Ibland stöter jag på klipp på olika plattformar som jag tidigare inte har sett eller uppmärksammat, som detta klipp av Alexandra Nilsson från TikTok.
Trots att inlägget publicerades i juni, tycker jag att det hon resonerar kring är både tidlöst och viktigt. Det är något jag gärna delar här, även om det är några månader gammalt. Jag undrar hur ni ställer er till den typen av inlägg?
I videon pratar Alexandra om alla komplex hon hade som yngre och om händelser i hennes liv som ledde till att hon utvecklade en ätstörning och beslutade sig för att lägga sig under kniven. Jag minns när allt detta utspelade sig. Det var på den tiden då det som idag är sociala medier var lite av ett laglöst land, där Alexandras utseende kölhalades både en och två gånger, av både bloggläsare och etablerad media.
Det som verkligen fastnade för mig i den här videon är när Alexandra pratar om det här med att alla säger att ”man ska älska sin kropp”.
Måste man det? Jag håller med Alexandra – man måste inte älska sin kropp eller allt med sin kropp. Ibland räcker det med att man inte hatar den, kanske accepterar man den och i vissa fall så är man helt okej med den och det är också – helt okej. Älskar du din kropp så är det helt fantastiskt, men gör man inte det så är det också helt okej.
Man går inte från soffpotatis till maratonlöpare med ambitionen att springa under tre timmar från en dag till en annan. Det vore en omöjlig och orättvis målsättning. Men om man bara börjar någonstans, på en nivå som känns rimlig, så är man ett litet, litet steg på väg.
Alla steg som innebär att man är lite snällare mot sig själv är värda att fira tycker jag, fysiskt som psykiskt. Kanske slår jag in öppna dörrar här, men det kan vara värt att sägas igen. 🙂
Jag tänker att det är som med kollegor på jobbet eller tjocka släkten om du så vill.
Man behöver inte älska dem alla, men man kan acceptera dem, respektera dem, vara okej med dem och kanske till och med gilla några av dem. Steget från att hata till att älska kan kännas omöjligt att ta, men om man kanske kan närma sig en känsla som inte enbart är hat, så är det en utveckling att vara stolt över.
Föregående inlägg 
Jag älskar inte min kropp. Har runt 30 kilo för mycket, och det är vare sig vackert eller hälsosamt. Men jag har börjat min resa, och det går långsamt men bra. (Nej, jag kommer inte automatiskt att gå upp 30 kilo igen när jag nått målet.)
Duktig som tar tag i dig själv! ?
Jag är helt med dig. Jag älskar inte heller min kropp och har också några kilo för mycket. Däremot älskar jag min kropp när jag har en mer hälsosam sådan.
Heja dig!
Ska hon säga.
Va?
Inget har fått mig att älska min kropp så mycket som när jag hörde Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1 ♥️ Grät och sa förlåt till min kropp för alla gånger jag tänkt nedvärderande tankar om den.
Samma här, men glömmer bort det ibland ❤️
Man måste inte alls älska hela sin kropp. Jag har fettsugit och förstorat brösten, insett att de delarna på min kropp kan jag inte förändra med träning/kost. Varför ska jag då gå runt och må dåligt när jag har möjlighet att ändra det.
Eller så accepterar man sin kropp som den är istället för att riskera livet och bidra till skeva ideal.
Eller så gör man som man vill.
Eller så accepterar man inte sin kropp som den är, om det finns risk för ohälsa.
Jag är helt för att man gör vad man vill med sin kropp. Men just detta svar om du skrivit är lite konstigt. Är väl inget ohälsosamt med små bröst? Snarare kan ju en förstoring vara ohälsosam pga läckande implantat.
Jag var otydlig; jag tänker mer kraftig övervikt än något annat.
Okej då är jag med ?
Eller så gör man som man vill…
Jag har i mitt fall förändrat min kropp så att den ser ut som väldigt många andra. Ingen ser att mina bröst är förstorade, och ingen ser att jag tagit bort det fett som efter graviditet givit mig en ojämn mage och en kropp jag inte längre känner igen mig i.
Känns som att många tycker det är ok att förminska brösten om man har fysiska problme, men det är inte ok att förstora om man har psyiska problem.
Du fattar väl att dina ”psykiska problem” inte sitter i brösten?
Det vet du inget om.
Tackar som frågar, men jag är väl medveten om att mina psykiska problem låg just i hur mina bröst såg ut.
Det syns absolut när folk förstorat brösten även fast de inte tror det
Lovar dig att du gått förbi en väldig massa människor som förstorat brösten utan att du ser det
Lovar dig att vi ser att ni har förstorat brösten, men det är inget vi skulle få för oss att kommentera
OT nån som läst ivf journey swedens inlägg om varför de inte vill adoptera?
Nr. 1-3 är väl bra att hon/de är medvetna om eftersom den inställningen skulle göra de till urusla föräldrar till ett adopterat barn. Inte alls en inställning jag delar, men många har den inställningen och mycket bättre att de är medvetna om det och därför väljer bort adoption.
Nr.4 är rätt orimligt iom att den ”ivf journey” de är på säkerligen lär kosta lika mycket och de har samma ålder oavsett ivf/adoption.
Adoption är betydligt dyrare än ivf.
Fast de har redan gjort all IVF de får göra via landstinget och måste bekosta fler försök själv och vill utomlands även. Så i just deras fall tror jag inte det riktigt stämmer.
När jag fött mitt barn, min dotter, var jag full av beundran och stor ödmjukhet inför min kropp. Som uträttat detta ofattbart fantastiska. Då svor jag på att aldrig utsätta den för hetsbantning och annat som den inte förtjänar. Jag kan idag säga att jag älskar min kropp; den har jag fått att bo i och det är stort. Tacksamhet är ett annat ord för hur jag känner.
Plus att du är ett realistiskt exempel för din dotter på hur en vuxen kvinna ser ut, vilket många nu för tiden inte är då dom förändrat sig till oigenkännlighet. ❤️
Det har jag aldrig varit. När jag var tonåring var jag platt som en pannkaka för att jag fick min mens väldigt sent. Jag var avundsjuk på alla mina klasskamrater som hade former medan jag inte ens behövde ha en bh på mig. Sedan kom min mens och min endometrios på det och kroppen förändrades. Formerna och den stora bysten dök upp som anden ur lampan.
Efter många hormonbehandlingar så förändrades kroppen ytterligare och jag gick upp i vikt på ställen jag inte är så förtjust i – armarna framför allt (hej gäddhäng) men jag försöker acceptera det. Jag och min kropp har varit med om mycket tillsammans. Vi har tagit oss igenom ätstörningar och svåra sjukdomar och mobbning gällande kroppens utseende. Vi har brottats med dålig självbild och olika krämpor och vi brottas dagligen med kronisk nervsmärta. Men jag står på benen och förhoppningsvis i flera år till.
Jag älskar min kropp i dagens läge, men kämpar med att acceptera hur jag är som person. ? Tycker det är tusen gånger värre. Kan vi inte prata om det istället?
Vad är det du tycker är svårt att acceptera med dig som person? Jag är ganska säker på att de människor som möter dig, inte alls delar dina negativa tankar om dig som person <3
Jag är team Camilla. Det är som när vissa säger ”alla är vackra”. Nej alla är inte vackra, vissa är fula, men det är ok att vara ful man behöver inte försöka ändra på sig för det. Bättre att säga ”det spelar ingen roll hur man ser ut”.
Ja eller ”alla får se ut som de vill”. Jag ser då rakt inte ut så som jag VILL se ut, jag har absolut inte valt att se ut så här. Men jag ser ut så som jag gör. Bättre att säga det, att alla får se ut som de gör.
Ett utseende kan inte kölhalas.
”där Alexandras utseende kölhalades både en och två gånger”
Absurd formulering.
Varför inte det? Jag tycker att det är en kul målande beskrivning. Allt behöver inte tas bokstavligt,
Förlåt på förhand för att detta kommer låta så jävla klyschigt. Men efter att jag fick barn 8 månader sedan så älskar jag min kropp.
Efter en vidrig förlossning, operation etc så är jag så sjukt imponerad av min kropp och fan vad den är stark och fin! Vill be om ursäkt till mig själv över hur elak jag varit mot den genom åren.
Jag har aldrig varit en människa som gjort något direkt fysiskt, jag är inte bra på sport, vågade aldrig klättra i trä. Jag bara fanns och hatade kroppen utan någon anledning. Men nu vet jag hur stark den är och vad den klarar av ❤️
Detta! Har burit och fött tre barn och efter varje graviditet och förlossning var jag så imponerad av min kropp. Innan var jag som de flesta unga vuxna, missnöjd med det mesta. När jag sen upplevde hur huden som varit helt utspänd och efter förlossningen hängde som en lös säck på bara några veckor gick tillbaka och jag såg ut som före graviditeten bestämde jag mig för att aldrig hata min kropp igen.
Senast igår fick jag frågan om jag är gravid. Så av förklarliga skäl tycker jag inte om min mage. Men allt annat kan jag acceptera och tycka om.
Jag älskar inte min kropp men jag accepterar den och respekterar allt den gått igenom.
Jag älskar ingenting med min kropp, inte utseendet eller funktionen (kronisk smärta) men jag accepterar den. Jag skulle gärna gå ner i vikt och bli av med min i min mening för stora mage. Men alla försök att gå ner i vikt har triggat ätstörningar och oavsett hur min kropp ser ut så har jag en dotter som förtjänar en frisk mamma. Jag har försökt att äta nyttigare, gått på dieter, tränat men oavsett hur goda intentioner jag har så kommer mina tomtar på loftet trippande för eller senare. Och det är inte värt det.
Men jag har upptäckt en träningsform som jag inte får ont av och som jag klarar av. Det är min räddning!
Jag skulle inte vilja ha en ”snygg” kropp. Då känns det som att samhället och männen har vunnit. Ibland märker jag att jag får en snyggare kropp, när jag tränar mycket, jag älskar hälsa, hudvård osv egentligen, och ibland märker jag att jag ser bättre ut, och då väljer jag genast att gå upp medvetet i vikt igen och gör mig så ful jag bara kan igen, sminkar inte mig, osv. Männen skall inte vinna. Samhället skall inte vinna. Om det betyder att jag måste offra mig så är det vad jag tänker göra. Och jag ÄLSKAR att se hur förvånade/besvikna männen blir när man ser riktigt illa ut i kroppen, ”Hmm, det här hade jag inte förväntat mig” verkar männen tänka, alldeles besvikna med fundersamma och förvånade blickar. Jag LEVER för den besvikna/fundersamma blicken från männen, det finns ingenting bättre än att få den blicken! ”Det är ett litet steg för en människa, men ett jättelikt språng för mänskligheten!”.
Har inte du försökt trolla med exakt den här kommentaren i andra kommentarsfält tidigare?
Är det du som trollar inne hos Löwengrip?
Ge dig av någon gång
Älskar och älskar. Jag är mer tacksam och glad för att min kropp trots allt funkar hyfsat. Hade jag börjat syna min kropp hade jag hittat många skavanker men jag väljer att titta åt ett annat håll.