Anna utmanade sig själv att springa 15 minuter om dagen i 100 dagar – avslutade med en halvmara

Bildkälla: instagram.com/annasuvannadeebang/

För 100 dagar sedan startade Anna, känd som ”Apan satt i granen” Deebang,  sin 100-dagarsutmaning där hon satte målet att springa minst 15 minuter varje dag.
Igår avslutade hon utmaningen med stil genom att på dag 100 springa Stockholms halvmaraton, hela 2,1 mil.

Kommentarerna har strömmat in, och folk är fulla av beundran – och jag kan verkligen förstå varför!
SÅ imponerande!

Här är ett utdrag av hur har det sett ut under själva utmaningen:

Så här rapporterade SVT i april 2024 om varför allt fler kvinnor löptränar:

Stockholms maraton tror på fler deltagare än någonsin under 2024. Och det är en kategori som ökar mer än alla andra: unga kvinnor.
När Sveriges största löpartidning Runner’s World organiserar sina årliga löparresor börjar de plötsligt lägga märke till att fler kvinnor än någonsin anmäler sig. De börjar dessutom få fler läsare.

Samtidigt har Stockholm maraton fått fler anmälningar än tidigare. Och det är framförallt en löpningsform som ökar: långdistanslöpningen bland unga kvinnor.

Löparen: ”Handlar om att unga mår dåligt”
När SVT träffar Vilda Forsén, Ebba Olsson och Linnéa Krook som springer tillsammans beskriver de träningen som ”prestigelös”. De tror att det lockar kvinnor som vill slippa gymmet.

Det är en otrolig bedrift att gå från att springa lite varje dag till att avsluta med ett halvmaraton, och det inspirerar verkligen.
Jag har hört en siffra som säger att bara 10 % av befolkningen klarar av att springa 1 mil.
Kan du springa 1 mil?
Jag kan det i dagsläget inte. Haha….det lät som att jag har en tillfällig svacka i min löpträning, men sanningen är den att jag inte löptränat sedan före min sjukskrivning, men då sprang jag tjejmilen. En gång. Och hatade det 🙂
Jag skulle vilja springa – och finna glädje i det för det har jag aldrig gjort –  men har fått rådet att cykling är mer skonsamt för mig, men nog önskar jag att jag också kunde få ”lajva gasell” någongång.

Men oavsett, Annas prestation är otrolig, och jag kan inte annat än att applådera henne!

”Apan satt i granen” spår i kort

Jag fattar att ”spådam” inte är en skyddad titel, men får vem som helst ta betalt för att hålla på med tarotkort, som enligt mig är rent hittepå? 
Vill folk betala för det, be my guest, men får man tekniskt sett påstå sig kunna en massa saker som inte går att bevisa? Som man helt plötsligt en dag kom på att man ju faktiskt kan? Eller är det bara att måla lite kort, hitta på att de betyder en massa saker och börja vända?
Är kraven så pass låga eftersom en felaktig framtidsvision inte orsakar någonting annat än själslig besvikelse?!

Hokus pokus filijokus liksom! ?

 

TW – ätstörningar

Det där med att behöva sitta kvar och äta upp, trots att man är mätt och alla andra har gått från bordet. 
Jag vet att det förekom på Bjurbäcksskolan i Emmaboda, att man inte fick slänga mat mm, men jag har aldrig funderat kring det i ”ätstörda sammanhang”.
Det är intressant…
Gör man så fortfarande? I skolan eller i hemmet?
Är det små barn man gör detta med/mot?
Jag minns inga detaljer kring det, bara att det värsta man kunde göra var att slänga mat i skolbespisningen.

Det borde väl finnas ett bättre sätt, eller?

Influencers och ätstörningar


Igår skrev Isabella Löwengrip om sina ätstörningar på Instastory – jag skärmdumpade inte – och nu har Anna ”Apan satt i granen” Deebang skrivit två inlägg om sin.

Hon är diagnostiserad med ätstörningen ”BED” från engelskans Binge Eating Disorder och får nu hjälp från den svenska sjukvården för att må bättre.
En icke-fungerande sköldkörtel är ett helvete att ha och det tog lång tid för mig att få till en korrekt medicinering.
Precis som Anna så tycker jag det är viktigt att kunna prata om sådana här saker, men vet samtidigt att det inte är en självklarhet för alla.
Och, man behöver inte tycka att det är okej, och man behöver inte delta i eller ta del av inlägg som Annas och mitt.
Det är helt okej att bara skrolla förbi, och därför har jag satt en TW högst upp.

Ätstörningar är ett extremt känsligt ämne, oavsett vem eller vad man diskuterar, så jag vill be er hålla en bra och inkluderande ton, oavsett åsikt. 
Jag vill att vi ska kunna diskutera saker som dessa utan att jag ska behöva gå in och radera en massa kommentarer, eller rent av stänga kommentarsfältet.
Tack på förhand.