Annica Englund ska springa Boston Maraton och ber om sista minutentips från följarna.
Jag har exakt noll stycken att komma med utan nöjer mig med att heja på henne!
Är det mer av en trafikfara att övningsköra med Pernilla i bilen än utanför? Om det tvistar de lärda.
Måns Zelmerlöw försöker lajva lite skön så här i efterhand, men frågan är väl om det går hem. Vad säger ni?
Måns Zelmerlöw förlorade med några ynka poäng till humorgruppen KAJ i helgens Melodifestivalsfinal, och erkände att han sparkade på saker i ren frustration över att ha gått miste om vinsten.
Nu bemöter Måns kritiken om att vara en dålig förlorare på Instagram:
Att jag är besviken på resultatet är väl BARA ett sundhetstecken? Har ni någonsin sett en idrottare komma tvåa och säga att hen är jätteglad?
Jag ville vinna. Det måste väl vara okej? Det är ju en tävling! Jag är genuint SUPERGLAD för KAJs skull och vi har haft hur kul som helst tillsammans under denna resa. Jag har gratulerat dem personligen flera gånger. och har ALDRIG nedvärderat deras bidrag, tvärtom! De kommer göra oss stolta i Basel!
Men denna ofiltrerade vrede från er. Denna bisarra överreaktion. Att tycka det är okej att hata någon i kommentarer för att han ville vinna en tävling som vi alla älskar och för att jag högst av allt önskade att få representera Sverige igen i ESC? HUR kan det vara fel? Är det inte därför vi är här? Hur kan det göra mig till ett rövhål? Att jag grät när all press släppte, inte bara den jag upplevt i tävlingen, det måste väl få vara okej och gör mig väl inte till en dålig förlorare?
Åter igen. Ett ENORMT grattis till KAJ! Jag älskar Kevin, Axel och Jakob!
Och till alla er som INTE hatar – ett fenomenalt stort tack för alla röster och all support under denna resa! ❤️❤️❤️
Alltså, han har ju en poäng i det han skriver, det måste till och med jag erkänna.
Det är en tävling och de flesta som ställer upp i tävlingar vill vinna.
Jag tänker att han förmodligen – i egenskap av Eurovisions lilla guldkalv – hajpats upp så mycket och att fallet därför blev så mycket högre när rösterna presenterades. Det gjorde ont att landa helt enkelt, och särskilt efter att bokstavligen snubblat på målsnöret.
Eller soptunnan, om du så vill. 🙂
Är det osvenskt att vilja vinna och öppet erkänna det?
Grundar sig kritiken i jantelagen, att ”inte ska väl jag” och att ödmjukt klappa tyst i händerna när någon annan än en själv vinner?
Ni vet, som i Vänner, när Rachel lär Joey hur man förlorar med värdighet?
Kocken och matkreatören – och dietisten in the making – Jessica Frej har skrivit ett långt inlägg på Instagram om de kommentarer hon får kring sin kropp och vill ta tillfället i akt att bemöta några av dem.
Hon skriver att hon vet att hon inte måste, men att hon också bara är människa, samt att det är ganska svårt när hon får saker skickade till sig – att inte öppna, läsa, lyssna.
Texten på bilderna lyder som följer:
Fattar inte att jag skriver detta men kokar inombords. För ett år sedan skrev jag ett inlägg för att bemöta alla frågor och spekulationer om min kropp. Jag märkte att många pratade om att den hade förändrats och jag var trött på att ständigt behöva svara på frågor om det. Så jag gjorde ett, enligt mig, väldigt tydligt inlägg där jag sammanfattade de hälsoförändringar jag genomfört under flera år.
Det handlade om att jag gått i terapi. Att jag hittat ett lugn i yoga. Att jag minskat på stressen som tidigare präglade mitt liv. Att jag börjat äta mer i linje med Livsmedelsverkets rekommendationer. Just den sista meningen verkar många ha hoppat över.
Nu hör jag att jag återigen diskuteras i poddar och på andra håll. Att det spekuleras i att jag sagt att jag ‘bara slutat stressa’ och därför gått ner i vikt. Och jag måste bara fråga: har ni ens läst vad jag skrev? För det är ju inte det jag har sagt.
Jag har gjort många förändringar, vilket ni såklart ser har haft effekten att jag minskat i storlek. Men jag har inte pratat om det här mer än vad jag redan sa för ett år sedan – för att jag inte tycker det är relevant att gå in på fler detaljer. Att prata om vikt och kropp online blir ofta stora, komplicerade diskussioner som jag inte vill ta i det formatet. Och dessutom – jag utbildar mig till dietist och vill inte kasta ur mig mina personliga val som om de vore råd.
Jag är en individ. Det jag gör går inte att kopiera rakt av till någon annan. Däremot finns det massor av bra information att ta del av, hos Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten, om man vill lära sig mer om kost och hälsa på ett hållbart och faktabaserat sätt.
Det pratas också mycket om en ny smalhetstrend som råder. Att smala kroppar är på väg tillbaka som ideal. Och jag vill bara vara väldigt tydlig: jag har inte gått flera år i terapi, lagt om hela mitt liv kring stress och mat för att passa in i något jävla ideal. Jag har gjort det för mig för att jag vill må bra. Psykiskt och fysiskt. Det är inte mitt ansvar att se ut på ett visst sätt för att balansera en smalhetstrend. Och det är inte ditt ansvar att se ut på ett visst sätt för att markera mot ett ideal. Din kropp är inte politik. Den är din du gör exakt vad du vill med den.
Men det verkar som att vissa provoceras av att jag inte berättar exakt hur jag har gjort eller varför min kropp ser ut som den gör idag. Till er vill jag bara säga: det problemet ligger hos er. Om ni blir triggade av att jag existerar i en kropp som är några storlekar mindre än för några år sedan – då behöver ni fundera på varför det påverkar er så mycket. Och om det känns svårt att hantera, då är det något man faktiskt kan och bör söka vård och stöd för.
Jag har redan varit transparent med att jag försöker leva enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. I det så ligger det också i att man äter i förhållande till sitt energibehov. Men vad det betyder i praktiken är extremt individuellt, och det är inte något man ska experimentera med utifrån råd från någon på Instagram. Om man vill göra en förändring med sin hälsa och tycker att det känns svårt att veta hur – då ska man vända sig till vården eller söka information från betrodda källor.
Min kropp har alltid funnits, förändrats över tid, som den gör för de flesta människor. Och kommer fortsätta att göra så länge man lever. Jag har heller inte plötsligt börjat visa mig mer i bikini eller tajta kläder. Jag har alltid varit ganska bekväm i min kropp. Jag har gjort det i alla mina storlekar och eftersom jag varit offentlig i typ 15 år så finns allt en googling bort – det var inget statement då, och det är inget statement nu.
Jag är så trött på att känna mig missförstådd. Och jag blir arg över att det verkar finnas en idé om att jag går runt med någon hemlighet, något jag döljer, någon quick fix jag inte delar med mig av.
Det är inte svårare än vad jag sa för ett år sedan och hade ni läst vad jag skrev så hade ni förstått det.
Tack.
Tankar?
Mina tankar går direkt till Selena Gomez och sättet hennes kropp är satt under mikroskop när den går upp och ner i vikt beroende på hur statusen är på hennes kroniska sjukdom Lupus. Är man kroniskt sjuk så kan man växla upp och ner i vikt, särskilt när det kommer till kortisonbehandling, men det finns så klart mängder av olika orsaker till det.
Jag tycker Jessica beskriver det ganska bra faktiskt…
Det här har enligt mig ingenting med smalhetsen som vi ser på sociala medier att göra, men det tänker jag att ni också förstår.
Therese Wickman förklarar i ett Instagraminlägg varför hon själv valt att ställa sig i kö för sterilisering istället för att hennes partner Chrille ska genomgå ingreppet.
Trots att de båda är överens om att de inte vill ha fler barn, vill hon vara realistisk inför framtiden – om de någon gång skulle gå skilda vägar, kan Chrille fortfarande vara i en ålder där han kanske vill ha fler barn med någon annan. Therese, som har fyra barn och närmar sig 40, känner sig däremot helt färdig med barn oavsett vad som händer. Därför ser hon steriliseringen som ett självklart beslut för sig själv, utan att begränsa Chrilles möjligheter i framtiden.
För den som inte känner till paret sedan tidigare eller inte har koll på deras åldersskillnad så är alltså Therese 39 år gammal idag medan hennes sambo Christoffer nyss fyllde 25.
I kommentarsfältet hyllas hon för sitt beslut, som kallas både osjälviskt och en otrolig kärleksförklaring.
