Visa det här inlägget på Instagram

Bloggveteranen och skånetösen Regina ”Egoina” Katralen är gravid med barn nummer två, och delar nu de goda nyheterna på både Instagram och blogg.
Så här skriver hon om sonen Henri och som fyllde 3 år den 17 november och hur han axlar rollen som blivande storebror:

Morgnar när jag jobbar hemifrån är de bästa. ”Hejdå mamma” ropar Henri och springer det fortaste han kan fram till mig för att ge mig en puss och springer sedan mot dörren igen, men kommer på halvvägs att han glömt något, springer tillbaka, pussar mig på magen och säger ”och hejdå bebisen”.

Det känns så overkligt, men ändå så självklart. Tack universum för att jag får uppleva det här igen. Snart är vi 4 i vår familj och vi längtar massor allihop ♥

Stort stort grattis till hela familjen!

Bild 1:
”Tre tankar om dagens På spåret (ser i efterhand spola inte):

1. Kan dom chilla med Johan Glans contouring.
2. Gulligt att tjejerna har typ samma skjorta.
3. Det känns alltid så osannolikt när de lyckas gissa sig till rätt svar (inte bara idag). Tror ni man låtsas att man inte kan bara för att det ska bli roligare?”

Bild 2:
”De har svarsalternativ, så inte konstigt att det upplevs som att de gissar sig till. Jag tänkte också på det förut innan jag fick veta att de har typ 10 alternativ.
VA? NÄ?!”

Bild 3:
”Haha ok min DM rasar. Kan sammanfatta det som att 90% säger att det inte är sant. Ni övriga 10 får gärna skicka trovärdiga källor tack ??”

Bild 2:
”VA?! Jag kan fråga Farah. Jag tror inte det är sant, eller vavava
Nej, det är inte sant. De får 0,0 ledtrådar 🙂
Vi har ett svar! Farah och jag växte btw upp i samma stad och gick i samma skola ? Har därför kontakter vavava”

Jag är ingen trogen tittare av ”På Spåret” och det beror kanske på att jag aldrig vet var fan de är på väg, men så är det. 
Egoina har delat fyra inlägg på sin story där hon funderar och reflekterar över det osannolika i att de tävlanden så ofta gissar rätt, trots att de från början framstår som två frågetecken.
Att attackera trotjänaren ”På Spåret”, och anklaga den för ”fusk” och lögner – borde inte det vara på samma nivå som att hävda att Glassbilen enbart spelar musik när glassen är slut?
Så här skriver i alla fall Egoina, och helt plötsligt känner jag mig lite, lite, lite mindre dum än tidigare. Fortfarande ingen sprakande hjärnverksamhet när de kommer till geografi och tågspår, men jag tar vad jag kan få.

Vad tror ni om innehållet i Egoinas fyra inlägg och kan man verkligen lita på Farahs svar?
Hon är ju trots allt en av de tävlande?

Egoina har tagit ett DNA-test för att få reda på mer om sig själv och har skrivit ett blogginlägg om resultatet som kom tillbaka. Det är inte den typen av DNA-test som används för släktforskning, utan ett test som bland annat ger en inblick i hur ens kropp reagerar på olika livsmedel och träningsformer, samt hur kroppen hanterar exempelvis kortvarig respektive långvarig sömnbrist.

Egoina har ännu inte satt sig in i allt som stod i hennes resultat, men delar med sig av det hon har kunnat utläsa. Hon skriver att hon är osäker på vad ett sådant här test egentligen ger om man inte är elitidrottare eller försöker uppnå ett särskilt mål, men att det ändå är intressant.

Hur man kan utläsa allt detta ur en DNA-sträng vet jag inte, men jag aspirerar inte heller på ett framtida Nobelpris i medicin. 🙂

Här är några av punkterna Egoina tar upp i sitt inlägg:

→ Jag är inte känslig mot koffein och min kropp bryter ner det snabbt.
→ Jag är inte känslig mot kolhydrater, däremot borde jag inte ha en fettrik kost.
→ Jag är inte känslig mot sömnbrist.
→ Jag har en minskad mättnadskänsla.
→ Jag har en mycket bra uthållighetsförmåga och aerob träning är den bästa för mig.

Jag vet att många är skeptiska till att skicka iväg sitt DNA till olika företag, men Egoina verkar inte vara en av dem, och det är inte jag heller. Kanske är vi en smula naiva, men hittills har jag inte hört talas om något användande av inskickat DNA till dessa företag som jag motsätter mig.

Lite mer om släktforskning och DNA för den som är intresserad:

Släktforskningsdatabaser har blivit ett kraftfullt verktyg för att lösa gamla brottsfall genom att kombinera DNA-analys med genealogisk forskning, både i Sverige och internationellt.
Det mest kända internationella fallet som lösts med hjälp av genetisk genealogiforskning är sannolikt gripandet av den före detta polisen Joseph James DeAngelo, även känd som Golden State Killer. Under lång tid trodde man att flera olika män härjade i Kalifornien, men det visade sig vara en och samma person. Genom att ladda upp och matcha DNA från olika brottsplatser till en släktforskningssida kunde polisen spåra släktingar och slutligen identifiera och gripa DeAngelo.

I Sverige löstes dubbelmordet i Linköping från 2004 tack vare DNA-släktforskning, i något som kan ses som ett pilotfall. Kalla fall-grupper över hela landet visade intresse för att använda metoden, men Integritetsskyddsmyndigheten (IMY, tidigare Datainspektionen) satte stopp för det, då de menade att det var olagligt, enligt SVT Nyheter 2021. Man får använda DNA för att bekräfta eller avfärda en misstänkt i en brottsutredning, men man får inte köra okänt DNA mot olika DNA-banker i hopp om att få träff.

Detta skedde bland annat i identifieringen av Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailović, där hans DNA kördes mot PKU-registret, en biobank vid Karolinska Institutet där blodprover för barn födda 1975 eller senare förvaras. Detta ledde till mördaren kunde ställas inför rätta och dömas för mordet på Sveriges dåvarande utrikesminister, som knivhöggs till döds inne på varuhuset NK i Stockholm.

I skrivande stund är jag helt för att DNA ska användas inte bara för att bekräfta eller utesluta misstänkta, utan även för att söka efter brottslingar i alla tillgängliga databaser.
Vad tycker du?

I fredags gjorde jag något mycket märkligt. Min nyfunna vän Alexandra drog med mig på en ”söka jobb AW”. Tog på mig en jumpsuit och läppstift.
Man fick namnlappar, drinkbiljetter och så vimlade det av rekryterare och folk från olika typer av företag samtidigt som en DJ spelade. // Egoina

Det här låter ju lite som ”speed dating”, fast för jobb – ett koncept som jag tror passar riktigt bra i rekryteringssammanhang.
Jag tror att det första intrycket väger tyngre än många kanske tror, och hade man kunnat sålla lite så här direkt så tror jag det är till allas fördel. Så slipper alla slösa med sin tid, tänker jag. Förhoppningsvis är det någon form av indelning beroende på vilken brasch man är i, för annars kan det bli ruskigt slöseri med tid. En ekonom på rekryterings-aw för kirurger. 🙂
Egoina blev varslad från sitt jobb tidigare i år, för den som missat det. Annars hade det här inlägget kanske varit lite märkligt? Eller går folk som har jobb, på den här typen av tillställningar, bara för att eventuellt boosta sitt ego en smula? Sånt händer säkert….

Har ni testat det här någon gång och hur gick det i så fall?