Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!
Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?
Föregående inlägg 
Woohoo äntligen & Hej!! Behöver tips och inspiration. Jag är i skrivande stund mammaledig och kommer vara ett tag till men tänker lite smått på framtiden. Jag har en kandidatexamen inom ett samhällsämne. Alltså inte typisk jobbtitel. Har erfarenhet att jobba med människor i utsatta situationer (även barn) under några års tid. Senaste året har det hänt mkt på det privata planet och jag har insett att jag absolut inte vill gå tillbaka utan sadla om. Jag vill gärna ha ett jobb där jag jobbar rätt självständigt men ändå träffar folk såklart men på ett mer ytligt plan, jag tänker tex kontor. Men säkert nå annat också som jag inte kommer på nu. Har erfarenhet av administration från tidigare arbeten också som tillhörde den dagliga arbetsrutinen. Någon som har tips på sådana jobb? Och vägen dit? En enklare utb kanske 1-2 år? Jag är pepp på framtiden, måste bara ha lite att utgå ifrån.
Läs till lite ekonomi så kan du i princip söka vilken admintjänst som helst!
Sen älskar ju alla om man läst beteendevetenskap så kanske några poäng det också?
Tack för tips! ?Ja, det låter smart. Mitt ”problem” är att jag är askass på matte, men någon enstaka ekonomikurs kanske jag klarar av.
Allt går ju om man vill!
Att matte skulle krävas för ekonomi är ett stort missförstånd! Finansiering och nationalekonomi kräver matte, ja. Redovisning till en viss del (endast vissa områden men det är också rätt enkel matte), men sen finns det ämnen som marknadsföring och organisation/ledning/hr som är företagsekonomiska ämnen men inte behöver matte alls.
Hoppas du hittar något du gillar!
Mvh nästan Master i ekonomi
Jag är inget vidare på matte (gillade det inte alls i skolan), men har jobbat med ekonomi/redovisning/bokföring i 15 år nu. Är liksom en helt annan grej! ?
Du behöver inte kunna matte alls – möjligen till viss del (eller mest veta hur en miniräknare funkar?) om du löser Ekonomistyrning me.mn i övrigt är det mkt teorier och sånt som man kan läsa sig till! Företagsekonomi A brukar räcka för att kunna skriva i CV att du läst ekonomi?
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/8wEyrw/joakim-lundell-gor-barnshow-for-vuxna
Polis kanske?
Ida: kunde inte svara på din kommentar. Men jättebra och tack för att du slå hål på gamla myter! Ska kolla upp ekonomi mer ordentligt 🙂
Cece: polis är kanske inte mitt val av yrke men tack ändå ?
Informatör kanske?
https://www.framtid.se/yrke/informator
Låter väldigt spännande! Värt att kolla upp det med.
Och lite coolt att få ett tips från ”the real hmm” ? Tackar!
??
Kommunikatör börjat de flesta döpa om informatör till. De flesta vill kommunicera och inte informera! Jag jobbar som kommunikationsstrateg och rekommenderar yrket! Det krävs en nyfikenhet, en förmåga att snabbt sätta sig in i ämnen, att vara flexibel och intresse för människor. Har du en kandidat inom en samhällsämne är det ett försprång om du ska jobba inom en myndighet!
Jag jobbar som arbetsförmedlare, fantastiskt roligt jobb där man träffar många människor varje dag. Hittills har inte en dag varit den andra lik, på ett positivt sätt!
Det har jag funderat på
några vändor också. Vet flera som gått min utb som jobbar som det. Kanske värt att tänka över igen 🙂 tack för tips!
Jag avslutar min föräldraledighet väldigt snart och har en examen i bagaget, dock en ren jobbtitel med legitimation. Planerar att till hösten söka utbildning inom digital kommunikation. Berättade för chefen i onsdags och hon tog det väldigt bra så tjänstledigt var nemas problemas om jag lyckas komma in.
Jag känner lite som du. Vill jobba med människor men inte lika intensivt som nu. Jag är en kreativt lagd person och känner att jag inte får använda det inom mitt nuvarande yrke i den utsträckning jag vill för att växa. Därför vill jag nu pröva något nytt och se om det passar mig bättre.
Om du kan tänka dig arbeta inom administration, med din tidigare erfarenhet och beroende på vart du bor – du tror inte att det går att söka ett sånt arbete och testa om du trivs med det? ?
Vad spännande det låter! Digital kommunikation. Häftigt! Önskar dig all lycka 🙂
Jo, jag tror nog jag hade kunnat fått jobb med den erfarenhet jag har, MEN då krävs det nog lite kontakter också (har inte det direkt) så det gör nog det hela lite svårare. Men absolut inte omöjligt. Jag tror dock jag hade varit lite attraktivare på arbetsmarknaden med en liten kortare utb inom typ administration.
Tack! Jag förstår, kolla upp om det finns något sånt antingen i närheten av där du bor eller på distans. Brukar kunna gå rätt fort om det är någon enstaka kurs. Har du linkedin? Kan annars tipsa om det ?
Lycka till och hoppas du hittar något att trivas med!
Har erfarenhet från admin tidigare ska du absolut inte plugga mer för att jobba som det. Du har ju erfarenhet så sök bara. Högskolepoäng är inte alls!
Nu är ju ”administration” väldigt brett. Visst finns det de typer av administrationsjobb som inte kräver någon utbildning men samtidigt väldigt många som kräver till exempel redovisning eller juridikkunskaper. Sedan är det ju tyvärr så att mycket administration blir mer och mer automatiserat i dagens läge, och det är de enklaste platserna som inte kräver utbildning som ryker först. Fick erfarenhet av detta under ett sommarjobb där de under den tiden jag jobbade där installerade ett nytt datasystem och mina arbetsuppgifter halverades direkt. Utbildning är alltid bra att ha! Finns det två sökanden och båda har tidigare erfarenhet men bara en har utbildning i ämnet är det antagligen den utbildade som får jobbet.
/Den Ida som pluggar ekonomi (vi var visst två på samma tråd haha)
Arbetar som handläggare på försäkringskassan. Roligt och otroligt fritt arbete. Lönen är ganska låg men men man har en del bra förmåner som väger upp.
Jag utbildningar mig till medicinsk sekreterare just nu. Låter som något du söker 🙂
Någon som vet hur man kan komma i kontakt med andra föräldrar och barn som använder sig av tecken? Finns det någon form av öppna förskolor eller träffar?
Är ni på ngn habilitering?
Vi har massa grupper för barn och föräldrar som anv tecken – de brukar hålla kontakt med varandra mellan/efter grupperna!
Nej, vi har bara kontakt med logoped och gick på några föräldraträffar men sen upplöstes gruppen. Jag hade gärna velat gå någonstans 1 gång i veckan där hon får leka med andra barn som använder tecken. På öppna förskolan vi går på så är det inga barn som förstår henne.
Hej!
Menar du TAKK eller teckenspråk? Vi använder TAKK med vår son och det gör även förskolan efter lite påtryck. Kolla teckensomstod på instagram. Kanske inte svar på din fråga men jag var tvungen att skriva ändå då det ligger mig så nära hjärtat.
Takk är det som vi använder men jag ska gå en kurs i teckenspråk då det verkar som att takk kanske kommer att bli för snävt för henne. Tack för tips om konto. På förskolan, använder de takk med alla barnen eller bara din son? Jag är rädd att hon ska bli utanför eftersom andra barn inte kommer att förstå henne.
De jobbar med alla barnen men såklart extra med min son. Barnen är duktiga på att lära och tycker det är kul. Min son har autism och är fullständigt ointresserad av kontakt med de andra barnen. Men de är ändå väldigt inkluderande och försöker hej vilt med tecken och gester. Barngruppen är sällan ett problem, har jag fått höra.
Lycka till!!
Vad fint att höra, barn är så underbara. Min dotter har enbart en språkstörning så hon söker kontakt med andra barn men jag har märkt att många gånger så förstår barn inte det så hon ger upp och går och leker för sig själv. Jag bruka ibland tolka men jag vill på något sätt att hon ändå ska hitta sitt eget sätt att få kontakt. Vissa barn har frågat varför hon inte pratar och då blir hon ledsen för hon förstår ju allting. (Jag säger att hon visst pratar fast med händerna). Jag märker att jag verkligen har ett behov av att prata med andra i samma sits ?.
Jag jobbar på förskola och vi använder takk med alla barn, så har det varit på alla förskolor jag arbetat på. I barngruppen jag arbetar i nu har ingen ett uttalat behov av takk, men de tycker det är superkul med tecken. Även våra minsta som inte pratar än kan teckna
Finns kvällskurser för TAKK och TSS där du kan träffa andra föräldrar och anhöriga till barn/släktingar som använder tecken.
Okej, jag har bara hittat för teckenspråk och vi har gått en kvällskurs via vår logoped men efter det så upplöstes gruppen. Men jag ska göra en ny sökning så tack för tips. Jag hade gärna velat att mitt barn också fick träffa andra som pratar som henne.
Hur gammal är hon? Sök på FUB och din stad – de anordnar ju fritidsaktiviteter för barn med olika typer av svårigheter.
Eller ring kommunen och kolla?
Tack snälla! Ska göra det på måndag. Hon blir snart 3 år
Min dotter har inget annat handikapp utöver sin språkstörning, hon har en missbildning som gör att hon inte kan forma bokstäver. Hon kommer att opereras men är inte ”färdig” förrän vid 5 års ålder. Det känns lite som att hon hamnar mellan stolarna.
Hej! Vill tipsa om appen ”tsp lex”. Där kan du söka på ord som visas upp. Du kanske redan känner till appen? Får jag fråga vilken stad ni bor i? Eller vilken större stad som ni har närmast er?
bästa lagliga och olagliga metod för att få bort DET HÄR JÄVLA HALSONTET?
Lös upp en halv tesked med salt i ett glas med varmt vatten och gurgla lösningen under några sekunder innan du spottar ut den. Upprepa tre gånger per dag.
Halstabletterna Bafucin med mintsmak är lite bedövande. De brukar jag köpa om halsontet är besvärande. Jag tror Strepsils och Zyx också ska ha den bedövande effekten, men är osäker – har ej testat.
Kan vara individuellt vad som funkar. Jag gillar Bafucin! Mucoangin däremot får till och med tungan att domna bort på mig
Zyx är bäst! Är typ som Alvedon för halsen?
whisky (i måttlig mängd!)
Skulle köpa den sprayen som ska kyla ner halsen då hamnar ju den på rätt ställe.
Drick tills du känner att det tar. Jag har inte varit sjuk en enda dag sen jag började med det. Jag jobbar inom servicebranschen och folk har noll hänsyn till människor som jobbar med andra människor. De hostar en i ansiktet utan tvekan!
Obs! Intag ej om du ska köra och /eller jobba dagen efter.
Whisky??
Imorse vaknade min 9-månaders flicka med 39 i feber. Har fått alvedon under dagen och vi har fått ner tempen till 38,5. Men den har även varit uppe på 39,5. Hon har varit så himla slö och sovit nästan hela dagen ?
Nu sover hon.
Jag är så jävla orolig! Detta är hemskt. Jag vet att de ”bara” är feber och förmodligen ingen fara.. men de är första (och jag vet såklart att de absolut inte är sista) gången hon är sjuk och ja,.. jag kommer inte sova mycket inatt ?
Ser fram emot att hänga här medan hon sover brevid ❤️
Om ditt barn är uppenbart allmänpåverkad och du har svårt att få i henne mat och dryck (främst dryck/vilken vätska som helst) så bör du kontakta akuten alternativt 1177! Kissar hon? En torr blöja kan indikera uttorkning. Marginalerna är betydligt mindre på små barn jämfört med vuxna.
Min mamma arbetar som sjuksköterska och jag själv som undersköterska på en vårdcentral. Jag har varit i kontakt med vården.
Hon har ätit, druckit, kissat och bajsat som hon ska! Men varit väldigt trött ?
Tack för omtanken ❤️
Nej HERREGUD! Åk inte till akuten i sådana lägen (råd till dig Anonym, ej signaturen Mamma), ring 1177 eller surfa in på deras hemsida först och främst
Haha jag tänkte exakt samma men förstod de var ett råd i välmening.
Eftersom jag själv arbetar inom vården (som hela min familj även gör) vet jag att det finns inget värre än att ta upp viktig tid på akuten för de som är allvarligt sjuka.
Plus att med ett febrigt barn skulle vi få sitta i väntrummet till imorron..
kan man verkligen ge alvedon till bebisar ens? ring 1177.
ja, självklart?
De finns för barn. Doseras efter storlek på barnet,
39,5 är inte farligt hög feber för ett barn. Men jag förstår att det är jobbigt och att du blir orolig. Se bara till att hon får i sig vätska! Prova att kombinera alvedon och Ipren för barn. Det har funkat jättebra mot hög feber för min son. Hoppas hon kryar på sig!
Vill tillägga att du kanske ska läsa på om mixen av medicinerna då min son är äldre än din dotter! För säkerhetsskull.
Tack ❤️
Jag tycker du ska kombinera både alvedon och Ipren.. det hjälper ju på olika saker och brukar råda bot på hög feber.. hoppas hon piggnar på sej
Har hon börjat få tänder än? Tänker om det är något sånt som spökar ❤️ /en mamma med en snart 1-åring som fick 6 tänder på 1.5 månad = helvetet själv
Feber är inget farligt, det är kroppens sätt att motarbeta det som ”stör” i kroppen. Man ska alltså inte vara rädd för feber om den inte är extremt hög. Ge därför inte alvedon av anledningen att man har feber.
TACK alla!
Min lilla tjej sov hela natten och vaknade feberfri imorse ☺️?❤️
Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen. Var jag ska gömma mig. Hur blev jag mamman som förlorade sitt barn? Hur kunde mitt liv bli så här? Varje kväll när jag ska sova ser jag hennes ansikte framför mig. Helt blått. Varje morgon jag vaknar är jag rädd att mina andra barn inte ska vara vid liv i sina stänger där de sover. Varje dag, hela tiden.
Ingen vill att man ska yttra ett ord om sitt barn som har gått bort, för att de blir ledsna då. För att de inte ska känna vemod. Lägger jag ut något på sociala medier så är det hemskt för att andra blir påminda… Får man bara yttra lyckliga saker?
Jag är trött på att vara ledsen hela tiden, ha ångest och en otrolig skuldkänsla över hur jag kunde gjort annorlunda.
Om jag hade… Så kanske hon hade levt fortfarande. Om jag ändå bara hade…
Vet inte vad jag ville med detta. Bara få det ur systemet.
Sängar* där de sover
Mitt hjärta värker när jag läser det du skriver, kan inte föreställa mig vilken otrolig sorg men vill skicka dig ett ❤ Här kan du skriva ut precis vad du känner ❤❤❤
Usch så hemskt, kan inte föreställa mig den sorgen!
Har du stöd ifrån någon?
❤️❤️❤️
Ja stöd finns på så sätt men ändå inte. Det finns en gräns för vad andra männsikor vill höra och orkar se när jag brister totalt. Har pratat med en psykolog länge men känner inte att det ger så mycket heller längre. Det är en så obeskrivlig känsla som man går runt med.
Vissa dagar är bättre. Svackorna kommer med längre mellanrum. Men just nu… Känns allt hopplöst.
(Pappan lämnade mig för ett år sedan så han går inte att prata med heller längre då han är helt lost i sitt ”nya liv”)
Fick en klump i magen direkt när jag läste första raden och jag kan inte ens föreställa mig vad du går igenom ?? det finns inget jag kan skriva men behöver du skriva något så gör det här. Det finns massa stöd här och de som går igenom samma sak
❤️
Testa att gå till en ny psykolog. Är så stor skillnad på vem man pratar med och hur den kan hjälpa en vidare och vilka verktyg de kan ge en som kan hjälpa mycket. Om det är svårt via vårdcentral finns det ofta psykologer man kan få snabb tillgång till via företagshälsovården. Lycka till och stor kram!
Tack ? Jag ska kanske ge det en chans till
<3
Ta kontakt med sorg grupp i kyrka. Eller prata med frälsningsarmén. Dom är bra på just det här med sorg. Och kom ihåg sorg tar tid. Kram.
Oh </3 jag saknar ord
Skickar cyberkärlek och omtanke till dig! ?
Jag har en låda i garderoben med hennes saker i. Kläder hon hade på sig den dagen. Kläder som ambulanspersonalen klippte upp. Nappen hon hade i munnen. Allt ligger där i och jag ville öppna lådan idag (har inte öppnat den sen hon gick bort). Men jag kan inte. Jag vill men ändå inte. Jag orkar inte…
Men kära vän ❤️? har du ingen som kan sitta där med dig när du öppnar den?
Kan inte föreställa mig..konstig omgivning..
❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️
Fruktansvärt. Jag har också nyligen förlorat ett barn, mitt första. Förhoppningsvis inte enda. Sånt kommer man aldrig över. Vad som gör det värre är att döda barn är så otroligt tabu. Fortsätt prata om ditt barn, fortsätt visa bilder! Döda barn är inte mindre älskade än levande. Tar folk illa upp är det för att de har privilegiet att inte förstå. Och det är inte vårt problem. All kärlek och styrka<3
❤️
Precis. Det är ju alldeles skamligt att prata om det. Om någon skulle vilja fråga mig om henne så gör de det väldigt tyst, viskar liksom fram orden och säger sen ”Förlåt om du blir påmind”. Ha! Påmind? Precis som man hade glömt.
Beklagar förlusten för din ängel. Det kommer säkert inte vara sista. Håll dig stark!
❤️❤️❤️❤️
Men å jag kan inte ens föreställa mig 🙁 Hur gammal var hon? Klart du behöver någon att prata med, det var inte ditt fel! Jag tänker ibland samma sak med min dotter, man är så rädd att något ska hända och man är ju så maktlös…
<3
Hon blev 3,5 månader. Klassat som PSD då de inte kunde hitta något som helst fel på henne. Så hon är ett barn i statistiken…
Så fruktansvärt 🙁 går ju inte att förstå, mina tankar går till dig och henne.. säkert världens finaste bebi! Och garanterat trygg och lycklig med dig som mamma den lilla tid hon fick <3
❤️
Önskar jag kunde säga något tröstande, men det finns inga ord! så jag skriver bara för att säga att jag läst och är väldigt berörd av din text och även din styrka att kämpa vidare för dina barn. ?
All kärlek till er
❤❤❤
Jag vill tacka er alla för era varma kommentarer. Ni är guld som hänger här inne! Jag ska gå och lägga mig så denna dagen tar slut någon gång och hoppas på en bättre dag imorgon ❤️❤️
Jag beklagar din sorg ❤️ Kan inte ens föreställanigden smärta du bär på. Jag har vänner som förlorat sina barn, som väldigt små, och jag vet att de får stort stöd i olika forum och föreningar! Något du kan tänka dig? Tror det kan vara värdefullt att dela detta ofattbara med andra föräldrar som gått igenom samma.
Stor kram till dig ❤️
❤️
Sacha,
Jag vet inte hur länge sedan det är som du förlorade ditt barn men jag vet att det du känner är berättigat. Om du skulle säga ”jag vill prata om mitt barn” till dina nära och de blir obekväma förklara att du kan förstå deras känsla. Säg att du kanske är också är obekväm, att du kämpar med denna surrealistiska tanke varje dag. Säg att deras reaktioner, gråt, sorg, förtvivlan är rimliga reaktioner. Att du inte är rädd för att möta deras känsloreaktioner. Säg att du behöver en reaktion för en reaktion visar att ditt barn var verkligt, att det var en människa som inte längre finns. Jag tror att anledningen till att just döda barn blir så svårt att prata om är för att barn ska inte dö. Barn ska utvecklas, lära sig åla, kanske krypa, gå. Skratta, prata, vara trotsiga, vara fullt upptagen med stunden utan bekymmer för vad som komma skall. Vara livliga. Vara fulla av liv. Skänka glädje. Att ett barn dör är varje förälders mardröm. Det absolut värsta tänkbara. Att ett barn, som ska vara så full med liv, en dag ligger i ens famn utan liv. Att ens barn aldrig ska vara högljudd, tappa saker, brista ut i gråt, skratta, busa, springa omkring, ge lyckotjut. När ett barn dör, dör ett hopp. En framtid. Det är så mycket mer än bara döden. Så när någon har förlorat ett barn blir det som ett slag i ansiktet att även MITT barn, mitt barn som är full av liv, faktiskt kan ryckas ifrån mig. På en sekund, utan anledning, av sjukdom, av olycka. Säg att du förstår alla dessa känslor, du har ju själv fler barn. Säg att du måste titta till dem, att du känner att även de kommer tas ifrån dig. Du förstår känslan av varenda förälders mardröm för du är mitt inne i mardrömmen. Säg att du behöver få prata, du behöver få en chans att förstå, få bearbeta, få gråta, få en bekräftelse på att den där sorgen, den där outhärdliga sorgen, den är en normal reaktion. En förväntad reaktion. För det är den.
Jag hoppas att du finner någon professionell att samtala med, som kan hjälpa dig framåt i sorgearbetet. Jag hoppas att din rädsla över att förlora dina barn inte fortsätter vara lika stark som idag. Att du får leva vidare. Och jag hoppas att dina nära förstår att du behöver låta din dotters minne få leva vidare, för det är det enda av henne som kan leva nu. Hoppas du får en fin helg! ❤️
Oh gud vad fint skrivet! Var som du tog orden från mitt hjärta. Jag fick ett sånt hårt slag mot hjärtat när jag läste att hon förlorar sitt barn. Mitt eget barn blev nyss en månad och efter att ha läst det så tittade jag på mitt sovande barn och grät. Tanken att förlora henne gjorde så ont. Tanken att något barn dör gör ont. Det är precis som du skrev, barn är en framtid, ett hopp. De är så försvarslösa. Jag önskar allt stöd till op. Och alla kramar i världen. Hon är så otroligt stark! Men var tvungen att svara på din post då det var så otroligt fint skrivet.
Jag har också förlorat ett barn, så jag vet hur tufft det är. Kan varmt rekommendera spädbarnsfonden som har samtalsgrupper och stödpersoner.
❤️❤️❤️❤️
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt..Det är morgon nu, och jag hoppas du fick sova inatt. En så djup sorg du bär på kan man inte ens föreställa sig när man inte själv varit där så det känns tafatt att komma med råd men.. fortsätt gå hos en psykolog. Även om det känns som det inte ger något kan det bli din tid till att prata om ditt barn, ta med bilder, kanske om du känner såpass förtroende, ta med lådan och öppna tillsammans med psykologen? Där du har stöd och någon som fångar upp dig efteråt. (Jag gjorde liknanade hos psykoloh efter ett helt annat sorts trauma)
Min syster förlorade sin bebis vid förlossningen och hag uppöevde det som att man som anhörig många gånher behövde hjälp med att veta hur man skulle bete sig. Kan du säga till någon nära att ”jag behöver detta eller detta just nu. Kan du vara här hos mig?”. Vi svenskar är många gånger så försiktiga och rädda att göra mer skada att vi backar förnmycket när någon behöver hjälp..
Stor stor kram till dig
Hej hopp. Jag äter godis, glor på OS-studion och strax ska jag och maken se sista avsnittet av Dark på Netflix.
Förhoppningsvis avslutar vi kvällen med ett härligt ligg tillsammans.
Hoppas ni har en härlig kväll!
Äntligen! Som jag längtat!! Ni är så himla roliga här inne ❤️❤️❤️
Hur gör man för att bearbeta förlusten av en väldigt nära vän? Min nära vän hittades död i förra veckan. Hur överlever man det? Jag vet inte hur mkt mer jag orkar 🙁
Du överlever. Men du måste bara få sörja först. Sörja på ditt sätt och i din takt. Kram.
Man tar en dag i taget. Sätter ner den ena foten framför den andra och fortsätter.
Har du andra nära vänner, prata, sörj och minns vännen med dem. Eller gå till ngn professionell.
Beklagar din förlust!
Kram
Hände mig för 3 år sedan och ledde till den absolut mörkaste perioden i mitt liv. Inte ens 25 år och helt plötsligt borta, utan någon som helst förvarning. Allt var kaos och jag avslutade kontakten med alla. Jag klarade inte av att ha våra gemensamma vänner (vilket vad mina enda vänner) kvar i mitt liv, det var för smärtsamt. Så där stod jag, helt ensam. Känsla av hopplöshet, ilska över hur orättvist allt var, panik över att ha ’blivit lämnad ensam’, ångest och skuld över att JAG var vid liv.. Jag ville ta livet av mig en längre tid och är SÅ glad att jag aldrig gav upp hoppet. Idag ser mitt liv bättre ut än det någonsin gjort.
Sorgen är svår, övermäktig, och kan hålla i sig länge. Det tog 2 år för mig att komma tillbaka på fötter. Det känns under tiden fullkomligt omöjligt att få tillbaka sitt liv, men det går. Sakta, sakta, blir allt lite lättare. Man kan tänka på personen utan att gråta. Man kan skratta åt gamla minnen. Uppskatta tiden man fick istället för att känna sorg och ilska över all tid man inte fick.
Kram på dig. Håll ut. Isolera dig inte som jag gjorde, det gjorde allt så mycket värre. Ta hand om dig och våga be om hjälp.
Måste bara lägga till denna text som jag tycker beskriver sorgeprocessen på ett sanningsenligt, vackert och hoppingivande sätt:
As for grief, you’ll find it comes in waves. When the ship is first wrecked, you’re drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it’s some physical thing. Maybe it’s a happy memory or a photograph. Maybe it’s a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.
In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don’t even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you’ll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what’s going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything…and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.
Somewhere down the line, and it’s different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O’Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you’ll come out. Take it from an old guy. The waves never stop coming, and somehow you don’t really want them to. But you learn that you’ll survive them. And other waves will come. And you’ll survive them too. If you’re lucky, you’ll have lots of scars from lots of loves. And lots of shipwrecks.
Hände mig för snart 3 år sedan och ledde till den absolut mörkaste perioden i mitt liv. Inte ens 25 år och helt plötsligt borta, utan någon som helst förvarning. Allt var kaos och jag avslutade kontakten med alla. Jag klarade inte av att ha våra gemensamma vänner (vilket vad mina enda vänner) kvar i mitt liv, det var för smärtsamt. Så där stod jag, helt ensam. Känsla av hopplöshet, ilska över hur orättvist allt var, panik över att ha ’blivit lämnad ensam’, ångest och skuld över att JAG var vid liv.. Jag ville ta livet av mig en längre tid och är SÅ glad att jag aldrig gav upp hoppet. Idag ser mitt liv bättre ut än det någonsin gjort.
Sorgen är svår, övermäktig, och kan hålla i sig länge. Det tog 2 år för mig att komma tillbaka på fötter. Det känns under tiden fullkomligt omöjligt att få tillbaka sitt liv, men det går. Sakta, sakta, blir allt lite lättare. Man kan tänka på personen utan att gråta. Man kan skratta åt gamla minnen. Uppskatta tiden man fick istället för att känna sorg och ilska över all tid man inte fick.
Kram på dig. Håll ut. Isolera dig inte som jag gjorde, det gjorde allt så mycket värre. Ta hand om dig och våga be om hjälp.
??
Jag förlorade en väldigt nära vän för 15 år sedan. I cancer så hade ett år att säga farväl men det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Tänker på alla de saker jag fått uppleva som hon missar. Men oftare nu som en bra påminnelse att inte bara ta livet för givet utan passa på att leva.
Det är skitsvårt. Det blir lite lättare med tiden men vissa dagar är en kamp trots att det gått lång tid. Ta hand om dig själv.
@bara jag, jag förlorade min förra sambo för 6år sedan. Jag hade tur och kunde dela min sorg med hans mamma. Vi kunde ringa varandra vilken tid på dygnet som helst och prata. Jag gick också på sorgbearbetning, vilket jag tror var en bra grej. Jag var ganska uppslukad av sorgen och fick nog en depression som tog lång tid att hämta sig ifrån. Det är skönt att ha folk att dela minnen med som förstår. Än idag ringer jag och hans mamma varandra och pratat om honom. Han lever vidare i våra hjärtan för alltid.
Hej! Är det någon som är kunnig inom huskontrakt/arv?
Min pappa köpte nämligen ett hus när jag inte ens var ett år. I detta hus har jag bott i hela mitt liv och såklart vill jag även ärva huset den dagen min pappa går bort. Nu till problemet: hans tjej flyttade in när jag flyttade ut som ung vuxen. För att göra det enklare ekonomiskt för honom så blev hon delägare av huset. Hans tjej har i sin tur två vuxna barn från gamla förhållanden.
Finns det någon chans för mig att vara ensam person att ärva huset när de båda har gått bort? Eller kommer även hennes barn har rätt till halva huset? Hon och jag har aldrig haft en bra relation och jag tvivlar starkt på att hon i efterhand kommer gå med på att ändra, så att hennes barn ej ärver något. Min pappa var dum och naiv när han gjorde henne till delägare och ångrar nu att de inte skrev ner att huset ska tillhöra mig. Men det ger ju inte mig så mycket glädje, när jag måste dela huset med några jag ej har kontakt med/gillar.. De är ej gifta om det är viktigt.
Ja om du köper ut barnen som ärver hennes del. Kanske att ni kan skriva på kontrakt på det nu annars får det tas när de gått bort. Vet ej detaljer.
Så det enda sättet är alltså att ”köpa tillbaka” huset och det endast om de faktiskt går med på det? Om de inte går med på det, så är jag körd?
Du har ingen arvsrätt till hennes del av huset om hon är lagfaren ägare, den tillfaller hennes arvingar. Om din pappa och hans flickvän skrivit testamente som stadgar att du ska ärva även hennes del av huset kan, du förstås bli ensam arvinge.
Kan man skriva det i testamentet efter att huskontraktet är gjort? Och är det möjligt att bestämma ”vilken del” som tillhör vem av huset? Huset är delat i två ”lägenheter”, varav ena vi hyr ut. Så vore det möjligt att göra ett kontrakt på att de får den ena halvan?
Kommer jag äga 50% av huset och hennes två barn de resterande 50%? Eller fördelas det på tre?
Om hon äger 50% av huset får hennes barn dela på hennes del. Hennes barn ärver inte din pappa om inte han skrivit det i testamentet 🙂
Om det inte är testementerat annat så får du hela din fars del, 50% av huset, och hennes två barn får dela på hennes del, 25% vardera.
Ja det går att skriva ett testamente nu.
Ta kontakt med en advokat eller likande. De har ofta en timmes gratis rådgivning. ?
Det beror på ägandeförhållanden, om de äger hälften var nu kommer du att få 50 % och hennes 50 % fördelas på hennes barn
Skriver på en roman. Har fastnat på runt 80.000 ord (tror att jag kommer landa på runt 120.000, så runt 2/3 in i boken). Behöver inspo för att komma vidare. Någon som har varit i samma situation? Hur kom du vidare?
Skriv skriv skriv! Pressa fram orden och ordbajsa fram något, det behöver varken vara bra eller innehållsrikt. Inspirationen kommer tillbaka. Jag har gått igenom samma process och det känns segt när man tappar inspiration och motivation. Jag har ändå tvingat fram orden och så har det sedan börjat rullat på igen. Tack och lov är det ju enkelt att sudda ut/skriva om ordbajseriet i alla fall. Lycka till!
Ja! Jag är i samma situation och vet inte hur man tar sig vidare heller. Fick massa tips en annan gång i öppet spår, har inte riktigt haft tid att testa dem än dock. Men visst är det grymt irriterande när man verkligen inte kommer någonstans☹
Skriv på bara. Lyssna på musik du tidigare haft bra skrivflow till och bara skriv. Det behöver inte bli bra nu, du kommer ändå skriva om det tio gånger.
Ibland om det skiter sig så kan det löna sig att bara skriva igenom historien från start till mål även om det blir dåligt. 90% av att skriva en roman är ändå att göra om och förfina så vad som hamnar på pappret från början behöver inte vara perfekt.
Gå tillbaka minst några kapitel och läs din egen historia – låt din egen text guida in dig på rätt väg igen. Och fan vad du är grym som kommit så långt????
Någon som har tips på härliga inredningskonton på Instagram? Har svårt att hitta inspiration… Jag vill inte ha de där kontona som är grå/vita eller barnrum med en teepee, flaggor och en lightbox…
Jag själv vill inreda med rosa, grönt, svart och massa mörkt trä. Lite orange och gult på det så ? Mycket växter, många tavlor och 50-tals inspirerade möbler… finns det något sådant konto som ni vet om? Behöver ju inte innehålla allt det där men kanske åt det hållet?
@jennyvennberg_ har ett grymt inspirationskonto
Kanske @froken.frida på insta kan vara något!?
Jag ÄLSKAR Saligpralin på instagram. Kanske inte en sådan kaotisk stil du är ute efter, men tycker hennes hus verkar jättemysigt.
Hej alla!
Har bråkat med min sambo (inget allvarligt) och sitter nu själv och dricker ett glas vin. Usch vad jobbigt. Han är sån som vill vara själv efter ett bråk så kommer inte kunna prata igenom förrän i morgon. Jag är sån som vill prata i evigheter om problemet direkt. Så jag sitter här ensam framför tvn med mitt glas vitt. Utan någon att gnälla, skälla och prata med?
Bwaaah. Sån är killen jag dejtar också.. är galet kär i honom men jösses vad vi processar saker olika. Han går och behandlar det inombords i evigheter innan han säger nåt och jag processar allt genom att prata prata prata
Jag är tvärtom. Han vill prata om Allt. Jag vill vara själv och sedan stryka ett streck över det bara..
Vad bråkade ni om?
Ååh småsaker igentligen. Jag tycker han avbryter mig jämt och då menar jag jämt. Så då bad jag han sonika hålla käften ..han ska alltid starta en diskussion men av avbryter i alla mina inlägg i diskussionen som att det inte är viktigt vad jag tycker. Sen är det silent treatment tills man instämmer. Ursäkta generalisering men han beter sig som en jävla skvallerrkärring!
Ja jag med! Blir nästan mer argare och frustrerad när han inte ”vill” bråka. Vill bråka ännu mer typ :/
Jag med! Vad är det för fel på ett jävla bråk där folk skriker va de tycker och sen så är det bra… som en urladdning i diskussionen… Sen löser man sin egen skit själv.. mina belästa vänner sen barnsben är de som har haft ens rygg oavsett om du är femton och ”för full” eller 30 år och vill göra abort!
Jag är nog precis likadan. Vill bli helst lämnad ensam så att jag kan hantera det på egen hand, men har tyvärr en make som inte är förstående alls utan fortsätter att bråka och lämnar mig inte i fred. Det är fan hemskt att det är så, är man en person som behöver ensamhet så behöver man det utan att det ska ifrågasättas.
Ibland tycker jag att en del får lite tråkiga svar härinne. Typ ”hade du följt XX blogg/insta/youtube hade du vetat och inte kommenterat så här” eller ”det märks att du inte läser XX… för då hade du vetat…”. Såg att någon kommenterat Therese Lindgrens reklamfilm och fick svar om att ”hade du läst…hade du vetat hur hon menar”. Ja, men inte ska man behöva ha koll på alla kanaler för att förstå en reklamfilm?
Jag har själv inte fått detta som svar, men jag läser inga av de bloggar som bevakas här, det räcker att läsa här för mig. Och antagligen är det ju så att då känner man till några bloggare men bara utifrån det man får veta här.
Varför är det så viktigt att ha hela bilden och att man inte får kommentera utifrån de inlägg som görs här? Varför måste man trycka till andra på det här sättet?
För att vissa är muppar som älskar att trycka till andra så de kan känna sig lite bättre för en stund. Det är min teori
Fast tycker du inte det blir lite orättvist och elakt att kommentera negativt om influencers/youtubers om man inte känner till sanningen och hur det ligger till, det blir ju elakheter och falska rykten då menar jag. Skulle du tycka det var kul om folk sa saker om dig som inte stämmer och om folk tyckte och tänkte om dig och påstod att du sagt, gjort, tycker eller menar saker som du inte gjort, tycker, menar… om du förstår hur jag menar, blir ju liksom lite fel ibland.
Fast jag har aldrig påstått att det handlar om att kommentera negativt. Ibland kan det vara tvärtom, att någon kommenterar i positiv riktning, ger bloggaren ”the benefit of the doubt” eller undrar något och får då alla inbitna följare på sig. Jag tror det är få här inne som känner till sanningen om hur till exempel Isabella L tänker, därför tycks det också en hel del. Eller är Bloggbevaknings kommentarsfält enbart till för de som följer bloggarnas samtliga kanaler? I Isabellas fall är det ju många som verkar ha full koll på hennes kanaler och kan hänvisa till gamla inlägg, och där är ändå merparten negativa.
Min kommentar handlade ju om att många som anser sig ha full koll på någons kanaler är ganska negativa eller otrevliga i sin ton när de svarar.
Imorse gick jag upp som vanligt, duschade och åt sen ett gäng knäckemackor till frukost. När jag sitter vid matbordet ser jag plötsligt att tre plattor på spisen är igång. Tre av fyra reglage är alltså vridna och samtliga är påslagna till nummer 2 (av 9). Jag har då inte ens rört mig vid spisen och jag bor ensam. Spisen var avstängd när jag gick och la mig och reglagen är alltså VRIDNA – med andra ord är det inte bara någonting elektroniskt. Jag tror inte på spöken för fem öre och har svårt att tro att någon gjort inbrott enkom för att sätta på min spis. Så, jag måste helt enkelt gå i sömnen. Men hur har jag kunnat vrida alla till nummer 2 utan att se vad displayen visar? Fan, jag blir ju rädd för mig själv.
Vad är det sjukaste/roligaste/läskigaste ni eller folk i er närhet sagt/gjort i sömnen?
Jag möblerade om mitt sovrum, väsnades så mycket att min styvpappa smög fram med ett baseballträ ? Och så har jag lagt mig under madrassen en gång, de var lite mysko att vakna så måste jag säga.
Väckte min man med ett ”schhhh” och pekade mot väggen, han var yrvaken och frågade vad det var. Jag sa ”schhhhh” igen och sa ”titta där” och pekade mot väggen igen. Han började bli nojig och frågade igen vad det var. Jag sa ”tyst, det är öppet nu, dom kan komma”. Han sa att jag drömde och då la jag mig ner. Jag minns bara att jag såg ett hål i väggen och han kunde inte sova på resten av natten. En av många weirda nätter min stackars man fått uppleva med mig ?
Sov över hos en kompis en gång efter att ha varit på en tennisturnering. Drömde om tennis den natten och vet att jag skulle slå en forehand.
Vaknade plötsligt av att hon undrade vad jag höll på med, tydligen hade jag slagit henne i ansiktet.
Men har bara utövat idrott i sömnen, aldrig pratat eller gått i sömnen
Minns att jag vaknade av att skrika ”Det är min kaka”
En annan gång så vaknade jag av att jag skrek ”Nej” min pappa ropade då tillbaka från vardagsrummet ”Jo”
Hahaha skön farsa!
Letade efter huvudet till min hund, under en av mina syskons säng.
Har även drömt att jag åkte båt. Lutade mig över sängen och paddlade med båda armarna.
Hahahahahahahaha jag dog lite?
En natt låg min korridorare och sov på sin arm, så armen somnade och han tappade känseln i den. Sen vänder han sig i sängen så att den sovande armen flyger upp och handen landar rakt på hans ansikte. Han vaknar i chock över den främmande handen som grabbat tag i hans ansikte. Han grabbar tag i armen, hoppar upp ur sängen, skriker i panik och sliter i armen ett bra tag innan han inser att det är hans egen arm… Vi i korridoren trodde att han höll på att bli mördad… ???
Underbart rolig historia!
Jag dör ?????
Jag vaknade i min bil en gång efter att ha gått i sömnen. Jag hade alltså rotat fram bilnyckeln ur väskan och iklädd t-shirt och trosor lämnat min lägenhet på andra våningen, gått över hela gården BARFOTA I SNÖN och hoppat in i bilen. Jäkla tur att jag inte fick för mig att köra också ???
Jag bodde i en lägenhet med ett kombinerat vardagsrum/kök och ett sovrum. Min hund var då en liten valp och vi sov i sovrummet med en stängd dörr då jag inte ville att hon skulle gå och härja ensam i resten av lägenheten om hon vaknade innan mig. En morgon vaknade jag och valpen var försvunnen – hon brukade sova bredvid min säng men var nu inte där. Kollade under sängen, hon var heller inte där eller nån annanstans i rummet. Sovrumsdörren var stängd. Väckarklockan låg på sovbordet bredvid sina batterier (batterierna satt i klockan på kvällen innan som vanligt). Jag fick panik, wtf?! Jag gick och öppnade dörren, där satt valpen och var minst lika förvånad som jag, stirrade på mig med stora ögon. Och den lättnaden när hon fick se mig och jag henne! Tack och lov att hon var ok och att jag inte burit henne ut ur huset…
Jag har ingen aning wtf jag pysslat med, har inga minnesbilder alls. Undrar bara hur länge stackars valpen fick sitta där ensam 🙁 Efter denna incident var jag länge rädd vad jag skulle vakna till…
Min man vaknade av att jag stod helt stilla och lugnt i fotänden av sängen och pekade bredvid hand säng och frågade -vad är det där för liten flicka?
Han blev ju skitskraj när jag upprepade det igen -vad ÄR det där för liten flicka?
Sen gick jag lugnt och la mig igen.
Creeeeepy….
Men fy vad läskigt, på riktigt?! Min brorsa gick i sömnen när han var liten och en natt gick han och öppnade kylskåpet och kissade där.
Jag jobbade på Ica i många år och det som händer i princip alla som lärt sig kassan är alla knasiga drömmar. Kön som aldrig tar slut, tusen plu siffror i huvudet och det eviga blippande ljudet. En gång sov jag över hos kompis på en madrass bredvid hennes säng och drömmer att jag scannar en handduk men hittar inte lappen med EAN koden. Så jag vänder och vrider på den och vaknar av att min kompis drar argt tillbaka sitt täcke som jag försökt scanna.
Annars har det mest varit saker som att jag vaknar med kläderna ut och in, hittar en spegel bredvid sängen eller att jag allmänt flyttat på något.
Min lillebror däremot kunde springa ner från trapporna med ögonen stängda, snurra runt framför tvn och sen springa upp och lägga sig igen.
Jag vaknade en morgon hos mitt ex, och såg jättemycket fram till att få äta mina chips till frukost som jag gömt under sängen, sträcker ut handen och får tag i påsen – som är tom. Jag blir ju skitarg för när jag somnade var påsen oöppnad så jag trodde mitt ex hade ätit allt, visade sig visst att jag hade tryckt i mig hela påsen i sömnen ???
—
Min nuvarande sambo skrattar högt i sömnen, när vi precis hade träffats så vaknade jag av att han skrek av skratt. Dagen efter berättade han att han drömt hur han kastat pengar till en tiggare, och tiggaren fick lov att behålla alla pengar han kunde fånga med ögonen – så fastnade mynten i pannan på honom ?
är det ok att ens kille bara är kall och hård mot en när man kommer hem och depressions-gråter som ett vrak? Han stänger av ovh äger att han inte orkar mer och ber mig rycka upp mig. jag har gjort såhär för många gånger förut. han säger att han tror han använder rätt taktik för att ”rycka upp mig från deppat”. men det kan han ju inte tro på själv..? han är hemsk när han är på det humöret. får mig att må ännu sämre när jag bara ville få en stöttande hand, en klapp på pannan och lite lite kärlek. kan man kanske få det här istället? borde jag lämna honom, eller vill han egentligen väl?
Nej, han vill inte väl.
Du söker tröst och förståelse och du kommer aldrig att få det, killar som han ser ner på känsloyttringar och ser det som en svaghet. Ju mer du gråter och mår dåligt desto mer kommer han att distansera sig.
Mvh/ tjejen vars kille lämnade henne med orden ”jag gillar glada tjejer”.
Har du berättat för honom vad du behöver när du känner så här? Att hans taktik inte är den rätta för dig?
Hur ofta händer detta att du kommer hem och depressionsgråter? Har han aldrig visat kärlek och gett tröst i de situationerna?
Något jag lärt mig under mina depressioner är att alla inte förstår. Då jag ”kom ut” med min psykiska ohälsa till min pappa första gången kallade han mig egoistisk. Även min bror hade väldigt opassande kommentarer som fick mig att bara må sämre. I min brors fall var det som krävdes för att han skulle förstå mig att han själv började drabbas av psykisk ohälsa. Ibland måste man helt enkelt ha varit med om något själv för att börja förstå. Min pappa har insett att jag inte fejkar men jag ser ju att han ännu inte riktigt förstår, så jag ser till att inte prata med honom om det så mycket. Jag söker stöd på andra håll.
Det du kan göra är att försöka ”utbilda” honom. Kanske det finns någon bok eller video eller vad som helst som beskriver dina känslor? Kanske du kan tipsa honom om dessa i så fall? Om det inte fungerar så kan du försöka hitta stöd någon annanstans och fördela dina stödpunkter lite. Jag märker också att vänner börjar tröttna om de bara får ta emot negativitet hela tiden. Det är ju inte så lätt för dem heller.
Nej, det känns inte okej eftersom du uppenbarligen inte vill ha det så. Han behöver dock inte göra det för att han är en ond människa, utan kanske för att det helt enkelt är jobbigt för honom också. Jag levde själv för ganska länge sedan i en relation med en tjej som till och från hade det minst sagt kämpigt och det blir väldigt påfrestande även som anhörig. Känslan av hjälplöshet att man inte kan göra någonting medför lätt att man som anhörig känner sig helt värdelös. Jag var väldigt fokuserad på att försöka hitta lösningar på alla problem som fick henne att må dåligt men det var helt omöjligt och hon blev bara irriterad på mitt förhållningssätt.
En dag sa hon till slut något som i alla fall hjälpte mig mycket, även om det fortfarande var jobbigt att se henne må dåligt från nära håll. Hon sa att hon inte berättade om hur hon mådde för att hon trodde jag skulle lösa problemen utan för att hon helt enkelt ville att jag skulle lyssna bara. Själva krocken kom sig av att om jag mår dåligt så vill jag oftast inte prata om det alls om det inte kan leda till en omedelbar lösning, så vi var helt enkelt väldigt olika utan att förstå det själva innan vi började prata om det.
Om du har orken så prata igenom det hela med honom. Låt båda förklara hur ni upplever situationen och berätta hur ni helst vill att den andra ska förhålla sig till det. Hans till synes märkliga sätt att tackla problemet kan ju kanske bero på att han helt enkelt inte vet vad han ska göra?
Viktor, du verkar vara en pärla till kille. ?
Håller verkligen med
Det är typiskt killar – att försöka hitta lösningar på problem. Råd till alla män: håll tyst och lyssna istället.
Åh vad fint att höra Viktor, vad peppad jag blir på att se att det finns killar som du!!! Jag ska faktiskt göra detta redan idag, framförallt se till att prata nu när jag inte är mitt inne i en depp. får för mig att det är lättare att ta till sig om jag inte hulkar samtidigt.
Tack alla ni andra för fina ord och kommentarer, ni är bäst! Utbilda först och se om det sker någon förändring, ändrar han inte på sig kanske jag får se över relationen på riktigt. (Dock känns ensam och deprimerad som ett riktigt mardrömsrecept på olycka..? får kanske vända mig till mina vänner då)
Nej.
Min kille har stått ut med mig och alla mina utbrott i snart två år. Vi träffades ju när jag mådde bra, så han vet att jag inte är mig själv. Säger att om han tycker det är jobbigt, måste det ju vara hundra ggr värre för mig.
Min sambo beter sig inte så. Han stöttar mig och tröstar och klappar och pratar. Det finns bättre män. Du får fundera över vem du vill vara med.
Hej Anna! Förstår dig till fullo. Ibland vill man bara prata av sig, älta och vrida och vända. Jag vet precis hur det är!
Hallå nu har jag kärleksgrubblerier. Pratat med en kille i 2 veckor på Facebook, bor i samma stad o så. Han är super trevlig och ställer mkt frågor men är så in i helvetes seg på att svara. Vart lite hint om att ses men ändå inte steget ut. Så min undran, har någon tjej ”bjudit ut” en kille på ”dejt” och hur upplever ni det? Känns man för på som tjej? Det snackas mkt i andra forum att tjejer har det så jävla lätt men då fan inte jag! (Kan lägga till att jag la till och började skriva till honom på Facebook)
Jag har bjudit på dejt utan att det varit några konstigheter. Så bara kör! Vad är det värsta som kan hända! sen behöver du ju inte gå all in med middag och rosor men bjud ut honom på en fika/öl/vin.
Jodå det har jag väl. Det är bara att typ ”men du ska vi inte ses snart”, typ. Fråga om han gillar mat och om ni ska äta mat ihop, eller vad som. Det är inte så svårt faktiskt men man sätter stopp för sig själv många gånger 🙂
Är du intresserad så bjud ut! Bra att visa du är intresserad oavsett om du är tjej eller kille 🙂 Vi lever på 2000 talet och det är som tur är helt okej att bjuda ut eller fria eller göra vad tusan du vill som tjej, Lycka till!!!
Tack! Får återkomma nästa helg o se hur det går ?
Livet skulle bli bra tråkigt som tjej om man inte tog några initiativ själv, utan bara väntade på att allt ska hända. Det är år 2018 och knappast revolutionerande att som tjej bjuda ut en kille. You can do it! ? Jag har gjort det mängder med gånger. Om killen hade tyckt det varit fel att bli utbjuden av en tjej hade han inte varit någon för mig. Nej tack till killar som ska diktera hur man ska vara bara för att man tillhör ett visst kön. Sådana killat hör hemma på stenåldern. Känns också som en sådan typ av man dessutom skulle ha massa andra ofräscha och unkna värderingar.
Tack ?
Matchade med en kille på Tinder. Usel på att svara. Kändes som om jag drog i varenda dejt. Dock, gullig när vi sågs. 1,5 år sedan. Idag är vi sambos, har bokat långresa och börjat prata om att förlova oss. Med andra ord, att initialt vara en segröv behöver trots allt inte betyda så mycket. Är du själv pepp denne snubbe, bjud ut!
Kul känns ju positivt! Visst känns ju bra att han inte hänger på telefonen men så frustrerande när det kan gå ett dygn innan han svarar! När han väl svarar är han dock alltid trevlig…
Eh ja! Fråga! Det värsta man får är ett nej men då vet du vad han ville.
Har frågat och fått både ja jag vill ses samt nej tack andra gånger. Då vet du och så kan du gå vidare.
Jag kollade ikapp farmen idag, är det någon annan som tänkt på hur lik mulle är jockiboi i både stil, tatueringar & sätt att vara? Kändes som att titta in i jockibois framtid ??
Hur många ggr om dagen bajsar ni? Är inte ett nättroll bara genuint nyfiken. Jag bajsar typ 3-5 ggr om dagen utan att ha några egentliga magproblem
Jag vet inte alls vad som är normalt, men tycker 3-5 ggr låter mkt jmf med mig iaf!! Jag kanske bajsar 1-2 ggr per dag. Men är väl bättre att gå oftare än inte alls tänker jag i alla fall 🙂
ibland 1-2 gånger per dag och ibland kanske 4 gånger på en vecka. alltid olika för mig
Oj, 2-3 ggr per vecka
Seriöst? Herregud är det något fel på mig tänker jag nu?
Haha nej, snarare något fel på mig
1-2 ggr, men jag tror upp till 5 ggr klassas som normalt.
Jag var precis likadan innan vi flyttade , nu är jag noijig då vi alla blivit extremt tröga i magen.. en gång på 2 dagar nuförtiden..:/
Jag med! Men det är ju en välfungerande mage tänker jag?
Har hård mage så alldeles för sällan, oftast 2 gånger i veckan kanske.. önskar jag kunde oftare! ?
Är vegan så typ 2 gånger per dag. Tidigare, innan jag ändrade min kost, kunde det seriöst vara 1 gång varannan dag.
Innan bajsade jag typ 2 gånger i veckan, nu är det någon gång varje dag iallafall
Ofta 3-5 ggr om dagen, ännu mer ibland och ibland 1 – 2 ggr per dag.
Det är individuellt dvs läser man om sånt på vårdguiden så ska du reagera om det sker en plötslig förändring. Typ från 1 ggr/dag till 5 ggr/dag eller 2/ vecka.
Själv ca 1-2 ggr/dag lite beroende på mat och mängden kaffe och rörelse.
Hej!
Jag har en son på 2,5 år, och nu tror jag att jag kan vara gravid igen. Detta var absolut inte planerat och jag har total panik. Upplevde första graviditeten och spädbarnstiden som väldigt tuff, gick in i en depression och hade mycket ångest över den stora omställningen. Är livrädd att må så igen, om det nu skulle bli ett barn till. Vet inte om jag orkar. Ni som har fler än ett barn, hur upplever ni det? Är det lättare andra gången?
Ta ett test imorgon så slipper du oroa dig i onödan kanske. Jag har två barn. 1 år emellan. Det är stor inställning från ett till två barn men tiden går så fort så den lilla växer upp jätte snabbt tycker jag. Nu hinner din 2,5 åring bli så pass stor så hen klarar sig lite själv så det går säkert jättebra om du väljer att behålla. Du kan allt redan sen barn 1 och allt kommer mer naturligt och du växer i din mammaroll. Oavsett ditt val så var stark ❤️
Jag vill gärna ha fler barn, har en liten flicka på 10 månader. Men vet inte om jag klarar oron att gå igenom graviditet och första tiden igen. Är så fruktansvärt rädd att det ska hända min flicka något. Och under graviditeten var jag så skräckslagen över att fosterrörelserna plötsligt skulle upphöra att jag funderade över att inte orka leva själv. Läste tidigare i tråden om er som drabbats av psd. Nu ligger jag här med sjukaste ångesten. Kan knappt andas och svetten bara rinner. Vågar knappt titta på min dotter som sover i sin säng. Var tveksam till att alls skaffa barn för att jag är en sån här människa. Men samtidigt älskar jag att vara mamma och vet att jag är bra på det… hur fan ska man orka leva med den här skräcken?
Jag hade precis som du med min första. Var livrädd att sonen skulle dö, att han hade cancer som inte blev upptäckt eller att han skulle dö i psd. Jag satte klockan på natten för att titta till honom typ varannan timme. Hade också dåligt samvete för att jag satt honom till den här världen där så mycket hemskt sker. Bland annat.
Du måste få hjälp att hantera de här känslorna. Berätta om hur du känner på BVC, så kan de hjälpa dig vidare. Oron går aldrig över, och den kommer och går i styrka. Men man kan lära sig att hantera den och att leva med det.
Mycket lättare andra gången, jag fick en depression av omställningen och en riktig chock. Andra gången blev ingen större skillnad förutom att jag nu har två barn, den lilla gled liksom in i rutinerna och vardagen. Om man sätter första barnet på en skala 1-10 där 10 är extremt tufft så är barn nr 1 en 10:a och barn nr 2 en 1:a. Jag blev också oplanerat gravid och då var första strax under ett år.
Tala om det för barnmorskan på MVC så får du hjälp. Hade själv en förlossningsdepression med min första, vilket barnmorskan läste i min journal när jag blev gravid andra gången. Jag fick gå på samtal redan under graviditeten plus att jag fick komma på uppföljning efter förlossningen. Nu fick jag ingen depression andra gången, tvärtom och det berodde nog delvis på att jag kände mig så trygg med att man hade ”koll” på mig. Det behöver inte alls bli som förra gången! ?
Mitt andra barn va väldigt enkelt, raka motsattsen till storasyster! Bebisen ammade kortare stunder, somnade själv inför natten och sovit hela nätter i eget rum sen hon va ca 6 månader, då flyttade jag ut min extrasäng från hennes rum. Idag är hon tre år, somnar och sover själv vilket är skönt, ibland ligger vi hos henne och gosar en stund.. Storasyster 6,5 år ville amma 24/7 hade kolik, samsova, vaknade en miljard gånger per natt och vill fortfarande bli kliad till sömns och sova sked.. mysigt…?! Nja, inte varje natt hela tiden..
Om han redan är 2,5 år så kommer det ju ändå skilja ett antal år mellan dem. Jag har fyra år mellan och det händer ju så mycket efter just tre års ålder, hur många fler saker de klarar av själva som underlättar! Svårt sia om en enskild situation men jag har roddat bägge barnen nästan helt själv och barn nummer två liksom bara följde med, ingen tvåbarnschock alls faktiskt!
Tack för alla svar ❤️
Ska försöka att ej skriva en hel roman?
Jag blev sjukt deprimerad efter att min son kom, jag har en bakgrund med depressioner och anorexi så egentligen inget förvånande men det kom som en rejäl käftsmäll då jag va väldigt lycklig som gravid! Jag grät mestadels av dagarna och jag kontaktade adoptivsbyrå för jag ansåg mig ej kapabel till att va mamma och min son förtjänade bättre. Planerade mitt eget självmord osv.. Nu fick jag enormt mkt hjälp av min mamma, min sambo och började med mina antodeppressiva tabletter igen (va lite emot det först) att jag till slut kom över vattenytan.
Iallafall, när sonen va 1,5 blev jag gravid igen. Min dröm har alltid vart en familj så va naturligtvis överlycklig (efter 10 år av anorexi och misshandel av kroppen var det ej någon självklarhet att kunna få barn) men samtidigt liiivrädd, tänk om jag faller så hårt igen.
Men jag pratade direkt med min bm, fick väldigt bra hjälp av henne och läkaren på MVC. Jag valde att ej amma länge utan börja med mina antidepp 2 månader efter förlossningen. Jag såg andra barnet lite som en revansch, att jag ska inte ”slösa” bort dotterns första år. Jag, sonen och dottern va hemma på heltid i 2 år. Jag och sonen har en fantastisk relation och jag känner mig ”förlåten” att jag inte va den mamman han förtjänade hans första år (låter konstigt kanske men har haft en ångest att jag mådde som jag mådde).
Bästa beslutet jag tagit att skaffa en till, blev ingen större chock när 2an kom utan hon hängde mer med. Men våga ta hjälp från alla håll. Det är vanligare än vad man tror att man blir deprimerad. Jag vågade ej säga något, alla pratade om den rosa bubblan och jag upplevde det mer som et stort svart hål.
Massa lycka till ❤️
Har ej korrläst och det blev en hel roman, sorry
Min stora kille blev tre år två månader efter att lillebror föddes och helt ärligt blev det inte så stor skillnad i vår familj. Lillebror sov mycket och hängde mest bara med, och har haft så stor utdelning av storebror i form av underhållning. Såklart att de bråkar och att man vissa dagar blir galen men det gick väldigt mycket bättre än vad jag kunde tro!
Är det någon härinne som har erfarenhet eller goda råd angående att ha seriösa geografiska relationsproblem. Jag och min man vill leva våra liv i helt olika länder, till och med världsdelar… Vi försöker nu klura på lösningar vilket innebär att testa bo i länder/land ingen av oss har som prio men som ändå ska pleasa båda så mycket det går.
Så svårt för vi vill vara med varandra men jag vet inte om jag kan tänka mig ett liv långt utanför Sverige (medan han absolut inte kan tänka sig leva i Sverige)… Någon som är /varit i liknande situation??
Inte exakt samma, då jag har det helt fint med att inte bli kvar i Sverige men har en liknande pågående diskussion med min partner som just nu är i USA och som vill därifrån men inte vill tillbaka till sitt eget europeiska hemland (som jag tycker hade varit helt okej att flytta tillbaka till – har bott där tidigare). Tycker att det låter bra att testa ”neutral” mark och länder ingen av er har som prio 1. Man kan ju alltid ha det tidsbegränsat och säga att ni kör ett år i taget? Då vet man att det har ett slut om den ena inte alls tycker att det är optimalt. Har ni några kriterier som ni tycker är viktiga, som inte är land-baserade, men kanske språk, klimat osv?
Tack för svar M!!
Ja vi har nog lite föör många kriterier dessvärre eftersom vi prioriterar klimat, språk och välfärdssamhälle olika högt. Så vi måste rucka lite på vår priolista för att hitta ett land som funkar överhuvudtaget.
Men som du säger tänkr jag också det kan bli mer jämställt om vi bor i ett ”neutralt” land för oss där ingen av oss har massa kontakter så vi båda kan börja från början. Känner bara att jag saknar Sverige nu då jag nu bott ett år med honom i en annan världsdel (”hans” land) och det känns som en så lång process att hitta det där gemensamma stället..
Hur tänker ni med land, har ni bestämt vad ni ska bo härnäst och är ni överens?! Är ju enklare att bo i ett eu-land om ni båda är eu medborgare också.
Hur ser era liv ut när ni har möjlighet att välja land sådär? Har ni sjukligt med pengar på banken så ni kan göra vad som helst eller har ni yrken som kan tillämpas var som helst i världen?
Nyfiken på hur livet ser ut när man kan välja sådär. Hur ska ni lyckas välja ställe när ni valt land? Är det huvudstäder som gäller bara?
Har liknande problem. Jag och min man har bott i både Spanien och England och bor nu i Sverige sen ett par år tillbaka (pga tjat från min sida, han ville inteflytta hit men ör nu ok med att bo här ett par år). Han är från en mindre stad i Brasilien och vill gärna bo i varmt klimat, vid havet och lite mer landsbygd och jag gillar storstad och civilisation och är mindre brydd om väder. Vi pratar om Spanien, Portugal och att prova Brasilien, dock har jag sagt att jag inte kan tänka mig att bo utanför Europa mer än ett par år pga vill vara nära resten av min familj.
Har inget tips tyvärr, vi pratar fortfarande om hur vi ska göra, men det viktigaste tror jag är att båda får säga sitt och att man i slutändan fokuserar på det viktigaste, att vara tillsammans med den man älskar.
Ja då är vi i väldigt liknande situation. Min man har också starkt behov av att leva i ett varmare klimat, medan jag tycker det är mycket mer viktigt att bo i ett samhälle som tar hand om sina invånare och är mer jämställt.. Båda vill bo i en stad dock. Kan du spanska eller/och portugisiska? Har du arbetat i Spanien och hur funkade det? Lissabon verkar ju väldigt mysigt, hade vi kunnat portugisiska hade jag gärna bott där ett tag!
Jag håller tummarna för att ni kommer trivas på nästa ställe:)
Till anonym ovanför (fanns ingen svaraknapp på din kommentar): Nej, vi är inte superrika eller något sådant alls. Men vi har inga barn att ta hänsyn till och min man har två medborgarskap, så det är han som arbetar där vi bor nu medan jag pluggar på distans och arbetar volontärt eftersom jag inte har arbetsvisum här. Men vi är utbildade i fält där det går att få jobb utomlands, bara vi båda har arbetsvisum så tror jag absolut vi kan få jobb båda två. Det är ju inte helt enkelt att bara byta land såhär, men vi måste pga att vi prioriterar vår relation.
Ja jag kan lite spanska och portugisiska och tror även att jag kan få jobb där engelska är huvudspråket. Jag är inte orolig att få jobb, däremot är ju löner värdelöst dåliga i både Spanien och Portugal så är orolig att vi inte kommer kunna resa ibland. Plus där behöver man ju oftast betala för skola. Vi får se vad vi bestämmer. Hoppas ni hittar en lösning som passar er båda!
Jag tog ett tidigt graviditetstest ändå. Precis som igår. Negativt och helt blankt. Precis som igår. Jag VET att jag borde vänta, det är ju ändå 6 dagar kvar tills mensen är beräknad. Men jag känner efter, analyserar och funderar – dygnet runt känns det som. Jag har varit gravid en gång innan. Fick ett uteblivet missfall – väldigt vanligt fick jag veta, ord som knappast hjälper när man redan ligger där i gynstolen. Missfallet i sig var inte förödande. Men komplikationerna var. Två behandlingar med cytotec, en kirurgisk skrapning samt ytterligare en omgång med cytotec krävdes innan allt kommit ut och jag slutade blöda, ha oerhörda kramper. En hel sommar tog det.
Jag vill så gärna försöka igen. Nu, drygt två år senare, så är jag ju redo. Fan. Blir så otålig, kontrollbehovet… Vet inte vad jag ville få sagt här egentligen, mer än att få gnälla lite… och kanske få höra lite uppiggande historier om negativa test som ändå visat sig falska. Kram till er alla, tycker så mycket om att få små inblickar i era liv,
Älskar ditt alias namn här och skrattade när jag läste det.
Hoppas det löser sig för dig ❤️
Åh jag känner med dig! Jag gick igenom typ samma hemska process med ett av mina MA (2mån med cytotec och massa blodforsar innan jag slutligen blev skrapad). Har fått tre missfall (2 MA och ett MF) sen vi började försöka få barn hösten 2016. Nu är jag gravid igen och har sett bebben på ul i v 11 så jag hoppas hoppas det går vägen denna gång! Och jag hoppas att du kanske är gravid trots allt och att allt går bra för dig! Lycka till!
Okej. Har Dilemma deluxe. Sprang på en person i kväll som arbetar med unga personer med narkotikamissbruk. Hen var tydligt narkotikapåverkad plus att hen stod och Rökte på samt visade tydliga tecken på att ha tagit annat också.
Vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns inte bra i magen att en person med sådana problem jobbar med den gruppen. Vet också att hens arbetsplats har en strikt policy mot droger. Till saken hör väl också att jag har hört att hen har det tufft privat just nu vilket får mig att vela mellan dum engångsgrej eller något annat?
Förslag? Tips? Råd? Vänder mig ut i cyberrymden för stöttning och vägledning (försökte dryfta det med sambon men det gick inte särskilt bra). Känner inte hen speciellt väl utan har ytligt bekanta som är ytligt bekanta med hen. Har inga kontaktuppgifter eller ens ett efternamn. Känner till arbetsgivaren för att jag har jobbat på ett liknande ställe.
Berätta för arbetsgivaren. Oerhört allvarligt. Om personen nu skulle ha det jobbigt provat och därför missbrukar hatar dessutom hans/hennes arbetsgivare ett rehabiliteringsansvar och kan således hjälpa till. Det kanske känns ”skvallrigt”, men det är det enda rätta såsom jag set det.
Privat*
Har*
Ser*
(Herregud… skriver från mobil)
Jag hade tagit den fega vägen och mailat anonymt!?
Berätta för arbetsgivaren! Hade det handlat om min arbetsplats och mina kollegor/arbetstagare så hade jag mer än gärna tagit emot den informationen. Det spelar ingen roll om det är en dum engångsgrej eller återkommande användning av droger. Arbetsgivaren i fråga har heller ingen skyldighet att berätta vem som delgivit informationen, så du behöver inte känna att det är skvallrigt beteende eller sådant.
Känner till liknande, kanske är det samma, i en mindre/mellanstor stad på K. En man som jobbar med unga med missbruk som själv använder. Känner också till en kvinna som arbetade inom socialen mot narkotikamissbruk och som själv fastnade och blev tung narkoman i medelåldern. Tragiskt.
Är det någon mer som har sin partner i ett annat land och som sökt uppehållstillstånd?
Mår konstant dåligt av att inte veta hur det kommer gå ?
Jag och min man har gått igenom samma process. Det är en jobbig process och distansen gör det inte lättare men man får hålla ut. Önskar er all lycka och hoppas att det går fort för er. För oss tog det 1 år och 3 månader tills han fick det, men det var i samma veva som flyktingkrisen,
Gå med i gruppen ”I väntan på familjen” på facebook. Den är så bra och det är så många andra som går igenom samma process som du kan dela med dig av dina känslor till. Jag kommer göra en ansökan till hösten med min parnter och har lärt mig mycket via den gruppen också. Håller alla tummar för att allt går bra för er, det suger att behöva vara ifrån sin älskade! <3
Har ni alla papper/bevis som behövs? Då behöver du inte oroa dig hur det kommer gå ? det jobbiga är att det tar tid, vi fick vänta ett år på min mans ansökan och vi hade alla bevis som går att ha, men det var 2015/16 så under flyktingvågen, hoppas det går fortare för er!
Plus vi hade det inte lika hemskt då jag var med honom i hans land tills vi fick svaret.
Gokväll! Är det nån som vet när/om serien ”This is us” fortsätter..?
next-episode.net är toppen för att hålla koll på när nästa avsnitt av en serie sänds!
Säsong 3 visas i USA nu 🙂 så himla bra serie!
Ligger i sängen med min dotter på 6v. Hennes pappa lämnade mig för en annan när jag var i åttonde månaden, efter nästan 11 år tillsammans. Känner mig så himla ensam fastän jag har vänner och familj som stöttar mig otroligt, det är mer det där att jag inte har någon att dela allt som händer barnet med. Att ingen kommer hem vid 17. Ingen som har saknat oss under dagen. Kommer jag någonsin hitta kärlek igen? Vem vill dejta någon som har en bebis liksom. Trodde verkligen att livet skulle börja nu och så blev allt helt tvärtom :'(
Stor kram till dig! Det du går igenom är fruktansvärt och det kan kännas som att det aldrig kommer bli bra igen eller att du ska vara ensam för alltid. Men det blir bättre och du kommer garanterat träffa någon annan! Men låt det ta lite tid och hasta inte ut i något bara för att hitta någon. Du fixar detta och du kommer växa som person som klarade denna tuffa tid!
Först och främst: världens största kram till dig. <3
Självklart kommer du kunna hitta kärlek igen om du vill! Jag har en barndomsvän som blev lämnad av sin pojkvän sedan flera år när deras son var 3 veckor. Han har alltså valt att inte vara med i bilden alls. Hon var förkrossad men när hennes son var 7 månader träffade hon en kille (på återvinningsstationen, vilket jag tycker är orimligt kul) och de har varit tillsammans i 3-4 år nu. Han är en gullhöna av rang och helt fantastisk mot både henne och sonen. Så, tappa inte hoppet! Du är säkerligen en fantastisk mamma till din dotter och du kommer att hitta någon som är värd dig och din dotters kärlek.
Om du vill hitta någon så tror jag att du kommer göra det. Oftast blir det när man minst anar det.
Tänk så här. Vilken tur att han lämnade nu när du ” bara” har ett litet barn att ta hand om. Tänk om han valde att dra, och det hade han nog också gjort, om du eller barnet blev allvarligt sjuk.
Du förtjänar bättre. ??
Om du tar en vecka i taget så ska du se att vips är din bebis på förskola och du har massa tid till jobb och dig själv. Du kommer sedan vips ha ett barn som går i skolan och tills dess har du hunnit träffa många nya människor i olika sammanhang. Bebistiden gr faktiskt väldigt fort över även om det kan kännas extremt långsamt ibland. Hoppas du kan njuta av att lära känna en ny liten person och tänk på att hen snart går att prata med och få sällskap av! Heja dig!
Kraam vännen, det kommer ordna sig❤️
Finns massor av coola och härliga killar där ute som absolut är redo och villiga att kliva in och älska både dig och din dotter! Min bästa väns pappa lämnade dem när hon var 2 månader och när hon var 1,5 år träffade hennes mamma den man som min vän idag kallar sin pappa och han är helt fantastisk och skulle göra vad som helst för henne. Han är allt en pappa ska vara. Trots att det inte känns som att det kommer ordna sig nu så kommer det lösa sig. Ni är ju två underbara tjejer att älska nu! Perfekta teamet! Det finns en man där ute som kommer tacka gudarna att han träffade just er två.
Oj det finns nog mängder med bebissugna pappor, tror inte du behöver vara orolig alls 🙂 ta det med ro och njut av bebistiden, för den går fort! Har själv en dotter på ca åtta månader och tiden rusar just nu, det ordnar sig!
Förstår dina känslor helt. Ör själv ensamstående och sonen är 5 år. Vart singel hela tiden men några träffar osv. Känns hopplöst inbland men vet ju flera ensamma mammor som skaffat partner. Så man får väll ta att som det kommer
Även om man känner sig sjukt ensam ofta.
Vakna med nackspärr i morse. Usch vad ont det gör. Vilken tablett är bra att ta Alvedon kanske??
Voltaren. När Voltaren uppfanns peakade människan…
Nej magen tål inte voltare.
Sån där smärstillande gel är väl bättre?
Alve ihop med voltaren, eller alve med Ipren
Alvedon går bra att kombinera med Ipren, Voltaren eller Treo (OBS! Kombinera inte någon av dessa tre läkemedel med varandra!!). Har du känslig mage bör du dock undvika dessa preparat och enbart satsa på Alvedon. Är magen känslig kan du satsa på Voltaren gel. Jag tycker själv att gelen fungerar bra och du slipper eventuella magbesvär! Tummen upp för det!
Jag vill bli gravid men vill inte säga de till min sambo för att skrämma honom. Vill att han ska fråga istället (jätte fjantigt jag vet)
Tips på hintar man kan ge eller göra för att få han vilja?
Förstår inte riktigt. Du vill inte tala om att du vill skaffa barn för att det kan ”skrämma” honom. Men du vill att han ska föreslå det själv. Det går ju inte ihop. Om han skräms av barn kommer han ju inte föreslå några.
Bättre att själv säga det rakt ut. Ta upp frågan bara! Har ni diskuterat nångång med varandra hur ni ser på att skaffa barn i framtiden? Har han uttryckligen sagt nångång att han vill skaffa barn?
När jag och min sambo blev tillsammans var jag 18 år och han 23 år. Vi pratade en del om våra drömmar och mål ganska tidigt i vår relation. Vi båda kände att vi ville skaffa barn, men såklart inte direkt i vårt förhållande (jag skulle bland annat studera 3 år på universitetet först). Vi båda visste att barn var något som var aktuellt i framtiden, men vi planerade såklart inte för något när jag bara var 18 år. När jag var 23 år och sambon 28 år föddes vårt första barn, och nu vid 27 års ålder (sambon 32) så väntas nr 2.
Om det skulle skrämma honom är han nog inte rätt person att skaffa barn med just nu i alla fall? Så bäst ändå att vara öppen och ärlig. Om han gick och funderade på samma sak hade du ju velat att han sa något. Nu är det du som går och tänker på det – så då får du säga något om du ska få reda på hur han tänker. 🙂
Nu kommer jag in lite sent här men jaja. Jag och min sambo har alltid pratat om att vi vill skaffa barn. Men det har alltid legat i framtiden. En dag för kanske ett halvår sedan liksom klickade det till i mig att jag inte ville vänta mer. Jag sa det till min sambo men hans idé var fortfarande typ 3 år fram i tiden då han vill ha hus först. Nu för några veckor sedan sa han att vi kanske kan bo i lägenhet ändå. Och kanske försöka efter sommaren. Man kan liksom ändra sig om allt sånt där. Men jag tror du ändå ska lägga fram det till din sambo, tänk om han går och tänker likadant som dig? ?
Jag har alltid tagit upp det jag känner för att prata om. Jag gillar inte när det ligger och skaver.
Han kommer inte ta upp ämnet. Man får så ett litet frö ?
Ta upp det, att du börjar känna dig redo. Det sår ett frö hos honom även om hans första reaktion kanske är att han inte är redo. Min man ville vänta ’några år’ till när jag sa att jag var redo, 4-5mån senare föreslog han at jag skulle sluta med p-piller ?
Om du absolut inte vill ta upp det så kanske ni kan kolla på nån film med söta bebisar? Eller kolla på roliga bebisvideos på youtube och skratta och visa (du kan ju blanda in dem med roliga djurklipp). Eller om ni har någon vän/familjemedlem med bebis kanske ni kan vara barnvakt något dag?
Tror jag ska ut på krogen imorgon. Vad har man på sig?
Jag vet, jag vet, något jag själv tycker är snyggt, men jag känner mig inte snygg i något just nu så skulle behöva lite tips. Så vad brukar ni ha på er när ni går ut??
Dina bästa jean och en cool topp tycker jag. Man kan aldrig bli fel i jeans nästan var man än går beroende på vad man väljer att ha till ??
Haha åh har nog inga ”coola” kläder. Men jag fattar vad du menar och det är snyggt om man är cool nog att bära upp det?
Nu går jag ju extremt, extremt sällan (eller så gott som aldrig) på krogen. Hade en kort period för sisådär tio (!!!!!) år sedan då jag festade lite, men nu blir det på sin höjd max 1 glas vin/år ute på nån restaurang.
Jag skulle dock rekommendera ett par välsittande svarta byxor eller snygga jeans. Valfri snygg överdel. Inte mjukiströja, t-shirt eller något annat trist. Utan något mer festfint, men behöver nödvändigtvis inte vara en paljettopp såklart. Var nyduschad, dofta gott, se till att håret inte är ett skatbo etc. så går det nog säkert bra.
Skulle jag ha gått ut på krogen imorgon hade jag haft på mig svarta byxor (ganska tight modell, plus att det är skönt med byxor nu när det är vinter, annars hade det nog blivit kjol) överdel hade jag valt en grå kortärmad blus i lite silkigt material. Svarta stövletter. Håret uppsatt i en knut (tar 2 minuter att fixa). Sminkat mig lite mer ”dramatiskt” än vanligt.
Ja svarta byxor är givet, det enda jag går i just nu. Tajta svarta jeans blir det och klackar. Köpte en rosa blus idag med röda blommor på, absolut inte vad man tänker typiskt krogen men med rätt accessoarer kan det kanske bli nice? Samt att den är lite festlig pga v-ringad och lite oversize.?
Men är inte alls säker på mitt val av kläder så det är alltid kul att se vad andra brukar ha på sig så man kan inspireras. I vanliga fall är jag väldigt välklädd, det är liksom skjortor och blusar och kavajer mm så det är ont om festkläder i min garderob, i alla fall som passar nu under vintern.
Gällande smink markerar jag alltid ögonen mest pga lite komplex för mina fylliga läppar.
Det låter hur bra som helst. Jag tycker att det låter som att du kommer bli superfin. ?
Det bästa med jeans är att de är sköna att dansa i och man känner sig lite tryggare mot tafs samtidigt som det ser coolt ut.
Annars älskar jag känningar i alla former också. ?
Det beror ju väldigt mycket på vilket typ av ställe man ska till också, finns ett ställe i min stad där det går hur bra som helst att ha t-shirt och typ flanellskjorta haha. Skulle aldrig gå dit med exempelvis klackar, då skulle man nog sticka ut…
…inte för att jag har på mig klackar på andra ställen heller :’)
Sist jag var ute så hade jag ett par ljusa jeans med hög midja och en olivgrön lös blus som jag hade knutit fram till. Håret gillar jag rufsigt och utsläppt.
Åh vad snyggt det låter, inget jag skulle passa i men hade gärna gjort det. Det låter liksom ungdomligt. Men lite inspiration fick jag i alla fall, ska se om jag hittar något åt det hållet imorgon på min tur på stan?
Klart att du hade passat, vet inte hur gammal du är men jag är 32, kanske räknas om ung. ?
Mitt tips är att ta det du tycker är snyggt och testa loss i provrummet. Ta inte alltid din storlek utan våga göra något eget av kläderna 🙂 ska du ha en blommig blus så kanske lite tuffare jeans? Ett par kostymbyxor men en lite snyggare t-shirt och snygga accessoarer( orkar ej kolla stavning). Våga något nytt! Känns det ovant så ta ett glas vin innan du klär på dig 😉 ha så kul imorn!
Tisha och jeans (och kanske jeans/mockajacka, med vinterjacka ovanpå) och kör några roliga (kanske färgglada) smycken, stora statementörjängen eller nåt iögonfallande halsband? Kanske våga dig på lite ögonskugga/läppstift/eyeliner med kråkfötter i någon häftig färg?
Var nyligen inne och kikade hos Bianca och läser inte allt. Tycker att det är mycket matbilder och har hört att hon har bulimi. Hur funkar det?
Verkar som att vissa bloggare får ta så mycket skit, medan andra bara hyllas. Och Bianca verkar ju vara väldigt populär bland unga tjejer. Jag blir lite illamående av alla matbilder och samtidigt tänka att hon har en ätstörning. Det är ju typiskt med all denna fokus på mat då.
Förstår inte riktigt varför hon ska kritiseras för att hon har en ätstörning eller matbilder? Om något är det väl snarare så att vi ska kritisera varandra mindre för vad vi äter/inte äter. Tro mig, har hon bulimi så hyllar hon inte sig själv – det är ju en otrolig problematik för vem som helst som går igenom det och hon blir granskad varje dag eftersom hon är en offentlig ung person. Förhoppningsvis har hon ett bra stöd hemifrån och bland vänner, som kan stötta och peppa till att arbeta med detta om det är en problematik hon har. Tycker att alternativet, att Bianca aldrig skulle inkludera mat i sin skildring av sin vardag, skulle vara värre med tanke på att hon är en influencer med unga följare!
Efter att jag slutade äta Cerazette i maj förra året har min menscykel haft en riktig bergochdalbana. Förra månaden 36 dagar lång menscykel, denna vecka 26. Det är liksom 10 dagars skillnad. Man tycker mensen borde vara lite stabilare vid det här laget. Eller?
Ja, det kändes som lite väl lång tid. Normalt sett får man räkna med krånglig mens i upp till 6 månader efter pillerstopp. Hur gammal är du? Hur länge åt du Cerazette?
Hade du regelbunden mens före du åt piller? För mig kunde menscykeln variera mellan 2 och 6 veckor. Antar att om jag slutar med pillren går det tillbaka till väldigt oregelbundet..
Jag är 28 och åt bara Cerazette i typ 1,5 år. Men dessförinnan hade jag ätit kombinerade p-piller i 6 år. Så jag minns liksom inte hur min mens var tidigare eftersom jag ätit p-piller så länge (med Cerazette fick jag inte ens nån mens). Det jag funderar på är om det är såhär min menscykel helt enkelt är även när den är ”normal”, alltså att detta är mitt normaltillstånd. Svårt att veta eftersom jag hört att det också kan vara kroppen som fortfarande vänjer sig..
Min menscykel påverkas mycket av stress och oro och sånt. Kanske lika för dig, kanske hände något som gjorde den ur fas.
Men det kan ta tid att få in din naturliga rytm, plus/minus 4 dagar brukar vara normalt för att ha regelbunden cykel. Men du har kanske inte en superregelbunden cykel? Ge det lite tid och gå till en barnmorska eller gynekolog om du känner att det verkligen varierar.
Jag seriöst dör av skratt snart. Nu rullar det där som en film i mitt huvud om och om igen. Helt sjukt och helt underbart rolig historia.
Vilket? Tycker det är svårt att följa trådar här?
Jag gråtskrattar åt ”21 jump street”, snacka om övertrött. Känner mig som farsan som skrattade halvt ihjäl sig åt ”nakna pistolen” och ”polisskolan”. Jag skrattar inte så ofta, alltså högt, och när det händer blir det nästan gråt på riktigt, om nån fattar. Kram från ”alla känslorna på insidan”
Samma här!!?
(Ugghhh postar inte för fort….)
Vad härligt att skatta så! För mig blir det sällan. Kanske med ett glas vin och Ridiculousness/Americas Funniest.
Jag skrattar oxå åt Ridiculousness ibland, och då och då på jobbet, när min bästa kollega och jag får hysteriska fnissanfall, som när man gick i plugget. Då är det bra med en mascara i väskan?
Är så extremt ledsen/irriterad varje gång jag kommer till jobbet även om dagen har börjat hur bra som helst. Mina kollegor är tröga och fattar inget och man får lära om samma sak flera gånger ändå går de inte in i deras hjärnor och min chef är besserwisser, kan inte ta en diskussion om nått för han har alltid rätt och tillslut orkar man inte ens diskutera nått, man bara låter de va, även om man är 100% på att man själv vet svaret.. Orkar inte känna såhär.. vet att jag borde söka nya jobb. Men vet inte vad jag vill göra istället.
Vet svaret på detta egentligen. Men ville bara ventilera mig..
Kolla runt efter jobb, sök alla du tycker verkar vara intressant! Börja kolla på olika utbildningar, plötsligt kanske det dyker upp något som verkar kul. Vad som helst är bättre än det du har nu om det får det att känna så, och bara för att du byter jobb så behöver det inte betyda att du ska jobba där resten av livet – du kan byta jobb igen!
Var i ungefär samma sits som du, och vet hur det känns. Man tappar fan livsgnistan. Jag sa upp mig och började på högskola, bästa jag gjort. Tänker aldrig vara kvar så länge på ett jobb jag inte trivs på igen, livet är för kort för det. Kom ihåg det, kram!
Tack för pepp! Behöver verkligen de. ??
Med lite lagom höga klackar, rött läppstift och 50 tals modell på klänningen så känner iaf jag mig festfin 😉
Sorry, detta var alltså svar till Don Lothario lite längre upp!
Tack för förslagen, ska kolla upp alla så fort jag fått mat i magen 🙂
Och enligt mig själv är det ju inte kaotiskt jag är ute efter 😉 Här är mina två favoritbilder som jag hittat på pinterest!
https://i.pinimg.com/originals/85/3c/21/853c21144163673f364416c05c2f3e9d.jpg
http://www.designsponge.com/wp-content/uploads/2016/11/SimoneLivingRoomColors.jpg
Så fort min mat är klar ska jag dricka julmust. Är det nån annan knäppis som har 3 liter kvar sen jul? ?
JA du är knäpp! Julmust konsumeras som vatten, omöjligt att spara! Tack och lov såg jag att min vanliga Coopbutik har börjat sälja påskmust denna vecka! Wihoooooooo! 1,5 liter slank ner snabbt!
Smakar bra, men just ikväll önskar jag mig apelsinjuice.
Jaaa! Tror det står 5 pet-flaskor i uterummet. Blir perfekt till påsk!
Påsk om bara en månad ?
For dock med osanning, de snåla Apotekarnes sänkte ju volymen till 1,4l för flera år sen.
I know! Min Coopbutik sålde dock Wasabryggeriers påskmust på 1,5 l. En deciliter mer njutning!
Haha nej jag har ingen julmust men har min julgran kvar. Ska ta bort den, snart?
Påskgran kanske? Häng upp några kycklingar i grenarna så är det klart!
Oj! ?
Vet att detta inte är något stort problem, men jag skriver ändå.
För cirka 7 månader sen så blev jag lämnad av en kille. Har haft 2 seriösa förhållanden innan honom, men aldrig haft svårt att komma över någon efter ett break-up.
Vårat förhållande var nog inte det bästa, men jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på honom. Han var underbar men vi klickade inte i kommunikationen, vilket är en av anledningarna till att det tog slut.
Har tänkt att jag borde försöka gå vidare, kanske dejta men det är så jäkla svårt.. Känner samtidigt att jag inte kan sitta med ett brustet hjärta dagarna i ända, men samtidigt ska man inte hoppa in i något för snabbt. För vad jag har sett hittills har killar betett sig som skitstövlar.
Känner mig som ett stort besvär för mina vänner för att jag inte kan komma över honom, att jag gråter så fort jag tänker på honom eller hör hans namn (Varför ska han ha ett så vanligt namn brukar jag tänka haha)
En sak jag blir ledsen över är att han har inte skrivit eller hört av sig något på dessa 7 månader. Även fast det nog skulle riva upp sår om han skrev så blir jag samtidigt ledsen över att han verkar ha glömt mig, typ kastat bort mig som en soppåse.
Ville bara skriva av mig, det är guld värt att Öppet spår finns. Tack CamCam <3
Förstår att det är jobbigt att han inte hört av sig men tänk OM han hört av sig massa, då hade det ju varit betydligt svårare att släppa honom.. Tänker att du inte måste vara heöt över honom för att börja dejta, testa dejta och se hur det känns. Ibland kan man ju tänka på sin senaste i brist på andra tänker jag, behöver inte innebära att man inte är redo för en ny kärlek.
Är väl visst ett stort problem. Håll ut! Det blir bättre. Vet att alla inte håller med, men för mig har det funkat att ha en festperiod och strula med andra för att glömma någon.
Önskar tips på bra outlets, restauranger, fik och sevärdheter i New York. Detta blir femte resan dit så har hunnit med det ”viktigaste”. Önskar därför mer personliga tips. 🙂
Middag: Beauty & Essex
Brunch: Clinton Street bakery
Sen är jag för trött för att skriva nåt mer vettigt ?
Ääälskade Jekyll&Hyde restaurangen, SÅ personligt och maten var suverän
Har provat tjack ikväll pga nyfiken men det är absolut inte kul. Lite skönt för då kommer jag inte bli beroende, har iofs inte beroendementalitet, men lite ledsen för jag kommer inte kunna hänga med mina polare längre som tycker tjack är fett. Det mest ironiska är att de inte ser sig själva som beroende men de är fan junkies hela högen.
Skaffa nya vänner. Det förtjänar du.
Du får helt enkelt testa dig fram med vad som passar dig…
Nej skoja bara. Du förtjänar att vara drogfri. Ett snedsteg definierar inte dig som person kom ihåg det.
Ser det inte som ett snedsteg utan en erfarenhet. Och på tal om att rädda hoppad jag på att kunna rädda hela bunten. Innan bestod våra fredagaskvällar av härliga middagar med intressanta samtal. De enda samtalsämnena vi har just nu ör att dom pratar om sina tjackpolare och senaste svarklubben de var på. Har roligare med andra och tänker säga att jag villl inte umgås med dem under dessa premisser, det enda svaret jag kommer få ör tyvärr en axelryckning pga de värderar sitt umgänge högre än min medverkan. Jaja. Är trygg i att jg får mina kickar på annat håll.
Hur gamla är ni? Och min svärmor är tjackis och jag har inga problem med att hänga med henne så länge hon inte försöker få mig att ta. Allt beror på situationen och om relationen är värd det. Är det kanske nån av dom du kan ”rädda”?
Varför tar man tjack? Vad är det för rus? Jag har aldrig testat droger och kommer aldrig att göra det men är så nyfiken på vad droger ger människor. Glömmer man inte att det är ett rus? När jag ibland har druckit alkohol så kan jag aldrig släppa tanken på att jag inte är mig själv och vill gå hem, tror att det skulle vara samma sak med droger, blir rädd av bara tanken att vara fast i ett tillstånd.
Jag blir typ mer intensiv. Social. Pratsam. Pigg. Taggad. Är vanligtvis rätt ”avtrubbad” och det är en kul omväxling ibland. Får ångest dagen efter om jag tar för mkt. Det är svårt att ”dosera” när man är mitt i det tycker jag, blir lätt för mkt.
Om ett halvår fyller jag 40. Hjälp! Det går inte alls in i mitt huvud! När kvinnokliniken säger att de helst inte skriver ut p-piller på nytt (efter några månaders uppehåll på grund av lathet att fixa nya) till de som är 40 blir det kortslutning. Va?! Jag är ju inte 40! Vad menar ni?
Min syster ville planera sin semester efter mina födelsedagsplaner och jag bara Va?! Jag är ju inte 40! Det är ju bara en vanlig födelsedag.
Jag känner mig så jäkla ovuxen. Inga barn, har katter, satt häromkvällen och ful-log när Heath Ledger uppvaktade Julia Stiles i en ungdomsfilm… Kan äta middag vid 21-22 om jag känner för det, eller ta popcorn som middag… Ja, ni hör ju.
Önskar jag har ditt liv när jag närmare mig 40 (- katter)
Äh! 40 är det nya 25!
Gällande p-piller så kan jag tipsa om att knipsa äggledarna (om du känner att du inte alls vill ha barn)! Det kommer jag göra om 6 veckor. Kontakta kvinnokliniken/gyn (du behöver inte gå via VC) för att boka tid. Menscykel och hormonerna påverkas inte alls. Är ett lätt ingrepp som görs via dagkirurgin.
Grattis!!! Fortsätt göra som du vill, 40 är en alldeles perfekt lagom ålder!!!
40+, singel, inga barn, två katter, gör precis vad jag vill ?
Min man och hans mamma tjatar på om barn och jag tycker detta är så extremt jobbigt vilket jag förklarat för både honom och mamman men de verkar inte riktigt förstå. Jag kanske har endometrios, vet inte ännu har fått en tid hos gynekolog efter att barnmorskan misstänker det, i samma veva tig vi ett cellprov som konstaterar att jag har cellförändringar och behöver ytterligare kontroller hos gynekolog. Och mannen fortsätter att tjata, jag har berättat om besöken på kvinnokliniken och att jag är orolig att jag inte kan få barn men han bryr sig inte verkar det som. Jag har hamnat i en sån depression att jag orkar knappt göra något och ständigt får jag dessa tjat om barn på mig från flera olika håll. Jag vet inte riktigt varför ens jag skriver här men kanske för att få råd från förstående människor istället för min man som har stenhuvud.
Finns ju andra alternativ om du inte kan bli gravid. Låter som att du har enorm press på dig själv och kanske är rädd att göra honom och hans mamma besviken om det inte blir någon graviditet. Det kan ju vara en försvarsmekanism från hans sida också – om han kör på i 180 som vanligt så behöver han inte tänka på det går med cellförändringarna osv. Kanske kan du prova att sätta dig med honom igen och förklara att innan du fått svar från gynekologen så kommer du inte kunna ta på dig ansvaret att också bära ett barn. Ni måste göra det här i den ordning som känns rätt för dig och mitt i en depression är det ju absolut inte läge att tillföra mer ansvar och press. Vill han starta familj med dig så måste ni båda två känna att det är rätt läge.
Och som sagt, om det skulle visa sig att en graviditet inte är det bästa (eller möjlig) så kan man ju starta familj på olika sätt ändå. Stå på dig! Det kommer ordna dig! Tillåt dig själv att ta en sak i taget.
Blir snudd på förbannad. De är respektlösa mot dig när du som mest behöver stöd. Hoppas du på något sätt kan finna styrka.
Kram ?
Fy vilken jobbig situation! Jag har endometrios och förstod att det skulle bli svårt att få till en graviditet. Jag/vi förstod dock inte hur jävla svårt det skulle bli och vilken kamp vi skulle få gå igenom.
Jag menar absolut inte att det kommer bli lika svårt för dig utan det jag vill poängtera är att kampen är er bådas!! Låter otroligt oschysst att tjata, lägga hela ansvaret och alla forutsättningar på dig. Om ni båda vill ha barn så är det bådas resa! Du behöver någon som stöttar dig i detta. Kan din man följa med dig på nästa besök? Ni är som sagt två i det här.
Önskar dig all lycka ❤️
Ja, ungefär varannan dag.
30år gammal nybliven mamma och har precis opererat bort en hjärntumör… ska nu påbörja strålning och cellgiftsbehandling och är inte kapabel till att ta hand om min 5 månaders bebis.. livet är tufft ?
Kram!
Men åh❤️❤️❤️❤️
Hoppas du har anhöriga som kan ställa upp. ?
❤️
Verkligen stor kram♥️
Stor kram och hoppas att allt går bra ❤️
Förslag på vad ska jag ge i 18-årspresent åt min bror som fyller år om någon vecka? Han är intresserad av träning och allt som har med maskiner att göra.?
Ett par träningshandskar kanske? Är bra att ha för att få bättre grepp och skyddar händerna för att minska risken att få valkar i händerna (om han lyfter tungt). Annars kanske en pulsklocka är bra (dvs en digital ”träningsklocka” med tillhörande pulsband som fästes runt överkroppen). Finns i många olika prisklasser beroende på hur avancerad man vill ha.
Hur mycket får det kosta?
Annars tänker jag att vid 18 vill man kanske ge något som man har kvar som minne resten av livet?
Oj. Jag fick då inget speciellt i 18 års present. Kommer faktiskt inte alls ihåg vad jag fick i present nu när jag tänker efter… Å andra sidan kommer jag från en familj med inte så goda ekonomiska förutsättningar, kanske har med det att göra?
Jag fick inte ens en tårta på min 18 års dag. En ros från min bästa vän, det var fint.
Ngn mer än jag som är besatt av mord, Flashback, rättegångspoddar och att läsa FUP:ar??
Skulle så gärna vilja brevväxla med ngn på deathrow eller liknande men vågar inte för att folk skulle tycka att jag var/ör helt störd….
Nej. Rekommenderar podcasten All Killa No Filla. Fast jag skulle inte skriva brev, känns som att gå för långt.
P1 dokumentär har ett avsnitt som heter ”min vän mödaren” som handlar om en svensk tjej som brevväxlar med en amerikansk mördare.
Har inte lyssnat själv än men ska göra det ??
Läser FUP:ar mest hela tiden. Gillade att följa mord på flashback förr, nu är det bara gränslösa rasister som svarar på allt. Vet du vad? Börja brevväxla om du vill, du behöver inte berätta för någon. Vill du ha någon att berätta för så kan du alltid lämna en mailadress så ställer jag mer än gärna upp 🙂
Får jag bara fråga, i hopp om att inte låta dryg eller så, varför i hela friden vill du prata/brevväxla med en dödsdömd?! Han sitter där av en anledning liksom. ?
Jag är ju av helt annan åsikt i det fallet, som jag skrev, han/hon är där av en anledning. Så jag är bara nyfiken! ?
Testa att kolla in hemsidan morbidology
Någon annan här som på något sätt inte känner sig som en god person eller bra vän? Jag försöker vara snäll, förstående och sympatisk mot allt och alla, men det känns ändå på nåt sätt som att jag förstör för andra. Jag gör kanske inte direkt elaka saker, men det känns som jag behandlar situationer väldigt fel sätt ibland.
Min nära vän mår ganska dåligt just nu psykiskt, men jag kan verkligen inte prata om det med henne. Det mesta mellan oss är som vanligt, vi umgås och så och jag kan tala om det ytligt med henne men inte mer. Jag själv är en person som inte delar med sig av något till någon direkt. Jag vill ju vara där för henne. Men jag kan inte. Jag vet inte om det grundar i någon slags avundsjuka då hon har ”bra förutsättningar” för att må dåligt (ursäkta uttrycket). Hon är väldigt öppen med sin familj och får mycket hjälp där och hon vågar också ha kontakt med vården. Det blir som att ”varför ska hon ha allting medans jag får inget?”. Jag är helt ensam i allting men jag vet att det inte beror på någon annan än mig, för det finns hjälp tillgänglig. Jag har försökt ha kontakt med vården, men jag togs aldrig på allvar så jag orkade inte ta det vidare. Och nu orkar jag knappt något längre. Vill bara långsamt försvinna från allt och alla utan att någon märker.
Fast bara att du funderar som du gör visar på att du har ett samvete och bryr dig om andra. Jag tror inte du är så dålig vän som du tror. ?
Ger hon dig något? Vänskap är att ta och ge. ?
Ja det gör hon. Vi har varit nära vänner sedan vi började gymnasiet för snart tre år sedan. Men på senaste har det inte riktigt gått 100%. Jag vet inte om det blivit mycket fokus kring henne på senaste som gjort att jag känner mig lite bortglömd kanske.
Ja sånt kan ju gå i vågor. Ibland så är det en som får mer uppmärksamhet än den andra och sedan svänger det.
Kan du prata med henne och säga att du egentligen skulle vilja ställa upp mer men att tyvärr så mår du också dåligt just nu och känner dig lite tom. Säg att du verkligen vill och är jätteledsen men att du bara inte har mer just nu. Eller kanske t o m be om tips på hur du själv ska få hjälp? Ibland mår man bättre av att veta att man kan hjälpa en annan som har det samma som en själv. Kanske skulle din fråga ge henne lite självförtronde och känna sig behövd.
Skulle det funka tror du?
Jag förstår att det känns jobbigt, men PRATA om det. Det är himla viktigt för er bådas skull. Jag har varit med om att vänner slutar höra av sig då de vet att jag mår dåligt, men det är just då man behöver den där kontakten som mest. Låt henne bara få veta om att hon inte är ensam. Fråga hur det är med henne ibland, eller prata om något helt annat bara så hon får tänka på något annat ibland. Egentligen spelar det inte så stor roll vad ni pratar om bara du finns där för henne. Och lyssna om hon vill prata om något jobbigt. Ställ frågor.
Angående din mentala hälsa: Även om din kompis har det tungt psykiskt så bryr hon sig säkert fortfarande om dig och vill att du ska må bra. Och om hon är öppen med det kan hon säkert hjälpa dig, kanske också med att söka hjälp. Jag kan ju bara prata för mig själv men jag ser det som att om min psykiska ohälsa kan användas som erfarenhet för att få någon annan att må bättre så får jag någon nytta av det i alla fall. Jag menar, jag har gått igenom processen att söka hjälp, jag vet hur det går till och hur man ska göra. Även om jag själv mår riktigt dåligt ibland så känns det bra att min erfarenhet gör att jag kan stötta någon annan som mår dåligt och behöver en push för att söka hjälp. Om hon är ens lite som jag blir hon säkert glad av att kunna vara till hjälp 🙂
Vi tänker samma. ?
Tack för era svar❤️ Har tänkt berätta för henne om situationen, om att jag är där för henne men kanske inte alltid kan prata om ”det”. Hon har hjälpt mig att få kontakt med vården och jag blev rundskickat mellan kuratorn, skolsköterskan, läkare och psykologer. Jättetacksam för hjälpen, speciellt min kurator, men höll då precis på att fylla 18 så det blev väl något fel mellan BUP och vuxenpsyk så jag har inte haft kontakt med någon professionell på 6 månader. Jag har alltid känt mig ovärdig till någon hjälp, men hon gjorde ändå så att jag gick dit och fick stopp på självskadebeteendet. Guld värd för det❤️. Men nu känner mig bara så tom, och det enda som cirkulerat i mitt huvud senaste dagarna är om jag ska ta och skära upp min handleder igen. För det fick mig att känna något i alla fall.
Sök akut om du är så skör att du riskerar att göra något dumt. Du förtjänar att må bra, du har samma rättigheter som andra att ”ta plats”. ?
Är det fler här inne som lider av ångest? Hur gör ni för att hantera den?
Tycker det är så jobbigt när jag får den där klumpen/trycket över bröstet och inte kan sätta fingret på varför jag känner så,
och därmed inte kan göra något åt det.. Vilket gör att det känns ännu värre. Små saker blir så stora.
Meditation! Min pojkvän har använt det för att hantera sin ångest i många år och när min bror i somras kände att han inte kunde hantera sitt tryck över bröstet lärde han sig av honom och upplever också att det är 1000 gånger lättare att hantera nu. Finns en app som heter Calm som man kan prova sig fram med om man vill. Jag upplever panikångestattacker 2-3 gånger per år och använder mig också av meditation i dessa perioder. Har förändrat mitt liv.
Tycker det är skönt att ”fyrkantsandas”. Andas in fyra sekunder, håll 4 SEK, blås ut 4, håll 4. Tränade mycket på det när jag mådde ok, så var det lättare att andas så vid ångest.
Ingen lösning, men kan lätta <3
Jag försöker göra andningsövningar, de kan i alla fall ibland hjälpa lindra trycket över bröstet. Meditation/mindfullness kan också fungera men jag själv brukar ha väldigt svårt att fokusera mina tankar på något annat än ångesten så det funkar inte alltid för mig. Det mest effektiva för mig är kanske att distrahera ångesten. Typ ta kontakt med någon kompis som kan få en på andra tankar eller sätta på ett avsnitt av valfri komediserie eller youtubeklipp.
Hoppas du hittar en metod som funkar för dig!
Jag brukar klä av mig och lägga mig på golvet om jag är hemma, funkar skit bra för mig, vet fan inte varför.
Jag har märkt att för mig hänger det ihop med när jag druckit mycket kaffe. Låter kanske väl enkelt, men det finns en hel del studier som visar att det hänger ihop. Om det inte finns någon annan tydlig anledning för dig, testa vad som händer om du håller upp med kaffe i två veckor?
Jag försöker härleda ångesten. Förr hade jag en annan ångestproblematik men idag är det mer prestationsångest. Tänker tillbaka på dagen och ofta känner jag starkare ångest då jag kommer till den sekvens där ångesten uppstod. Då jag hittat orsaken upprepar jag alltid ”det här är ångest och jag gör det bästa jag kan” eller liknande. För mig brukar det hjälpa att konstatera att det är ångest men att jag trots detta gjort det bästa som jag kunde då ångesten uppstod.
Tack för att ni tog er tid att svara! Ska testa allt och hoppas att någonting underlättar, kram!
Har lungsäcksinflammation, någon som vet när skiten försvinner..?! ?Haft i två veckor nu..,
Nej. Men kan du kolla 1177?
Krya på dig hursomhelst!♥️
Jag hade det i över en månad innan en läkare kom på vad det var för fel. Då fick jag voltaren i tablettform och åt det i en vecka, sen var det borta! ?
Bor i obygden där vi inte använder oss av varken parkeringsautomater eller p-skivor. Ska imorgon åka till en närliggande stad och behöver parkera på en parkeringsplats där p-skiva används. Var finner jag en p-skiva lättast möjligast? Kommunhusets reception brukar lämna ut dessa skivor gratis, men det är lördag imorgon och då är det såklart stängt.
Kolla nån bensinstation, eller de kanske inte har i Sverige? Minns att de hade i Danmark i alla fall?
När min lilla stad införde p-skivor satt det som små brevlådor på stolpar vid större parkeringar där det bara var att ta en. Borde finnas att få på nån affär, men det ska ju finnas tid till det också.
Man brukar kunna skriva en lapp m ankomsttiden o lägga i rutan också..
Jag hämtar alltid p-skivor på bibliotek eller bensinmackar! Vet att Statoil har (eller nu heter det något annat, men du fattar nog vad jag menar ändå!). 🙂
Jag försöker göra andningsövningar, de kan i alla fall ibland hjälpa lindra trycket över bröstet. Meditation/mindfullness kan också fungera men jag själv brukar ha väldigt svårt att fokusera mina tankar på något annat än ångesten så det funkar inte alltid för mig. Det mest effektiva för mig är kanske att distrahera ångesten. Typ ta kontakt med någon kompis som kan få en på andra tankar eller sätta på ett avsnitt av valfri komediserie eller youtubeklipp.
Hoppas du hittar en metod som funkar för dig!
Detta var svar till Mimmi här ovan som sökte hjälp för sin ångest 🙂
Min nuvarande pojkvän vill desperat att jag ska ”ta tag i” det faktum att jag blev våldtagen några år innan vi träffades. Det tog mig lång tid att berätta om det för honom och sedan dess känns det som att han gjort det till sitt livs mission att få mig att prata om detta med honom/psykolog. Jag tycker inte själv att det påverkar vår vardag annat än att jag har problem med sömnen (drömmer mycket mardrömmar) och jag är livrädd för att börja rota i det då jag alltid totalt lagt locket på och lovat mig själv att jag aldrig ska tänka mer på den upplevelsen än jag absolut måste. Han känner att jag inte kan släppa in honom helt med detta som ”blockar” och jag är rädd att han ska ge upp på mig samtidigt som jag absolut inte känner mig redo att prata om detta. På sista tiden har det eskalerat och han har bokat tid hos en psykolog som han vill att vi ska gå till tillsammans och jag är livrädd att jag ska såra honom om jag vägrar gå. Är jag otacksam här?
Min hobbyanalys är att du ska vara redo själv om psykolog ska hjälpa. Och att om du väljer att gå till en psykolog så behöver du bearbeta utan att ha honom med. Krav och prestation är inte bra i sammanhanget.
Jag tycker inte heller din pojkvän har rätt att pressa dig om detta, han borde respektera dig om du säger att du inte är redo att prata om det. Han gör det säkert med goda avsikter och vill hjälpa dig, men det blir ju fel att sätta press på dig och göra det till mer av ett problem mellan er än vad det behöver vara. Upplever du själv att denna erfarenhet ”blockar” mellan er eller är det bara som han upplever det?
Har en son på fyra år och en dotter på några månader. Efter jag fått barn har jag blivit så känslig för småttingar som far illa och det blir liksom värre.. Tycker jag ”hittar” hemska artiklar om en det ena, en det andra, och går runt och grubblar hur dessa föräldrar fungerar och kan leva med sig själva.. Mår dåligt av att bara höra någon beskriva en hemsk uppväxt. Får ångest och stundtals är det ganska jobbigt. Nån annan som känner samma..?
Jag känner likadant fast med djur.. kan bli så himla ledsen och ångestfylld när jag tänker på alla djur som far illa 🙁
Jag lyssnade nyss på senaste avsnittet av radiopsykologen som handlar om en kvinna som har precis samma känslor som du har kring barn som far illa, du har kanske inte samma situation i övrigt men kan vara intressant för dig att lyssna på kanske. Här finns programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1022755?programid=3637
Här är en till, jag har gått och mått dåligt över en artikel jag kom över för någon vecka sen (jag besparar dig vad den handlade om) och jag fastnar i tankar. När jag lägger mina barn tänker jag på alla barn som somnar ensamma, ledsna och/eller skadade. Tänker att det lika gärna kunnat vara mina barn, de hade tur som kom till oss. Innan jag fick barn var jag extremt känslig för djur som for illa och mådde dåligt över det. Jag skulle vilja hjälpa till men mår bara dåligt när jag läser ens fel ord, så jag skänker pengar till olika organisationer och handihand. Ser till att barn i min närhet alltid kan vända sig till mig.
Såna män har jag tack och lov sluppit ?
Äckligt att förstöra detta annars vettiga forum
Eh va? Jag skulle aldrig låta min sambo slicka mig där bak, även om jag så skulle ha skrubbat baken innan med klorin! Tänk att kyssa de läpparna sedan?! ? Tack och lov har sambon aldrig uttryckt önskan om att varken slicka där, peta in fingrar där eller ha ”bakvägssex” (den korrekta termen kanske är ett blockat ord, därav mitt ordval). Vi har testat ha ”bakvägssex” en gång, på mitt önskemål. Inte för att jag var jättesugen egentligen, men ville testa i alla fall en gång. Det gick inget vidare och han kom knappt in när jag sa stopp. Sjukt obehagligt och märkligt att få något instoppat dit där saker normalt sett enbart kommer ut. Fine, ni som gillar det – men inget för mig! Hurrrrr!!
Troll.
Har jag hamnat i något filter? Ingen av mina svar jag kommenterat dyker upp och jag blev alltid satt på mod innan du flyttade bloggen. Har jag gjort något som anses som olämpligt utan att jag vet om det? ?
Okej så jag har ett problem jag mer än gärna behöver råd om. Jag har i ungefär 3-4 år varit konstant tät i näsan & med det menar jag till den grad att jag andas genom min mun dygnet runt & inte kan sova längre än 3h i streck innan jag vaknar i panik & måste snyta mig. Det har gått så långt att jag t.o.m har blivit så slemmig i halsen att jag kräks slem ett par ggr i veckan för jag knappt får in syre. Jag har även tagit mentol nässpray varje dag i ca. 2 år med ett uppehåll på ca 6 månader då jag försökte avvänja mig men det funkade inte, under den perioden sov jag inget & kunde inte koncentrera mig på nåt jobb pga kunde ej andas. Att ha detta uppehåll med nässpray kom som ett råd från en läkare på mitt lokala sjukhus. Jag åkte dit för jag var övertygad om jag hade en polyp i näsan vilket flera i min släkt had haft. Läkaren kolla då i min näsa & sa det inte fanns några hinder alls utan de vara massa tom plats dvs ingen polyp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, kan inte andas. Det känns som jag andas genom ett sugrör DYGNET RUNT ÅRET RUNT & jag blir tokig. Vad ska jag göra? Om jag ej tar nässpray känns det som jag kommer kvävas för jag inte kan andas & läkarna säger det inte är nåt dom kan göra???
Har de kollat bihålorna då och magnetröntgat dem? De kan vara kroniskt förtätade. Kanske kan du prova Nasonex eller Prednisolon som är kortisonsprayer? Nasonex är numer receptfritt (men dyrt).
Nej dom röntgade ej bihålorna, något sånt nämnde dom inte ens men det ska jag absolut ta upp med dom (ska få ny tid hos läkaren snart) men nasonex tog jag under den perioden jag slutade med mentolsprayen i ca 6 månader & upplevde ingen skillnad med den
Tråkigt och fruktansvärt jobbigt att ha det så. Har ungefär samma problem som du, därtill kronisk huvudvärk. Har provat allt mellan himmel och jord i ren desperation, sprayer, oljor, näs-sköljning med koksalt men det gjorde ingen skillnad alls.
Förtätade bihålor konstaterades i mitt fall med m-röntgen. Inte så mycket att göra åt enligt läkarna. Nasonex har fungerat sisådär, Prednisolon däremot är bättre men det krävs recept . Tar även receptfri allergimedicin när det är som värst, det hjälper lite och är det som fungerar bäst för mig.
Hoppas att du kan få någon hjälp snart, lycka till!
Jag harr en kronisk bihåleinflammation som penicillin inte kunde få bukt på, en old school-läkare smällde hål genom näsbenet och rensade igenom hela ansiktet med saltvattenlösning vid tre olika tillfällen och sen var jag återställd. Inte så elegant och smått obehagligt men gjorde inte ont. Ibland kan modern medicin inte hjälpa och då måste man ta till gamla metoder.
*har haft (den är borta nu)
Kräv en remiss till Öron/Näsa/Hals-mottagning.
Jag lovar dig, det är pga nässprayen!
Du har ett spraymissbruk, googla så kan du läsa mer.
Man får max ta nässpray i 10 dagar!!
Om jag var du skulle jag prata med en läkare om hur du ska avvänja dig för det har med blodkärlen i näsan att göra. Testa barnspray ett tag för att sedan gå över till saltlösning så är du nog av med din täppta näsa.
Exakt VARJE gång jag scrollar ner och kommer till ett av de här inläggen tror jag att det står ”ÖPPET SÅR”… vill inte veta vad det säger om mig ?
Off topic men ser inte skådisen i Bonusfamiljen ut som Paow fast 10 år framåt? http://www.imdb.com/name/nm3010155/mediaviewer/rm1188562688
Jag är condilla vincent från USA, jag hör hur folk pratar om Den kraftfulla stavningskastaren kallas DR TAKUTA när det gäller hur han tar tillbaka ex-älskare, vinnande lotteri, blir gravid och gifter sig med sin drömälskare och jag kontaktar honom också för att hjälpa jag spelar en stavning i fråga om min ex älskare som jag älskar så mycket som lämnade mig för 2 år sedan, men idag är min ex tillbaka till mig och vi är lyckligtvis gift med 3kids och jag är så mycket glad för den hjälp jag hittade i dig DR TAKUTA. Jag och min familj är väldigt lyckliga och vi lever stora nu, jag är tacksam och uppskattar ditt goda arbete med stavgjutning. Tack och kan du leva länge för att hjälpa människor i problem. Hans email är TAKUTAEGBEDIE@gmail.com, och du kommer att vara glad att du gjorde det.