, för hon har ju så rätt och därför vill jag dela det med er.

För så är det… förra gången jag fick barn var jag så hård mot mig själv. Allt skulle göras enligt normen, jag tog in varenda kommentar från omgivningen i total osäkerhet som nybliven mamma och det kändes hela tiden som att allt jag gjorde var fel – fastän jag gjorde allt helt rätt enligt konstens regler. Den här gången lyssnar jag på MIN intuition som förälder, med ett lugn jag inte hade då. Jag vet när något känns bra och när något känns fel och jag tar den hjälp jag behöver för min bebis skull.
[…]

Förutom magont har den första månaden med Gaia varit fylld av SÅ mycket kärlek. Det märks verkligen att hon var en pusselbit som saknades i vår familj. Jag var inte beredd på den kärlek vi alla skulle känna för henne, eller hur självklar hon skulle bli i vår konstellation, och nu känner jag mig rikast i världen. Dante är SÅ fin med henne, precis som jag anat, han bygger redan sin egna relation med henne och det är så fint att se. De första veckorna var Damon hemma från jobbet med oss, och till skillnad från förra gången bestämde vi oss för att inte ha några besök! // Michaela Forni

Michaela Forni har skrivit ett inlägg om den första tiden som tvåbarnsmamma, då storebror Dante fått en lillasyster vid namn Gaia. 
Hon skriver mycket om den första tiden, och hur hon har mer av ett lugn vad gäller den lilla bebisens behov och hur hon litar på sin magkänsla och intuition när det kommer till att tillgodose lillasysters behov.
Michaela delar även med sig av känslorna kring att inte tillåta några besök den första månaden, och hur familjen kunde vara i sin lilla bubbla hela dagarna, lära känna varandra och bara vara nära.

Jag är mest nyfiken på hur omgivningen reagerade på denna besöksfria månad.
Jag kan tänka mig att det inte är alla som är helt nöjda med att inte få komma på besök så snart det bara är fysiskt möjligt.
Jag har en känsla av att svärmödrar inte alltid är så inkännande här, men det kanske bara är mina förutfattade meningar?