Vi är många som gör fel. Jag tror nämligen mer på kvalitet än kvantitet i umgänget med familjen och föredrar därför färre dagar ihop än att trampa runt tillsammans i två veckor på en semester. Som nu – jag och Nova har hängt i flera dagar här i Japan. Vi möter upp Katrin och alla barnen, umgås intensivt i knappt tre dagar och drar sedan vidare. Helt lagom, och vi har haft så kul ihop. Vi hinner nämligen inte tröttna på varandra, och alla orkar anstränga sig. Samma sak gäller med en partner. Jag umgås hellre mindre tid med min fästmö för att sedan göra riktigt roliga saker tillsammans, än att fastna i vardagen och bli trötta på varandra. Jag väljer hellre en riktigt bra dejt EN kväll i veckan än tre “vanliga” kvällar ihop. Förstår du hur jag tänker? Det är inte helt lätt att få till kvalitativt umgänge, så då är det bättre att samla kraft, göra det riktigt bra och sedan ladda batterierna på egen hand. Vad väljer du? Tre dagar med slentrianmässigt umgänge med en lite disträ partner, eller EN riktigt bra, uppstyrd dejt med närvaro och kvalitet? Om du nu måste välja – kvalitet eller kvantitet i relationer? Vad väljer du? // Bingo Rimér

Bingo ställer frågan till sina följare om vad de föredrar – kvalitet eller kvantitet i relationer.
Jag kommer vara en tråkig svensk och säga att mitt val faller någonstans mittemellan. Lite lagom av allt liksom? Gud så vanilj:igt! 🙂
Jag älskar att ha intensiva dagar med nära och kära, men kan samtidigt inte låta bli att drömma om att få ha just ”slentriantid” tillsammans med min bästa vän, som bor 50 mil bort i Halmstad. Gud, vad jag hade älskat att bara kunna göra ingenting med henne, som det var när vi lärde känna varandra och bodde på samma plats.
”Ska vi åka och ta en kaffe? Ska vi ligga i solen och pratar om allt och inget? Ska vi gå ut ikväll eller bara hänga hemma och kolla film?”
Man ska inte underskatta varken kvalité eller kvalité – de har båda sina finfina fördelar, och även min ”kvalitetstid” med henne var full av kvalitet, eftersom vi alltid hade så kul ihop, oavsett vad vi hittade eller inte hittade på.

Hur tänker ni?

Visa det här inlägget på Instagram

Mina egna söner tycker att jag är töntig när jag gråter. Jag försöker förklara för dem det jag lärde mig på kursen, men det är inte lätt. Gunnar, som är en mycket erfaren gruppledare på kursen, sammanfattade det hela så fint:

”Ditt förhållande till sårbarhet påverkar alla dina relationer. När du förlorar toleransen för din egen sårbarhet, ökar risken att du utvecklar förakt för andra, eftersom de kan väcka känslor inom dig som du inte vill se eller känna. Genom att vara i kontakt med din sårbarhet kan du bli mer levande och stråla en djupare skönhet, fylld av ökad livsenergi. Sårbarhet är grunden för glädje, kreativitet, tillhörighet och kärlek. Det är viktigt att förstå att sårbarhet och svaghet inte är samma sak.”

Men hur förklarar jag detta för min tonårskille som vill vara tuff? ❤️ Hjälp mig! // Bingo Rimér

Bingo Rimér har publicerat ett inlägg om att hans söner tycker att han är töntig som gråter, och ber följarna om hjälp att nå fram till dem då de verkar tycka att man som man är tuff om man inte gråter.
Den typ av gråt som verkar avses är den känslomässiga gråten, och inte den som gråts när man gjort sig illa.

I kommentarsfältet kommer följare och kollegor till undsättning och delar sin syn på saken. 
Viktor Frisk skriver ”Att visa sårbarhet är den största styrkan du kan ha. Dina barn lär sig av dig varje dag, och en dag, när de själva blir föräldrar, kommer de att förstå djupet av ditt mod. Fram till dess, fortsätt vara den pappa och förebild de ser upp till. Äkta manlighet handlar om att ha modet att visa alla sina sidor.?” medan Jonas Colting lämnar följande kommentar: ”Det är manligt att kunna gråta. Det visar på en inre styrka och en tillgång till hela sitt känsloregister och förmågan att kunna uttrycka det. Få saker är lika viktiga att lära sina söner som den insikten.”
Lisa Borg (tidigare Anckarman) skriver att barnen hör Bingo fast de säger emot honom, och avslutar med ett ❤️.

Jag är extremt lättrörd och gråter varje gång Taylor Swift delar ut sin ”22 hat” – som det finns tusentals klipp av på nätet av – men även annars.
Jag gråter nog fasen mer känslomässigt än fysiskt smärtmässigt, men hur är det för er?

Och ni med söner – upplever ni att de tycker att det är töntigt att gråta, eller att man ska tycka det?