Visa det här inlägget på Instagram

Anitha Clemence har postat ett inlägg om hur hon praoat hos den tidigare kulturministern Alice Bah Kuhnke. som är EU-parlamentariker för Miljöpartiet som arbetar i EU-parlamentet och inte på EU-departementet, som det stod tidigare.
I sitt klipp åker hon tåg med den pendlande politikern, som åkt den här sträckan – Stockholm/Bryssel två gånger i veckan. – och som ger henne sina allra bästa tips inför långresor med just tåg.

Jag tycker det är toppen att en influencer gör den här typen av innehåll, och Anitha skriver att hon kommer dela massor av innehåll i sitt flöde, som bland annat kommer handla om textilindustrins utmaningar vad gäller miljö och hållbarhet.

Det är inte bara Alexandra Nilsson som provar på nya jobb, och förhoppningsvis hakar fler på den här typen av innehåll! ??

Igår postade jag det här inlägget om Anitha Clemence och hennes inlägg om psykisk ohälsa. 
Det kan du läsa här om du behöver friska upp minnet eller kanske missade det helt?
Bland annat tar Anitha upp psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply. Ett inlägg för att bryta stigmatiseringen kring psykisk ohälsa helt enkelt.
Att Anitha postade detta inlägg igår, och idag postar den här bilden där hon skriver att hon ska gå till frukosten tillsammans med ”han den blinda från OBS-klassen” fick en av mina följare att reagera.
En ”OBS-klass” var någonting som fanns tidigare, i vilka man placerade barn som av någon anledning behövde lite mer hjälp och stöd för att klara av undervisningen.

Så här beskrivs problematisken kring i en artikel från SVT Nyheter Örebro.
Den publicerades 2009 men tar på ett bra sätt upp varför OBS-klasser är någonting positivt för de elever som annars riskerade att hamna oåterkalleligen efter sina klasskamrater, men också varför benämningen ”OBS-klass” och fördomarna som finns vad gäller eleverna som går där leder till stigman. Eller att man använder det på samma sätt som Anitha gör i sitt inlägg här ovan.

Mellan tre och fem procent av alla skolbarn har ADHD, enligt Socialstyrelsen. (Detta är alltså siffror från 2009) Svårigheter får alla, men olika stora.
[…]

Men forskning visar att alla inte bör gå i samma klass, i alla fall inte de med svårare problem.

– Man måste ha rätt skolplacering, och små grupper, högst sju elever, med specialutbildade lärare, och extra lärarstöd, säger Kent Nilsson, på centrum för klinisk forskning på Vätmanlands läns landsting. Han menar att man ska samla elever med samma typ av behov.

– De eleverna behöver långsam takt, tydlighet, förutsägbarhet, man ska veta vad som händer om en timme, om två timmar, men också vad som händer om fem minuter, fortsätter Kent Nilsson.

– Just de störande momenten är väldigt jobbiga för de här eleverna, och i en normal klass så händer det saker hela tiden vilket gör att det blir mycket störande moment för dem.

Specialundervisning kan minska risken att hamna i missbruk och kriminalitet.
Men det finns ett motstånd i skolans värld att återgå till mindre specialklasser.

– När vi går ut och informerar skolpolitiker och andra beslutsfattare i kommunerna så säger de ofta att de inte vill ha tillbaks de gamla OBS-klasserna. Men det är inte alls samma specialpedagogik som finns idag jämfört med den som fanns på sextiotalet, säger Kent Nilsson till SVT Nyheter Örebro

Sedan mitten av 1980-talet går elever med synnedsättning i ”vanliga” skolor, men trots det placerar Anitha Clemence den fiktiva blinda eleven i en ”OBS-klass” eftersom hon verkar tro att det är där den hör hemma.
Kim de Verdier, forskare vid Stockholms universitet och psykolog på SPSM, säger till Specialpedagogiska skolmyndigheten att forskning peka på det man ser i forskning är att elever med synnedsättning vill mötas av samma höga förväntningar som övriga elever och att läraren tror på att de kan klara av saker.
Eleven ska så klart få visuell, auditiv och taktil anpassning av den fysiska miljön, men ska inte gå i en annan klass än sina seende klasskamrater.

För att svara på frågan jag ställer här ovan, om huruvida Anithas tilltag är skojsigt eller sekundärkränkt`
Personligen är jag nog en smula sekundärkränkt å alla barns vägnar, som riskerar att råka ut för den här typen av stigmatiserade fördomar.
Ett steg framåt, och två tillbaka för Anitha Clemence.

Hur tänker du?

Visa det här inlägget på Instagram

Kan vi prata lite om psykisk ohälsa? Ett begrepp som i sig närmast missbrukas i Sverige.
Enligt Socialstyrelsen är det ett paraplybegrepp för ”lättare och svårare psykiska besvär och psykiatriska tillstånd”.

Att ha psykiatriska tillstånd kan vara att ha Adhd, autism etc. – men utan att för den delen må dåligt och känna sig psykiskt nedsatt. Det finns alltså ingen motsättning i att känna psykisk hälsa och ha ett sk. psykiatriskt tillstånd, med eller utan medicinering.

Men sen finns det även schizofreni, ångest och depression i spektrat som är diagnostiserade psykiatriska tillstånd där man inte upplever psykisk hälsa, där livet är och förblir en kamp.

När vi pratar om psykisk ohälsa känns det som att paraplybegreppet har blivit ett enda rörigt samlingsnamn.
[…]

Jag blir så provocerad av mätningar som säger att ”X antal svenskar lider av psykisk ohälsa”, då att vara suicid inte är jämställt med att känna sig lite deppig på jobbet. Sådana mätningar säger inget om någonting och borde inte vara relevanta. De bekräftar bara en massa människor i att känna ett utanförskap som de inte borde, och marginaliserar de som verkligen lider. ♥️// Anitha Clemence

Anitha tar till Instagram för att prata om psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply. 
Under inägget är det många som uppskattar inlägget och Anithas kollega Cecilia Blankens skriver så här:

Vad säger ni? Håller ni med Anitha?

Bildkälla: Anitha Clemence Instagram

Rätt många sommarprat den här sommarn som är lättare än lättmjölk. Vad är det som har hänt i redaktörsarbetet? Har SR helt plötsligt förlitat sig på alla avsändares egen kompetens att förmedla en perfekt historia? Eller har de blivit slöa, vill man helt enkelt ge bort sommaren till poddarna?
Det ska vara 20 redaktörer i redaktionen. Man undrar ju lite vad som har hänt.

Håller Sommarpratarna på att spela ut sin roll eller vad tycker ni? För var är alla starka, inspirerande, fängslande och utbildande historier? // Anitha Clemence

Anitha Clemence skickar en känga till Sveriges Radio och dess val av sommarpratare.
Hon tar upp Maja Nilsson Lindelöf som ett exempel, men är noga med att påpeka att kritiken inte gäller henne eller någon annan av sommarpratarna, utan att den är riktad mot Sveriges Radio och deras sätt att förlita sig på att alla sommarpratare har förmågan att skriva ett spännande manus, helt på egen hand.
Hennes sista fråga i bilderna här ovan är intressant och jag undrar om ni håller med?

Håller Sommarpratarna på att spela ut sin roll eller vad tycker ni? För var är alla starka, inspirerande, fängslande och utbildande historier? // Anitha Clemence

Jag har inte lyssnat på ett enda sommarprat utöver de jag lyssnat på för bloggens räkning. Hur är det med dig? Brukar du lyssna?