Visa det här inlägget på Instagram

Det kan låta hårt när jag säger det: för att hjälpa dina barn till en sund relation till kroppen behöver du jobba på din egen.

Men saken är den att även om du tycker att du döljer ditt eget kroppsförakt så är du inte så diskret som du tror. De här sakerna märks. Det finns inget ”Ja men det är ju bara om mig själv jag tänker/säger så här så ingen annan drabbas!”. När du ett kroppshat så kommer andra märka det och(!) det kommer kommuniceras till ditt barn på en rad olika sätt.

Naturligtvis kan man skadereducera. Om du som förälder är diagnostiserad med en ätstörning och får behandling för den tex. Då finns det sätt att prata med barn om det som inte går att dölja på sätt som förhoppningsvis informerar utan att dra med dem.

Men generellt: din syn på din kropp kommer att påverka dina barns syn på sina. Och där är det bara en sak som gäller: så mycket kroppsacceptans som möjligt. Det är den enskilt största sak man kunnat se motverkar att barn själva utvecklar en skadlig relation till kroppen. Och vinsterna? De är massiva.

Även om det gick jävligt fel för många av oss när vi växte upp KAN vi göra annorlunda och bättre för våra små.

Karin ”Kajjan” Andersson är en välkänd kroppspositiv influencer som använder sitt konto som en motpol till bland annat den smalhets och ”heroin chic”-ideal som finns överallt , både på sociala medier och i samhället i stort. 
Hon har postat inlägget här ovan där hon listar fem saker som hennes barn slipper, just för att hon är en kroppspositiv förälder:

1. De slipper omges av vuxna som ständigt pratar ner sina egna kroppar.
2. De behöver inte lära sig att vara rädda för mat utifrån indelningar i form av  ”dålig” och ”bra”.
3. De slipper all oro kring att deras kroppar bedöms och värderas.
4. De lär sig inte att sådant som träning är till för att justera vikten.
5. De behöver inte undra om de och deras kroppar duger – vare sig nu eller framöver.

Helt ärligt, finns det någon som inte önskar det här för sitt barn?
Vem vill inte att ens barn ska slippa tycka, känna och tänka så här?

Och nej, det här handlar återigen inte om att uppmuntra eller ”promota” fetma eller annat trams. 

Visa det här inlägget på Instagram

Karin ”Kajjan” Andersson och My Westerdahl har skrivit en gemensam krönika i Aftonbladet som handlar om klimatet på deras arbetsplats – Instagram.
I texten skriver de om de trakasserier och hat som tjocka kvinnor som arbetar med kroppspositivitet möter på sociala medier. Hatet, ofta fettfobiskt och misogyniskt, är en del av deras vardag. Män, ofta i grupp, skriver om kvinnornas kroppar, deras familjer och riktar grova sexuella kommentarer mot dem.
Trots att hatet bryter mot plattformarnas regler, bemöts anmälningar sällan med åtgärder från exempelvis Instagram, vilket tvingar dessa kvinnor att begränsa sin egen räckvidd. Kajjan och My hävdar att trakasserierna nästan uteslutande kommer från män och föreslår därför att Instagram borde införa en funktion som gör det möjligt för kvinnor att göra sina konton osynliga för män. Detta skulle skapa tryggare digitala rum och minska risken för trakasserier.

Problemet sträcker sig bortom dem som arbetar med kroppsaktivism; flickors psykiska hälsa påverkas särskilt av sociala medier, enligt en brittisk studie. Hat och hot drabbar alla kvinnor oavsett kroppstyp, utseende eller sexualitet. Många tvingas ständigt blockera och ta bort konton för att hålla hatet i schack, vilket är ett oändligt och påfrestande arbete. Utanför sociala medier finns lagar som skyddar mot trakasserier och våld, men för de som arbetar online är skyddet bristfälligt. Författarna argumenterar för att, precis som i andra yrken, bör en trygg arbetsmiljö skapas även för dem på sociala medier, där risken för missförhållanden förebyggs.
Därför anser Kajjan och My att det behövs en funktion för att kvinnor ska kunna skydda sig mot männens trakasserier.

Vad tänker ni om alltsammans?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag säger det gärna högt. När någon som är/varit en stor kroppspositiv kraft lägger upp före-efter-content (där det ENDA man visar är förändrad storlek) och möts av beröm en masse för viktminskning så blir jag jävligt besviken. // Karin ”Kajjan” Andersson

Karin ”Kajjan” Andersson har profilerat sig som en kroppspositiv influencer som ofta sticker ut hakan för att protestera mot rådande ideal och fottfobin som finns i vårt samhälle. 
Nu har hon postat ett inlägg som handlar om kroppspositiva människor som gjort lite av en kovändning, och hon tar upp artisten Lizzo som ett exempel. På bild två i Kajjans inlägg ser du inlägget från Lizzo som avses här:

I wasn’t gonna post this on IG but 2021 me would be soooo proud of 2024 me. And I’m NOT only talking about my body if yall only KNEWWWW what I’ve done for my mental & emotional health in the last year… wheeeew don’t worry imma write a album about it ?

Självklart får man vara stolt över att man ”tagit tag i sin hälsa,” men före-och-efter-bilder visar bara en förändrad kroppsstorlek, inget mer, enligt Kajjan.
Att direkt koppla minskad kroppsstorlek till en ”bedrift att vara stolt över” tycker hon är problematiskt, särskilt om man tidigare kritiserat den uppfattningen att ”smal alltid är bättre.” Det handlar inte om att viktminskning inte kan vara ett tecken på förbättrad hälsa, utan om att göra viktminskning till en synonym för hälsa, vilket förstärker skadliga ideal.
Kajjan är besviken, inte för att Lizzo gått ner i vikt, utan för att inte ens Lizzo kan motstå den massiva ”DUKTIG TJEJ!”-responsen som kommer med ett före-efter-inlägg. Det säger mycket om hur starkt behovet av bekräftelse är och hur smärtsamt det kan vara att den saknas.

Kajjan förtydligar:

Det är TOPPEN om Lizzo, eller vem som helst, känner att hon gjort en förändring som hon mår väldigt bra av. Jag har noll att kommentera om det. You do you osv. Glad att du mår bra! Men att paketera det i ”yay viktminskning!”-content (där man rider på precis alla fettfobiska fördomar man tidigare vänt sig emot) är ett svek i mina ögon.

Ni vet redan vad jag tycker här, men vad tycker och tänker du om Lizzos inägg och Kajjans reaktion på det?

Visa det här inlägget på Instagram

Om jag inte hade pluggat det jag har pluggat och jobbat med det jag gör, så hade jag med största sannolikhet utbildat mig till kriminolog.
Jag vet att man kan studera vidare i vilken ålder som helst, men att läsa en kurs i kriminologi och att utbilda sig till kriminolog är två olika saker. En sådan kurs skulle nog mest vara kul för mig, utan att ge direkt nytta i min nuvarande karriär.
Tillägg: Att jobba för Taylor Nation är en annan dröm. De skänker så mycket glädje.

Karin ”Kajjan” Andersson däremot ska plugga en kurs i kriminologi eftersom hon tror att det kan gynna hennes nuvarande yrkesroll, vilket jag tycker är både häftigt och inspirerande. Samma sak gäller Therese Lindgrens studier; det är så intressant att följa hennes resa.

Jag är sugen på att vidareutbilda mig inom mitt nuvarande arbetsområde som är HUR brett som helst, men just nu håller jag på att lära mig en massa nya saker, men det är mer tekniskt och inte lika synligt. En sak jag verkligen älskar med Sverige är att vår utbildning finansieras av skattemedel, vilket gör att man kan studera vidare när som helst i livet. I USA exempelvis kan du bli av med din studieplats om du inte har väldigt goda skäl för att inte studerat vidare direkt efter high scholl.
Vi i Sverige har även extremt fördelaktiga studielån med låg ränta, vilket är fantastiskt och möjligheten till utökade studeilån för studier utomlands finns cokså. Utbildning är inte en klassfråga här, på samma sätt som i exempelvis USA, även om jag är medveten om att vissa grund- och gymnasieskolor har större utmaningar än andra, vilket kan vara djupt orättvist – men det är en annan diskussion.

Vad skulle du vilja studera om du hade möjligheten att drömma fritt?
En enskild kurs eller kanske en helt ny utbildning? Kanske har du inte utbildat dig vidare än, men funderar på det?
Våga ta steget, om så bara för en liten minikurs!

Det finns givetvis de som inte har studerat vidare, kanske inte ens gått ut gymnasiet, men som har klarat sig galant ändå.