Mina egna söner tycker att jag är töntig när jag gråter. Jag försöker förklara för dem det jag lärde mig på kursen, men det är inte lätt. Gunnar, som är en mycket erfaren gruppledare på kursen, sammanfattade det hela så fint:
”Ditt förhållande till sårbarhet påverkar alla dina relationer. När du förlorar toleransen för din egen sårbarhet, ökar risken att du utvecklar förakt för andra, eftersom de kan väcka känslor inom dig som du inte vill se eller känna. Genom att vara i kontakt med din sårbarhet kan du bli mer levande och stråla en djupare skönhet, fylld av ökad livsenergi. Sårbarhet är grunden för glädje, kreativitet, tillhörighet och kärlek. Det är viktigt att förstå att sårbarhet och svaghet inte är samma sak.”
Men hur förklarar jag detta för min tonårskille som vill vara tuff? ❤️ Hjälp mig! // Bingo Rimér
Bingo Rimér har publicerat ett inlägg om att hans söner tycker att han är töntig som gråter, och ber följarna om hjälp att nå fram till dem då de verkar tycka att man som man är tuff om man inte gråter.
Den typ av gråt som verkar avses är den känslomässiga gråten, och inte den som gråts när man gjort sig illa.
I kommentarsfältet kommer följare och kollegor till undsättning och delar sin syn på saken.
Viktor Frisk skriver ”Att visa sårbarhet är den största styrkan du kan ha. Dina barn lär sig av dig varje dag, och en dag, när de själva blir föräldrar, kommer de att förstå djupet av ditt mod. Fram till dess, fortsätt vara den pappa och förebild de ser upp till. Äkta manlighet handlar om att ha modet att visa alla sina sidor.?” medan Jonas Colting lämnar följande kommentar: ”Det är manligt att kunna gråta. Det visar på en inre styrka och en tillgång till hela sitt känsloregister och förmågan att kunna uttrycka det. Få saker är lika viktiga att lära sina söner som den insikten.”
Lisa Borg (tidigare Anckarman) skriver att barnen hör Bingo fast de säger emot honom, och avslutar med ett ❤️.
Jag är extremt lättrörd och gråter varje gång Taylor Swift delar ut sin ”22 hat” – som det finns tusentals klipp av på nätet av – men även annars.
Jag gråter nog fasen mer känslomässigt än fysiskt smärtmässigt, men hur är det för er?
Och ni med söner – upplever ni att de tycker att det är töntigt att gråta, eller att man ska tycka det?
Föregående inlägg 
Har två söner. Den ena vill inte visa sig sårbar och det värsta han vet är när någon tycker synd om honom. Men är det något som känns jobbigt vänder han sig nästan alltid till sin pappa. Andra sonen är väldigt ”mjuk” och pratar gärna känslor, gråter när han behöver etc. Uppfostrade likadant i samma familj så jag antar att de helt enkelt har olika personligheter ??♀️
Eller olika umgänge.
Nja sonen som inte vill bli ömkad har varit så sedan förskoleåldern.. Han gillar helt enkelt inte att man gör en grej av sånt han tycker är skitsaker. Han är väldigt enkel att ha att göra med måste jag säga. Gillar ändå hans sätt och önskar att jag var lite likadan ?
Åh men jag tycker också det är hemskt när någon tycker synd om mig. Känner mig mindre värd då? Gråter dock mycket, det skäms jag inte för (är tjej)
Här är till dig, Camilla, ta bort med en gång. IL har lagt ut bild från blixtnedslagsolyckan igår på Lidingö med en bloggtext att sonen tränat där många ggr men på en annan fotbollsplan igår kväll. Den planen han tränade på igår ligger i Kyttinge, 6 km från Högsätra där olyckan skedde. Hon har alltså åkt en omväg (går ej att åka förbi Högsätraplanen, återvändsgata) för att fota alt skickat Paul. Hon har glatt uttalat sig i kvällspress om det trauma sonen fick. Obehaglig,lögnerska c och jag förstår du ej kan skriva om detta pga barn inblandade. Men läskigt är det.
Det är väl säkert bra att visa sig sårbar framför sina barn. Men samtidigt så är det inte alls positivt att framstå som sårbar/”svag ” ute i samhället, då tror människor att det är ”fritt fram” att köra över dig/utnyttja dig/göra som de vill i princip med dig och mot dig. Människor ger sig på dom som dom KAN ge sig på (=de som är ”enkla offer”). Så det är inte alls positivt faktiskt att visa sig ”svag” utåt sett.
Att gråta är inte ? svag.
Fast det låter ju som psykopater och narcissister. Sådana kan man absolut inte umgås med. Svar till Amanda.
Vad umgås du med för folk om din bild av människor är att de ger sig på folk som gråter?
Har två pojkar och ingen av dem tycker att det är töntigt att gråta eller prata om hur man mår.
Min mamma sa alltid gråt inte. Så dumt. Jag mår så mycket bättre att få gråta ut och få ut stress. Och har inga problem med att andra människor gråter.
Har två pojkar och för mig är det självklart att visa dem att alla känslor är okej. Vilket kön man har har inte ens andats i samma mening som det.
Har en äldre släkting på 65+ som inte är världens mest vidsynta människa direkt. Vid ett tillfälle när min äldsta son var 1 år och blev ledsen när han ramlade kläckte min släkting ur sig ett käckt ”men XX, killar gråter inte!” Kan säga att det inte uppskattades av mig och att det aldrig har upprepats.
Min son har nog lärt sig av sin pappa att bita ihop, som lärt sig av sin far och farfar. Men sonen gråter när han känner sig pressad av olika anledningar, iaf när han är tillsammans med mig och då kan han släppa ut allt. Det är en sida hos honom jag gillar så otroligt mycket eftersom han annars alltid vill visa sig stark och har svårt för att visa sig sårbar. Och alternativet hade varit att fortsätta att bita ihop eller att det sipprar ut som ilska. Då blir det svårt att prata om och lösa och man får inga sympatier. Han är tonåring nu och som barn grät han ofta i frustration och vi hade långa samtal om hur saker skulle kunna lösas. En avgörande lösning på hans gråt och frustration var att byta skola och det var det bästa vi gjort.
Sonen har sett både mig och sina anhöriga gråta eftersom vi är en känslomässig familj men han har inte kunnat gråta som vuxen men han bearbetar sina känslor och visar sorg på andra vis, inte genom ilska. Sedan vet inte jag om han inte vill visa sig sårbar inför oss i familjen och jag hoppas att han gråter i kudden men annars är han väldigt känslomässig. Jag bölar för minsta lilla.
Har inga söner. Så jag ser nog dips i stället.
Dips?
På SVT play. Rekommenderas varmt.
Har en son och en dotter (tonåringar) , båda gråter om det behövs och tror ingen av dem ens skulle ha reflekterat över att det skulle vara ”töntigt”. Otroligt konstigt om mina barn skulle tycka att jag var töntig om jag var ledsen och grät? De skulle krama och trösta mig och bli ledsna själva. Oempatiskt och väldigt konstigt i min värld.
Har tre söner, vi har bölat ikapp i alla år. Ingen tycker att det är löjligt. Dom är mellan 20-32
Naj vad fint
Fick ofta höra sluta med dina krokodiltårar men det var äkta, men slutade gråta helt i många pga dessa idioter som jobbade på det hvb-hemmet. I stället kom allt skit efter bröstcancern, allt man pressar undan. Vissa människor är så empatistörda!! Hellre nära till känslor skulle inte byta för allt i världen.
Undrar om de inte trodde krokodiltårar = stora tårar? En vanlig missuppfattning
Om så gör det väl kommentarer som den nämnda än mer osympatisk? ?
Xxx vad jobbigt för dej. Fy fan för andra som vill förstöra. Gråt är liksom gråt. Kram.
Min son är 8 år, han gråter, jag gråter. Han säger :det kommer bli mamma, gråt inte. Jag säger samma till honom. Jag gråter när jag är stolt, när jag är glad, då blir det inte heller något konstigt för oss;). Gråter lite då o då för allt;)
Jag är lite kluven här. Å ena sidan tycker jag det är toppen att visa sig sårbar o s v som förälder, å andra sidan är det från ett barns perspektiv jättejobbigt med en förälder som gråter och är ledsen? Problemet är väl att man som barn inte har lärt sig hantera den sårbarheten än och tänker att man måste ”lösa problemet” som gör att ens förälder är ledsen, vilket i sin tur kan skapa ett mönster man tar med sig in i vuxenvärlden. Jag är uppvuxen med en förälder som är ett riktigt berg och typ aldrig visar ledsna känslor, och en annan förälder som —i perioder— visade mycket ledsna känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera…
Och! Nu när jag formulerar mig såhär inser jag kanske att det bästa hade varit någonstans i mitten?
Fick alltid höra att jag skulle sluta gråta då jag grät som barn. Jag skulle vara ”duktig flicka”. Jag skulle iofs alltid vara duktig flicka. Nu är jag vuxen sedan tiotals år och försöker jobba bort mitt ”duktig flicka syndrom”… Har själv 3 söner som jag försökt uppfostra till att våga visa hela känsloregistret. Ändå har de svårt att gråta som vuxna. Iaf inför andra. Men hade svärföräldrar som alltid påpekade ”pojkar gråter inte” och en man uppfostrad enligt det.
Självklart ska män och pojkar gråta om det kommer spontant.
Inte ska man behöva gå en kurs för att lära sig det.
Fjanten Bingo skulle nog behöva en kurs i hur man inte skämmer ut sig istället.
Mins barn skulle nog gråta om de såg mig uppföra mig som han gör.
Men..gråt ska komma naturligt som alla andra känslor och det viktigaste av allt är att aldrig säga till nån att de inte får gråta.
Någon har väl kanske uppfostrat sina söner fram tills nu att det inte är okej att gråta *host host Bingo* men att när man själv gjort en helomvändning i vuxen ålder och själv vid 50 fått lära sig att det är okej att gråta försöka intala sina tonårspojkar att ”Jamen Nu är det minsann okej” för det har jag lärt mig… Det kanske inte är så lätt för hans söner att göra en helomvändning bara sådär (spec i tonårs-tider) när de själva blivit drillade på ett speciellt sätt fram tills nu?
Här hemma försöker jag lära mina barn att alla känslor är okej att känna, även om det kan vara jobbigt. Att det är okej att släppa ut dom och att gråta definitivt är ett sätt att lätta på trycket – likaväl i glädje som sorg. Att det gäller barn som vuxna ♡
Jag tror att man ska spara sina tårar tills det verkligen är något hemskt som hänt, typ att en närstående har dött eller liknande.
Barn behöver känna att förldrarna är trygga när de växer upp, att de finns där där orubbliga när barn tycker att hela deras liv faller samman för att någon tyckt något om dem eller att komisar blev förbannad på dem i skolan eller annat. Att då ha en förälder som brister ut i gråt i tid och otid, tror jag skapr en otrygghet hos barnen.
”Det är manligt att gråta”? Tror samhället skulle må bra av att sluta hålla ordet ”manligt” så högt. Det är MÄNSKLIGT att gråta, vilket kön man har är irrelevant.
Mina två gråter. Det har de alltid fått göra. Ut med känslorna istället för att trycka in dem. Det är min åsikt. Finns inget töntigt med att gråta, så länge man inte gråter för att skapa drama.
CONTENT!! Går alla på Bingans alltid långrandiga texter på insta, för att jaga klick?? Ämnet är så självklart att det inte ens behöver kommenteras!!
Jodå, mina söner gråter. Men – jag skulle ALDRIG lämna ut deras tankar och känslor till tusentals läsare, som Bingo gör. Läsare som dessutom vet hur barnen ser ut, var de går skola etc.
Hur fan kan han göra på det viset? Skiter han fullständigt i deras integritet? Han beter sig exakt som de där pappapappa med döttrar. Äckligt!
Trots det är det ett viktigt ämne. Men jo, han/de tjänar ju på klick och kontent. Så är det idag dagens värld.