Visa det här inlägget på Instagram

När vuxna, som borde vara förebilder, istället kränker och trycker ner? När en av de högst uppsatta i en ideell förening mobbar barn? Det är ofattbart – men det händer. Och det har hänt mig och mina barn. Och flera barn i föreningen.
[…]

Jag vet att jag inte är ensam om att ha sett och upplevt hur maktmissbruk och vuxnas dåliga beteenden förstör det som borde vara en trygg plats för barn.

Madeleine Ilmrud tar upp en otroligt viktig sak i sitt Instagraminlägg, nämligen vuxna som inte kan bete sig när det kommer till barn och idrott, och som kränker och skriver hatiska kommentarer om både barn och föräldrar. 
Jag är av den åsikten att jag inte ser några problem med elitsatsande ungdomar inom idrott (inom rimliga gränser så klart) – Gustavsbergs handbollslag har trots att spottat ur sig både en, två och tre handbollsspelare som gått vidare att spela –  eller har spelat –  i Sveriges landslaget,  men det här handlar ju om någonting helt annat.

Jag har suttit på mängder av läktare med föräldrar som fan inte kan bete sig när deras barn och ungar spelar match, som gormar och håller på till den milda grad att domaren fått ”utvisa” utvisa dem från publiken, ute ur själva hallen.
Fatta att vara en förälder till ett barn, och bete sig så illa från läktaren att du får ett rött kort. Vad är man för människa då?

Det Madelene skriver om är dock en annan sak, alltså där vuxna mobbar barn och föräldrar inom den egna föreningen:

De har satt djupa spår. Det här är inte vad idrott ska handla om. Och jag VÄGRAR låta det fortsätta i det tysta. Vi måste prata om det här. Vi måste stå upp för barnen. Magkänslan jag hade stämde och när jag fick det svart på vitt och faktiskt fick läsa vad hen skrivit om mina barn blev jag så ledsen.

Förlåt, men fy fan vad vidrigt!!!
Vi har varit med om att högt uppsatta i en idrottsförening begått grova brott så jag blir inte direkt förvånad över att läsa det här från Madeleine, men det är likväl tragiskt med barn som utsätts för vuxnas gränslöshet och kränkningar inom ideell idrott.
Jag undrar lite över var den här vuxna personen skrivit om Madeleine och hennes barn, men det kommer ju en del 2 enligt Madeleine,  men som inte publicerats än.

Sånt här gör mig rasande! ?

Det är frågan, enligt Hamlet och Madeleine Ilmrud, men vem har svaret?

Madeleine Ilmrud har nämligen postat dessa två inlägg på Instastory i vilket följande utspelar sig:
Bild 1: Föreställer ett stökigt rum med texten ”Jag älskar verkligen att se ordningen i mina kids rum. Igenkänning?
Bild 2: Föreställer samma rum, men nu städat med texten ”Och varje gång lovar jag mig själv att inte städa efter dem, men gör det ändå…. För man kan ju inte se skiten. Sämst är jag. Nej, nu får jag bli lite hårdare tror jag minsann. (Men det säger varje gång också ?)”

Att städa barn och ungas stökiga rum?
Behöver man, eller får de helt enkelt bo i skiten?
Städar ni och vid vilken ålder slutar man i så fall?

Vi har aldrig haft det problemet här hemma, men däremot bodde JAG i en svinstia när jag var tonåring.
Idag är jag mer av en Moncia Geller, men när det skedde är jag osäker på. Kanske smög det sig på?

När jag skrev det här inlägget så hade det inte kommit någon uppdatering på hur reaktionerna varit kring Madeleines inlägg, men nu så…

Bild 1: Aldrig har ett stökigt rum upprört så mycket ?
Efter att jag delade dessa bilder igår så har jag fått så mycket förmaningar om att jag ABSOLUT inte ska larva med barnen.
För att barnen i framtiden kommer att bli stökiga, slarviga och bortskämda!

Tack snälla för råden (som jag inte bett om), jag visade mest verkligheten för att andra inte ska känna sig ensamma. För att social media oftast inte ger en nyanserad bild av hur det är bakom allt det fina.
Med den erfarenheten jag har så vet jag att det finns hopp trots stöket! Det kan bli vettiga personer trots detta ?
Fridens liljor ✌?

Bild 2: Man kanske inte tänker på det för att jag har små barn, men jag har faktiskt vuxna barn också och har gått igenom alla de faserna med.

Victor är 26 år, ja snart 27. Oliver är 24 … De är trots stökiga rum i tonåren idag världens mest pedanta människor. Städar hela tiden.
Så håll ut alla tjatiga mammor och pappor! Det ordnar till sig trots selektiv hörsel under uppväxten ?

Det är få saker som upprör som den här typen av saker.
Först trodde jag hon menade att barnen med de stökiga rummen i fråga var 26 respektive 24 år gamla, men så var det alltså inte. Luckily!
Beror inställningen till det hela på hur gamla barnen är som hon städat efter?
Är man en curlingförälder om man städar barnens rum när de är stora nog att kunna göra det själva? En liten knuff i rätt riktning kan alla behöva – unga som gamla – men att helt städa deras rum, inte ens tillsammans, utan själv? Vad tycker ni?

Med vänlig hälsning,
Camilla
Childless Cat Lady

Att vara lida av ”odontofobi” är att lida av svår tandvårdsrädsla, och det är någonting Madeleine Ilmrud pratar om i ett långt inlägg på sin blogg.
Hon beskriver hur hon undvikit att gå till tandläkare i flera år, trots att det kan ha allvarliga konsekvenser, men en fobi är allt annat än resonabel och rimlig. Det är därför det är en fobi, tänker jag.

En försummad munhygien och obehandlade tandtillstånd som karies och tandlossning kan öka risken för systemiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar och även diabetes. Jag vet allt detta, men trots det så har jag inte haft modet att ta hjälp. Jag har haft tandvärk som fått mig att svimma men ändå har jag inte sökt vård. Då kanske ni förstår hur djup den här skräcken sitter i mig. // Madeleine Ilmrud

På sin blogg beskriver Madeleine den tandvärk hon haft den senaste tiden, som gjort så ont att hon knappt vill leva längre. 
Till slut satte hennes sambo Micke ner foten och mer eller mindre tvingade henne att söka hjälp eftersom hela familjen blev lidande av Madeleine smärta. Hon skriver själv i sin blogg att odontofobi är ett tillstånd som påverkar ens omgivning väldigt mycket. Man blir inte en rolig person när man går omkring och har ont hela tiden, och att hon inte bara försummade sin munhygien utan även sin familj.

Väl hos tandläkaren visade det sig att Madeleines tandproblem var så pass allvarliga att hon var tvungen att dra ut den bråkiga tanden, men slutet gott, allting gott.
Med hjälp av en tandläkare hon kände sig trygg med, tog hon sig igenom besöket, och uttrycker sina känslor av  lättnad, tacksamhet och kärlek för personalen i sitt inlägg, personalen, som hon upplever ”räddade henne”.

Vill med detta inlägg ge hopp till er som kanske känner samma sak som jag. Som också lider av tandläkarskräck. Det finns en del människor som är ämnade att rädda liv, det finns en del människor som kan hjälpa en när det är som tyngst. Och kan jag ta det här steget så är jag övertygad om att andra kan det också.  // Madeleine Ilmrud