Jag kanske är naiv eller så är jag… känd. Jag tog med en vän på ett mingel och märkte hur märkliga många var när en icke-känd person kom in i bilden. Det var som att hon inte existerade eller var intressant. Hon ställde frågor men fick inga frågor tillbaka, fokus riktades tillbaka till dem själva eller mig.
[…] Jag tänkte att jag undrar hur många personer som är snälla mot mig på riktigt och vilka som bara är det för att jag är känd.. tanken gör mig sorgsen för min värld är för jävla fin alltså. Jag får en massa leenden och tack dagligen. Men jag tror inte att det är för att jag är känd utan för det jag försöker att göra för utsatta barn. Tack alla ni för det.//Elaine

Det som Elaine skriver om här har jag själv upplevt first hand.
Jag gick från att vara en musikbloggare med många läsare till sjukskriven och ickebloggande vanlis.
Om ni bara visste hur många som helt plötsligt varken svarade på sms eller knappt hälsade efter det. Extra intressant blev det ju då den dagen Bloggbevakning blev stor och dessa människor då helt plötsligt ville ha kontakt igen och låtsades som att det regnade när de försökte nästla sig in igen.

Det blev så pinsamt uppenbart vad dessa människor hade för agenda och jag skämdes nästan å deras vägnar för hur pinsamt det hela blev.
Själva hade de inte vett att skämmas, ens lite…
Och eftersom jag den här gången är så totalt ointresserad av allt det världen kan erbjuda en storbloggare så skakar jag mest på huvudet åt alla dessa ögontjänare.
Inte förrän man inte har något mer än sig själv att erbjuda så visar människor sina rätta ansikten och de som bara varit ens vän för att kunna ådra sig fördelar och gynnas själva är de som visar sina fula nunor först.

Det är tråkigt att behöva göra en sådan upptäckt och komma till dessa insikter, men jag är helt övertygad om att det förmodligen är så i nästan varenda bransch.
Eller vad tror ni?

Bildkälla.

Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.

Jag är trött
Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.//Elaine

Jag tycker sådant här är så intressant.
Jag har nog ansetts vara extrovert i hela mitt liv. Gapig, högljudd, centrumkåt och uppmärksamhetssökande är bara några ord som använts för att beskriva mig i mitt liv men jag har insett att det inte riktigt var jag – jag bara trodde att det var jag.
Nu för tiden är jag väldigt selektiv med min extrovert-het och njuter av att bara våga vara introvert om jag vill det.
Idag var jag och klippte mig hos samma frisör på samma salong som jag gått till ett tag nu och eftersom jag har lugg så har vi setts en del om man säger så.
Och ändå så har jag inget behov av att sitta och tjattra med honom när jag sitter i frisörstolen.
Det är så skönt att vara tyst av ingen annan anledning än att jag vill det men samtidigt småpratar jag gärna om han pratar men jag har inget behov av att själv driva alla samtal och det är SÅ skönt.

Jag undrar om det är vanligt att ändras från extrovert till introvert?
Eller är jag kanske mer ambivert, det betyder att man både är introvert och extrovert enligt Elaine? Ett ord jag aldrig hört tidigare men som nog kanske stämmer bättre. Jag är extremt selektiv med min ”extrovert-het” men jag har nog båda sidorna i mig.
Sen att det kommer en och annan fibrodimma svepande får man skilja på. För andra kanske de framstår som lite samma men för mig är det stor skillnad. När jag är introvert så är jag ändå på hugget på insidan men i en fibrodimma är det samma sega kola i huvudet som det jag utstrålar.

Vad är ni?
Är det lika accepterat att vara extrovert som introvert i dagens samhälle? Jag kan tänka mig att jag säkert uppfattas som reserverad ibland just för att jag inte har det där behovet längre att synas och höras överallt och att jag trivs i bakgrunden nu för tiden.
Sorry not sorry.

Två timmar innan jag ska lyfta tar jag chansen och går in i en vårdcentral på söder bara för att få bukt på yrseln, öronen och halsen. Nåt stämmer ju inte. De skulle lunchstänga och satt på konferens men var så tillmötesgående. ”Läkaren sitter på möte, men är du yr och flyger om två timmar. Vi hjälper dig”. Så läkaren lämnar sitt möte för att hjälpa mig, det kallar jag service.//Elaine

Elaine beskriver på sin blogg hur hon drabbats av Kristallsjukan och en hel uppsjö andra åkommor lagom till att hon ska åka till Göteborg för att jobba.
Den framförhållning som verkar krävas på de vårdinrättningar Elaine kontaktat under veckan som gått verkar ligga på ungefär samma nivå som Amerikanska ambassaden. Behöver du skaffa eller förnya ditt visum så behöver du boka tid flera månader i förväg och kommer du dit och har missat någonting på deras absurt långa lista över saker att ta med så är det bara att lämna kön och boka in en ny tid, även om det bara rör sig om att kuvertet har fel storlek eller att ditt foto är en millimeter för stort eller för litet. Om du har tur får du en ny tid inom två månader.

En av läsarna skriver att hen tror att den goda services kan bero på att Elaine är känd, med tanke på hur många personer hen känner som blivit illa bemöta i vården.

Ja, Elaine är både ett välkänt namn och ansikte för många svenskar men jag tror nog ändå att det krävs en aning mer ”kändisskap” för att kunna glida in på en vårdcentral och vifta med ett imaginärt ”gå före i kön-kort”.
Prinsessan Madeleine hade kanske kunnat göra det, och eventuellt även Blondinbella, men då mest för att hon – förutom assistenter och stylister – har helt ett tv-team med sig som man nog gärna vill få ut på gatan igen så fort som möjligt.
Nu skulle det ju aldrig falla henne in att besöka en vårdinrättning framtagen för pöbeln – du och jag alltså –  eftersom hon har en privat läkare på speed dial men ni fattar konceptet va?

Elaine är en retoriker med ett extremt välsmort munläder men jag har ändå svårt att tro att hon skulle försöka snacka sig in på en vårdcentral i egenskap av kändis.
Och vad gör man om receptionisten inte känner igen en? Man vill ju liksom inte slänga fram ”Vet du inte vem jag är?” det första man gör.
Lägger man lite diskret upp alla sina böcker på disken?
Låtsas att en inspelning från Nyhetsmorgon av misstag börjar visas på telefonen?
Fejkar ett telefonsamtal med ens manager eller kanske en nosig journalist som ställer frågor som man är såååååååå trött på i egenskap av kändis?
”Jag är faktiskt bara en vanlig människa här bakom mitt kändisskap!! Sluta ring mig!!!”??

Jag har för mig att Amir spelade in lite av en dold kamera för några år sedan där han bland annat försökte få gratis korv från en korvvagn i utbyte mot exponering på hans blogg.
Det är humor!

Alla ni kändisar(!) som läser min blogg – vem vill vara med i lite dolda kameran för att ta reda på vilka saker man kan få gratis i egenskap av kändis eller i utbyte mot exponering på sociala medier?

Tror ni jag skulle kunna förhandla till mig gratis kattsand från djuraffären i centrum i utbyte mot exponering?
Jag menar, jag är den kändaste personen jag någonsin sett där inne bland kaninburar, kattmynta och klösbrädor – dock såg jag Henrik Dorsin på ICA Maxi för några dagar sen men han kanske inte ens har någon katt?

Jag har ju träffat en terapeut för mobilberoende och han förklarade mekanismerna bakom att man fastnar i telefonen. Det finns liksom varken början eller slut i sociala medier som instagram eller facebook. Jag har raderar facebook och sen har jag tagit bort kanske 70% av de jag följer, mest för att jag ska sluta scrolla och för att jag hellre tar en lunch eller träff med underbara personer som Natashja, mina kusiner, min mamma, vänner och min man. //Elaine

Igår raderade Elaine sitt konto på Facebook eftersom de inte kunde garanter att hennes bilder skyddades från att spridas och idag skriver hon om hur hon träffat en terapeut för sitt mobilberoende.

Jag har svårt att till fullo förstå hur man kan må så pass dåligt av sociala medier att man behöver söka hjälp, men det är förmodligen för att jag själv inte gör det.
Mår man dåligt av någonting så ska man sluta med det, även fast andra människor kanske kan hantera det på ett sunt sätt.
Jag slutade dricka alkohol för att jag mådde dåligt att det, vilket fick mig att skrota det på samma sätt Elaine skrotat Facebook. På samma sätt som jag har svårt att identifiera mig med Elaines beslut så har hon kanske svårt att identifiera sig med mitt men vi båda två har beslutat oss för att sluta med saker som får oss att må dåligt.

Vad skulle kunna få er att skrota Facebook, eller egentligen alla sociala medier?
En särskild händelse eller kanske den dagen ni inser att ni spenderar alldeles för mycket tid på olika plattformar?
Om ni fick behålla EN social media – vilken skulle det bli?
Jag tror Facebook eller Instagram faktiskt…