Hugo Rosas:

Men hur gör man? Jag har inga söner så jag kan inte ta på mig uppgiften att lära dom respekt mot tjejer. Jag tycker inte heller att det är mina döttrar som ska behöva anpassa sig för att inte bli utsatta. Jag är inte så insatt i feminism eller sånt och har inte några djupa insikter på lager så jag kanske kan fråga er, hur ska jag som kille, pappa och partner göra för att mina döttrar och deras kompisar inte ska behöva skriva under på #metoo i framtiden?//Hugo

Hugo erkänner att han tidigare gjort saker han inte är stolt över men inte reflekterade över förrän han själv fick döttrar och nu undrar han hur han ska kunna se till att de och deras kompisar inte behöver vara nästa generation som behöver skriva #metoo
Jag tror att han sätter huvudet på spiken även om han menar att han inte har så mycket koll.
Vi måste, MÅSTE lära våra flickor att säga ifrån i tidig ålder, lära våra pojkar hur man uppför sig och respekterar flickor och kvinnor och vi måste lära vår egen generation som har dessa pojkar och flickor i skolan att inte trivialisera och vifta bort pojkars beteende från ung ålder.
Skrota ”boys will be boys” och ”han är nog bara kär i dig” så är vi ett steg närmare.
Ett litet steg kan tyckas men som kan ha stor betydelse i framtiden.

Hugo:

Nästa fråga är, kommer vi klara av några småbarnår till?. Tar vi vatten över huvudet genom att skaffa ett till barn?. Kommer vi hinna med allt vi gör idag med ett till barn?.

Det känns som att man bryter normen lite grann genom att skaffa ett tredje barn. Det känns även som att det finns plats för ett till barn, men det finns fortfarande så många frågor som jag behöver klura ut något slags svar på.

Hur åker man på semester med 3 barn?
Är man fortfarande välkommen hem till vänner med 3 barn?
Hur gör vi om i huset så att alla får plats?
Kommer man kunna älska ett till barn lika mycket som Leonore och Molly?

Längtan efter en pojke finns också där, det ska jag inte sticka under stolen med. Samtidigt skulle inte 3 tjejer vara fyskam heller. En stor familj med mycket kärlek.//Hugo

Hugo finular över ett tredje barn inne på bloggen och ställer att antal frågor, bland annat – är man fortfarande välkommen hem till vänner med tre barn.
– Mjaa, nä…vi har en gräns på två barn här i vårt hem men ni är fortfarande välkomna hem till oss så länge ett barn hela tiden sitter i bilen!

Men om vi ska ta och snacka lite fördelar med att ha tre barn. Dessa är noga genomtänkta och framtagna av mig – ”den tragiska och barnlösa CamCam” och har alltså stor bäring i diskussionen! Bara så ni vet!

– Du är ett steg närmre att ha ditt alldeles egna fotbollslag
– Du har fler personer som är skyldiga att ta hand om dig när du blir gammal och inte kan torka dig i röven själv. (Det sa alltid min mamma när jag pluggade i USA och började få tomt på kontot – ”Det är för att du ska ta hand om mig när jag blir gammal.”)
– De kommer alltid ha någon att spela spel med som kräver minst 3 personer så du slipper vara med och kan kolla Netflix i stället.
– Tre personer kan turas om bättre med att klippa gräset än 2.
– Om någon bråkar med något av dina barn så finns det två syskon att backa upp. Mycket bättre än ett.
– Det är fler personer som firar dig på Fars Dag.
– Fler anledningar att samla släkt och vänner för kalas.
– En till anledning att köpa en ännu större säng eftersom det kommer vara två fötter till som riskeras att sväljas under natten.

Behövs det fler argument? Jag kan säkert rada upp ett flertal till.
Eller har ni några bra på lager som kan hjälpa Hugo och Paula att tippa vågen?

Hugo Rosas:

Hugo skriver en ”pappabikt” där han bekänner sina värsta synder han begått mot sina barn. Den med äpplemosen tillhör väl den vanliga föräldrarlisten, men att hetsa sina barn att slåss/bråka? Är det vanligt? Brukar ni göra det? Jag kan ibland hetsa Lilla Snöboll när hon ligger och smyger på Tjocka Hetsätarkatten men det brukar liksom aldrig utmynna i någonting värt att bli exalterad för. Han är för stor och hon är för snabb, så hon lyckas liksom aldrig fälla honom och han kan inte komma ikapp henne när han ska hämnas. Det är med andra ord lika upphetsande och spännande som en loppcirkus att titta på.

– Man ska ju inte uppmuntra sina barn till att slåss. Dock kan jag inte låta bli att hetsa upp Leonore när Molly sitter i soffan och fint kollar på sin ipad. ”Ta din syster då” viskar jag i Leonores öra. Två sekunder senare är bråket ett faktum och vinnare brukar oftast vara Molly. Leonore har dock sina knep, hon liksom jagar Molly med sin mun för att kunna bita henne. Detta är höjdpunkten i min vardag och när jag tänker på det så känner jag mig mörk inombords.

– Molly tror fortfarande att hon får äppelmos i sin gröt på morgonen =(, stackarn. jag slutade ge henne det för säkert ett år sedan. Det jag gör är att jag går till kylen och låtsas lägga i äppelmos genom att slå något hårt (tex en burk) mot tallriken med gröt. Detta låter såklart i hennes öron som att jag lägger i äppelmos. När sedan frågar varför jag har blandat ut mosen så svarar jag ”Det måste man, annars tar du all mos på en och samma tugga”.//Huga

Vad är er värsta föräldrabiktbekännelse? 
Att man får fyrkantiga ögon om man sitter för nära tvn eller att man får kramp om man badar direkt efter middagen? De är vad jag kommer ihåg från min barndom… Har man uppdaterat lögnutbudet? Handlar de mer om skärmar och könsnormer nu för tiden?
”Det spelar ingen roll hur många Redbull du dricker – du kommer ändå inte få vingar”…. (Ingen lögn kanske utan mer en brutal sanning..)