Jag fick ett tips från en av mina följare som undrade om det verkligen är Dessies körkort som används här – på sidan Köp Körkort – där man kan köpa sig ett körkort, och visst är det så.
Det ÄR Dessie och jag undrar verkligen om hon är medveten om detta, annars är detta århundrades SÄMSTA influnciska samarbete någonsin!!!

Och funkar detta?
Kan man KÖPA körkort?
Gör folk det?
Finns det stollar med dessa plastbitar i plånkan där ute som tycker att det är en bra idé att vara ute och köra bil eftersom det bara var oflyt som gjorde att de kuggade på proven. Om de nu ens varit på en körskola. De kanske har övat på Youtube och tycker att de räcker?
Scary! As fuck!

Gnugga geniknölarna ordentligt och sätt på er spekulationsmössorna – för nu blir det åka av.
VAD innebär Dessies uppdateringar på Instagram?

Your guess is as good as mine! 
(Förutom en massa dravel om eventuella graviditeter så vida inte Dessie själv gått ut med en sådan som jag missat. Pics – or it didn’t happen’.)

Tack för tips!

Dessie har börjat blogga igen, men det var ett tag sedan jag var inne på visit, det inser jag nu. Snacka om att sociala medier är förgängligt. ”One day here – next day gone”.
Har man väl lämnat sociala medier för ett tag så är det nog lite av en uppförsbacke att komma tillbaka, så vida du inte ställer till med kaos. Då brukar det gå ganska snabbt, men det är ju sedan gammalt.
Jag känner inte riktigt igen Dessie i sättet som skriver på, vilket är positivt(!) men säkerligen också en konsekvens av att hon spenderat det senaste året i den akademiska världen. Givetvis behöver man inte en gymnasieutbildning i bagaget för att klara sig här i världen, det har vi sett både en och två gånger, men just språket tror jag kan drabbas lite extra av att sluta skolan efter årskurs nio.

Dessie skriver om ångest i sitt inlägg och hon frågar sig om det är misshandeln som hennes ex utsatte henne för som spökar. Jag har ingen aning om hur det är i hennes fall men för mig spökade det i mitt inre långt efter att blåmärkena försvunnit och det verkar jag inte vara ensam om att känna.
”Bruises fade father, but the pain remains the same” är den första raden i Christina Aguileras sång ”I’m ok” som handlar om misshandel, i det här specifika fallet hur hennes pappa slog hennes mamma. Jag tror många människor som varit i liknande relationer kan känna igen sig i orden. Blåmärken försvinner på några dagar, eller ibland en vecka. Men smärtan…
Ångest är djävulens påfund och att inte känna sig ensam när det är mörkt kan vara så viktigt. Det märker man inte minst när man läser kommentarerna till inlägget. Läsarna får känna att de inte är ensamma i sina erfarenheter, samtidigt som de skickar samma känsla tillbaka till Dessie.
Det är fint.

Kanske har det med misshandeln att göra, kanske kommer det inte gå över av sig självt?
Så är det kanske, men det betyder inte att det behöver vara så här. Inte för Dessie. Inte för någon.
Det finns hjälp att få.
”Lid inte i onödan” tänkte jag skriva, men är inte allt lidande onödigt? I så fall ändrar jag det till ”Lid inte alls. Mer.”

Dessie har skrivit ett bra inlägg om ångest/depression, med bra språk och jag kommer med en egen reflektion på slutet.

Lider du av ångest och inte riktigt vet var du kan vända dig?
Här kommer några tips.

– Prata med din husläkare och be om att få hjälp att komma i kontakt med en psykolog.
– Appar som Kry, Min Doktor mfl brukar erbjuda samtalsstöd via mobilen. Det kan kanske vara ett första steg om det känns för jobbigt att gå iväg och få hjälp?
– Ångestföreningen Stockholm
– KBT Online erbjuder också behandlingar via telefonen, där du kan få en mer långtgående plan.

Så här berättade Dessie om det på Instagram efter att den förra operationen ställdes in.

Jag har ju tidigare skrivit om mina cellförändringar (grad 3, steget efter det är cancer.) Jag skulle ha opererats redan i februari egentligen, men min operation har blivit uppskjuten 3 gånger nu. Ena gången ringde dom samma dag, en timme innan jag skulle dit och sa att dom sköt upp den. Sista gången, alltså nu för ca en månad sedan så avbröt dom operationen samma dag, när jag redan låg på sjukhuset. Då hade jag fastat i 24 timmar, tvättat mig med operationstvål, fått dropp + lugnande. Jag låg alltså där i sjukhussängen, klar att opereras. Först så skulle jag operas kl 09. Sedan sköt dom upp det till 09:30, sedan blev det kl 10:00 istället – och så höll dom på. Tillslut så kommer dom in till mig, när jag ligger där med en nål i armen med dropp + fått lugnande – och berättar att dom inte kan operera mig idag.
[…] Vad händer om mina cellförändringar utvecklats ännu mer, till cancer dvs? Vem tar ansvaret då? För det vi konstaterade på mina undersökningar var ju att det är cellförändringar grad 3, att jag redan har cancerceller i kroppen. Helt jävla seriöst, känner mig förtvivlad. Det här stressar mig så mycket, det är psykiskt påfrestande att ha detta i huvudet, men dessutom att inte få den hjälpen som behövs, men också att mentalt förbereda sig för att opereras och bli nedsövd och hela köret – 3 ggr utan att det har hänt något än!//Dessie

Jag förstår att man kategoriseras efter hur akut någonting är. När jag behövde operera ut min blindtarm så fick jag ligga fastande i 48 h på stand by eftersom det hela tiden dök upp mer akuta fall, men det här som Dessie varit med om känns ju ganska så inhumant.
Att ligga mer dropp och lugnande och få reda på att man måste kliva upp, klä på sig och åka hem efter ytterligare en inställd operation – den tredje i ordningen?

Förhoppningsvis blir den av nu så att hon slipper gå och oroa sig för att cellförändringarna ska utvecklas ytterligare. Att ha den stressen hängande över sig kan inte vara roligt.
Får det verkligen gå till så här? Har ni själva drabbats av liknande saker?

Dessies läsare tycker att hon ska anmäla sjukhuset.