Efter några långa år i skolbänken så är Desirée ”Dessie” Nilsson äntligen klar med sin utbildning och kan nu titulera sig ”registrerad mäklare”.
Här finns en lång artikel att läsa i Expressen för den som vill veta mer om Dessie och hennes nya liv.
2015 köpte Dessie pitbullvalpen ”Bubba” efter att ha fått lämna bort sin Chihuahua ”Coco” under långa perioder pga hennes kille Simons allergi.
”Bubba” gör hon sig av med efter bara några månader – fortfarande 2015 – eftersom hennes son blivit allergisk mot den.
2017 meddelar hon på Instagram att hon permanent måste lämna bort Chihuahuan ”Coco” pga sonens allergier, och nu 2020 så har Dessie köpt en ny hundvalp, en Pomeranian som vissa anser vara mer allergivänliga än andra raser, men ingen hund (eller katt) kan anses HELT allergivänliga.
Ta våra två ”allergivänliga” Cornish Rex-katter.
Vi adopterade dem eftersom ett barn i familjen blivit akut allergisk mot dem.
Dessie är alltså inne på sin tredje hund nu då, trots att sonen varit allergisk mot de båda föregångarna.
Risken att sonen kommer vara allergisk mot även denna hund är överhängande, eftersom forskning visar på att det inte finns några raser som på riktigt kan kallas allergivänliga.
Enligt den holländska forskningsstudien (Vredegoor et al, Journal of Allergy and Clinical Immunology, volym 130, 2012) så går det att utläsa viss skillnad mellan olika raser men att den stora variationen finns på individnivå, alltså mellan hundar av samma ras.
Risken är alltså väldigt hög att sonen kommer vara allergisk, även mot den här hunden. Det borde till och med Dessie kunna räkna ut med knäna.
Hundar är levande varelser och inga leksaker man köper för att roa sig med så länge det känns kul för att sedan göra sig av med.
Jag skulle ALDRIG ens överväga att sälja en valp till Dessie med tanke på hennes meriter som ansvarsfull hundägare.
En gång är ingen gång men TRE gången är fan två för mycket, men kanske kan hon filma sonens allergiutveckling och hur hon tvingas göra sig av med ytterligare en hund för att sedan publicera klippet på den Youtubekanal han är på tok för ung för att ha?
Dessie skriver om hur hennes sexåriga son vill ha ett Youtubekonto och hur hon känner att hon är den som krossar hans drömmar om hon säger nej.
Det känns det kanske som att hon gör, men vid sex års ålder är man inte kapabel att inse riskerna som ligger till grund för att sociala medier har en åldersgräns.
Anledningen till Youtubes åldergräns på 13 år är att det är lagstadgat i USA där de flesta servrar ligger, och då gäller amerikansk lagstiftning.
The COPPA law eller Children’s Online Privacy Protection Act stipulerar att det är olagligt att samla in användarinformation av alla som är under 13 år utan föräldrarnas tillstånd. (Vilket Google, som äger Youtube gör)
För att slippa allt krångel som det faktiskt innebär att få föräldrarnas tillstånd så har de flesta sociala medier valt att sätta en åldersgräns på minst 13 år.
GDPR har fått Whatsapp att ändra sin gräns till 16 år för sina europeiska användare.
Givetvis finns det fler anledningar än ålder att neka sitt barn en egen Youtubekanal, men nu vet ni i alla fall att gränsen är satt vid 13 år, enbart för att följa relevant lagstiftning.
Det har alltså ingenting att göra med att barn anses redo och mogna nog att skaffa ett Youtubekonto vid 13 år, vilket många verkar tro.
Det är upp till varje förälder att besluta kring, även efter barnet fyllt 13 år.
Dessie är orolig att hon ska krossa sonens dröm genom att neka honom ett eget Youtubekonto, men frågan är om problematiken inte är lite mer komplex än så.
Sonen vill ha en Go Pro-kamera för att kunna skapa häftiga videos, och det finns ju ingenting som hindrar honom från att göra det.
Varför måste hans filmer nödvändigtvis ut på Youtube när han är så här ung?
Är det inte bättre att istället förklara för honom hur det inte spelar någon som helst roll vad främlingar på nätet tycker om hans videos.
Fastna inte i ATT han vill publicera videos på Youtube utan fråga honom istället VARFÖR han vill göra det.
Varför är det så viktigt?
Likes definierar inte vem man är, om man duger eller hur bra man är på någonting, och det gäller alla, oavsett hur gammal man är.
Trots det så är det skrämmande många vuxna som lever sina liv, upptagna med att jaga likes för bekräftelse, där mängden likes är direkt avgörande för det egna värdet.
Låt en sexåring slippa det.
Dessie har alltså som nyårslöfte att sluta festa, men det är helt okej att dricka vin.
Jag känner att jag kanske inte har full koll på vad ordet ”festa” innebär för henne här men förhoppningsvis kan ni fylla i mina luckor.
Är det okej att dricka vin så länge man inte befinner sig på lokal?
Okej hemma i vardagsrummet eller till mat?
Är det okej så länge man inte dricker vin och dansar samtidigt?
Är det okej så länge man inte stannar uppe för sent när man dricker vin?
Hur många kan man vara samtidigt som dricker vin innan det klassas som en fest?
Får man högljutt skåla?
Blir man diskad om man råkar bli bakfull?
Jag tycker mig ana lite av en trend här…
Det här inlägget av Dessie skulle lätt kunna slås ihop med Dashas kalorisnåla nyårslöfte då vin är inkluderat även i det.
Vad är ER definition av ”festa”?
Att alla som inte dansar är våldtäktsmän är ju sedan gammalt, i alla fall om man ska tro ”Maskinen”, men hur är det med fest och dans?