När vuxna, som borde vara förebilder, istället kränker och trycker ner? När en av de högst uppsatta i en ideell förening mobbar barn? Det är ofattbart – men det händer. Och det har hänt mig och mina barn. Och flera barn i föreningen.
[…]Jag vet att jag inte är ensam om att ha sett och upplevt hur maktmissbruk och vuxnas dåliga beteenden förstör det som borde vara en trygg plats för barn.
Madeleine Ilmrud tar upp en otroligt viktig sak i sitt Instagraminlägg, nämligen vuxna som inte kan bete sig när det kommer till barn och idrott, och som kränker och skriver hatiska kommentarer om både barn och föräldrar.
Jag är av den åsikten att jag inte ser några problem med elitsatsande ungdomar inom idrott (inom rimliga gränser så klart) – Gustavsbergs handbollslag har trots att spottat ur sig både en, två och tre handbollsspelare som gått vidare att spela – eller har spelat – i Sveriges landslaget, men det här handlar ju om någonting helt annat.
Jag har suttit på mängder av läktare med föräldrar som fan inte kan bete sig när deras barn och ungar spelar match, som gormar och håller på till den milda grad att domaren fått ”utvisa” utvisa dem från publiken, ute ur själva hallen.
Fatta att vara en förälder till ett barn, och bete sig så illa från läktaren att du får ett rött kort. Vad är man för människa då?
Det Madelene skriver om är dock en annan sak, alltså där vuxna mobbar barn och föräldrar inom den egna föreningen:
De har satt djupa spår. Det här är inte vad idrott ska handla om. Och jag VÄGRAR låta det fortsätta i det tysta. Vi måste prata om det här. Vi måste stå upp för barnen. Magkänslan jag hade stämde och när jag fick det svart på vitt och faktiskt fick läsa vad hen skrivit om mina barn blev jag så ledsen.
Förlåt, men fy fan vad vidrigt!!!
Vi har varit med om att högt uppsatta i en idrottsförening begått grova brott så jag blir inte direkt förvånad över att läsa det här från Madeleine, men det är likväl tragiskt med barn som utsätts för vuxnas gränslöshet och kränkningar inom ideell idrott.
Jag undrar lite över var den här vuxna personen skrivit om Madeleine och hennes barn, men det kommer ju en del 2 enligt Madeleine, men som inte publicerats än.
Sånt här gör mig rasande! ?
Föregående inlägg 
Det är väl bara ytterligare något som kommer från kränkthetssamhället, wokeismen, att vara berättigad och annat skit.
Det finns tyvärr många föräldrar eller tränare som beter sig illa. Du hittar det överallt i hela landet inom vissa föreningar.
Under min uppväxt hade jag en tränare som blev avstängd för han alltid skulle ta viktiga samtal med handbollslaget inne i omklädningsrummet lagom vid duschningen. Det fanns även pappor som också tvunget skulle in och hämta sina döttrar när laget stod och duschade (mammor däremot skickade något småsyskon på 5-6 år för att hämta storasyster som tog lång tid på sig efter träningar och matcher.
Under handbollsmatcher var det några papper under säsongen som blev utvisade från idrottshallen för de stod och skrek på oss barn. Skrek att vi var ”sopor” och ”horor”. De här tjejerna vars pappor beteende såhär, mådde självklart fruktansvärt.
Det fanns under gymnastikträningen 3 tränare som blev avstängda av föreningen för att de skrek och pressade oss gymnaster för hårt.
Samhället är fullt av vuxna med risig gränssättning och noll förmåga att reglera sina emotioner. Vuxna som blir hetsiga och beter sig illa. Vuxna (läs: män) som ser även tonårstjejer som sexuella objekt.
Inget av det hör hemma inom barnidrotten (ja, tonåringar är också barn). Det handlar inte om känsliga barn eller känsliga föräldrar, när gränssättningar görs och man ifrågasätter felaktigt beteende från vuxna inom barnidrotten!
Alla vuxna som säger ifrån och faktiskt agerar mot felaktigt beteende från andra vuxna gentemot barn, gör ett fint jobb!
Att det är så illa kunde jag inte riktigt gissa. Får nästan porta alla vuxna från att komma in i omklädningsrummet, stänga av dårarna. Likadant för de som inte kan uppföra sig.
Jag vill höra den andra sidan av myntet också.
Jag är inte säkert du vill veta om andra sidan av myntet, du skulle bli mörkrädd.
Berätta, eftersom det låter som du vet något.
Det kommer väl en del av berättelsen som Madeleine sitter inne på.
Skulle tro att det är klokt i att vänta in den. Man får ju hoppas att människor skärper till sig efter det här och faktiskt lämnar föreningen.
Den sport det diskuteras om är fotboll.
Om något sånt här hsr hänt så är det så klart oacceptabelt. Har varit sportförälder i 12 år och har inte varit med om något liknande.
Det som slår mig här är att Madeleine otroligt ofta har historier om hemska saker som har hänt familjen.
Ovanliga sjukdomar, operationer, diagnoser, misshandel, mobbning, bråk med läkare, bråk med lärare/rektorer m.m. m.m
Se mig hör mig.
Ja testa att googla, finns en anledning till att det har blivit så ”stort” och galet många debatter.
Ofta, inte alltid, är det väl föräldrar som inte klarar av att sina egna ungar inte håller måttet och är bäst som försöker trycka ner andra.
Japp.
Nja för mig var det tvärtom så det förekommer också. Lagets bästa ”stjärnor” hade pappor och mammor som var helt galna, pratade skit om andras barn, ville de skulle dela laget i två så deras barn skulle få en chans att utvecklas och inte stå tillbaka för de dåliga spelarna och hade åsikter om allt och alla. Laget delades såklart till slut eftersom de duktiga hotade att lämna vilket ledde till att ”lag 1″vann allt och” lag 2″ upplöstes för hur kul var det egentligen att spela när de flesta kompisarna inte delade träning och matcher.
En av tjejerna är faktiskt elitspelare nu, kul för henne. Bra att de toppade laget och möjliggjorde för hennes karriär. Synd bara att alla andra som kanske blommade ut lite senare (vi var liksom 7 år) slutade.
Helt och hållet föräldrarnas fel även om jag låter bitter mot hon som nu spelar på elitnivå ?
Visst hon kunde göra en elitsatsning men hur bra tror du att hon mår och har mått att tvingas prestera på det sättet och även blivit av med kamratskapen inom laget, som föräldern brutit upp med sitt härjande.
De där hemmen är inte mycket att hylla för den gränslösheten håller sig inte där. Det brukar inte heller vara acceptabelt att inte prestera på topp i skolan. Det är inte familjer där det emotionella får ta plats mer än förälderns gränslöshet och aggressiva utspel. Du hittar inte långa stöttande samtal i sådana familjer, där barnet får visa sig trött och ledsen. Ledsamheten ses ofta som en svaghet som får lov att användas för att sänka och kränka barnet.
Det är väl ganska självklart att det blir så.
Ska ett barn som tränat i flera år stå tillbaka för nybörjare och vänta på att de ska utvecklas till samma nivå? Ett barn som kanske inte ens är intresserad utan mer eller mindre dit-tvingad.
Ofta är detta ett betydligt större problem för föräldrarna som har svårt att inse att barnet inte riktigt har det intresse för sporten som de hade hoppats på. Därtill utvecklas barn olika och upplever att de barn som är i vår ’nybörjar-grupp’ trivs där då de får utvecklas i sin takt utan krav på att prestera på topp. De spelar ibland matcher med ’A-laget’ för att se om de känner sig redo men ofta blir pressen för stor, trots fin lagsammanhållning i hela laget, och de vill tillbaka. De får göra korta byten för att de inte orkar tempot och då blir det kritik från föräldrarna för att barnet fått för lite speltid. Detta trots att barnet själv velat byta.
Det går tyvärr inte att göra rätt med dagens föräldrar.
Skulle säga tvärtom. De med barn som inte är bäst är oftast mer ödmjuk och har en bättre inställning. De är föräldrarna till de lite bättre barnen som brukar va problem enligt min erfarenhet.
Jag minns fortfarande en pappa som rusade in under träningen och slog ner vår tränare för att hans dotter inte kom med i det toppade laget.
När jag själv kom hem och grät för att jag inte blev vald till det toppade laget, då tröstade min pappa och erbjöd sig att jogga med mig på söndagar för att få upp min kondition. En normal och stöttande reaktion!
Vissa föräldrar ser framför sig att de ska bli den där föräldern som lever lyxliv på barnets idrottsframgångar. De vill vara den där föräldern som höjs i media när deras barn tävlar. När barnet inte håller måttet enligt tränaren blir de där föräldrarna skogstokiga och går på tränare, andra föräldrar och det egna barnet.
Alla förstår inte att fokus ska vara glädje och att främja barnens hälsa och öka deras sociala förmåga med mera. Allt på ett lättsamt och utvecklande sätt.
Inte alltid. Det kan också vara föräldrar som har ett barn som utmärker sig och presenterar på hög nivå, som inte klarar av att vissa barn inte är på samma nivå. Det blir en situation där de sänker de barn som de anser sänker deras eget barns utveckling inom sporten.
Jag är så glad och tacksam över att mina egna föräldrar alltid påminde om att idrott ska vara kul. Det var aldrig tal om att vara bäst eller alltid prestera på bästa sätt. Mina föräldrar sa alltid att det är ok att ha dåliga dagar och inte prestera på topp. Den inställningen gjorde att jag inte slutade och höll fast i träningarna högt upp i tonåren och även som vuxen älskar att träna flera gånger i veckan. Noll ångest och bara glädje.
Trist när man tänker på hur många föräldrar och tränare som förstår glädjen för så många barn inom idrotten.
Vad glad jag blir av det här. Precis så det ska vara ! Önskar att min tränare inte sållat ut mig och tagit bort min glädje som gjorde att jag slutade med min sport, hade gärna fortsatt längre och haft träningsglädje med mig genom livet.
Har barn som idrottar nu och jag är så glad att dom gör det för att det ger dom glädje och en bra grund för att röra sig och få finnas i ett sammanhang. Skulle önska att dom fortsatt länge, men då jag inser att dom är ”mediokra” alltså inga som kommer bli proffs så kommer förmodligen dom hamna i samma situation i framtiden, tyvärr. Ser redan nu i 10-års åldern hur de bättre barnen börjar särbehandlas vilket kommer sluta med att de andra förmodligen kommer tröttna tidigare än de hade behövt.
Tänk om idrott bara kunna få handla om glädje, men föräldrar och tränare elitsatsar redan tidigt för att barnen ska bli proffs och tjäna pengar.
Det är så jävla förjävligt rent ut sagt. Nu vet inte jag vilken sport det handlar om när det gäller hennes barn men jag får känslan av att fotbollen är ett mycket hårdare klimat än andra sporter, men jag kan ha fel. Min son spelar handboll nu och det är en otroligt bra teamkänsla MEN vissa lags tränare ÄR helt galna. De vrålar på spelarna och skäller på dem i pausen, domarna är dock stenhårda så dessa tränare får gult kort snabbt och det måste ju vara så sjukt pinsamt för tränaren, jag kan inte fatta hur man vill hamna i den situationen match efter match.
Alla mina barn har lämnat fotbollen som tur är. Fullkomligt vedervärdigt hur barnen blir behandlade.
Et av barnen gick till handboll, bästa bästa som hänt hen !!
När jag tränade fotboll som barn (utöver gymnastik och handboll), hade min pappa som regel att alltid försöka närvara för att kliva in när en del tränare och vissa föräldrar gick över gränsen.
Det har troligtvis inte ändrats mycket och vissa tränare och föräldrar går över gränsen i sin kontakt med barn som utövar någon sport.
Det här pågick redan för 20 år sen. Säkert tidigare ändå. Jag var offer för min ena tränare. Var 13 år, tro fan att det har satt sina spår och jag känner ren och skär avsky mot honom än idag.
Samma för så otroligt många barn/familjer. Tränare som förstört ens barn liksom.
Rent fotbollsmässigt förstörde han mig inte som tur är, men jag har uppenbarligen burit med mig detta in i andra situationer i livet och det var inte många år sen jag faktiskt insåg varifrån det kom. Saker han sa och gjorde (låter som han var på mig fysiskt, det var han inte) mot mig som är applicerbara på andra sätt.
I fotbollen klarade jag mig mycket bra faktiskt, jag gick fotbollsgymnasium och har en säsong på elitnivå i ryggsäcken.⚽️
När jag spelade fotboll hade vi någon random 19-åring som tränare och vi hade bara kul hela tiden. Vi var också totalt sämst i alla matcher och brukade förlora med typ 20-0, men vi var 10 så ingen brydde sig. Underbar tid! Det var en sorglig dag när laget lades ner för att det inte fanns tillräckligt många jämnåriga tjejer.
Kan ändå känna att det är extremt respektlöst mot föreningen att ta till sina stora sociala medier mot en ideell förening.
Det finns så många andra sätt att påverka i en förening som är en demokratiskt verksamhet.
Att köra , stötta och tvätta matchkläder tillhör att vara förälder, det är inte ideellt arbete som gynnar föreningen överhuvudtaget. Att du står där i ur och skur är väl bara för din egen skull?
Testa att vara högt uppsatt i en ideell förening, det är som att driva ett företag på sidan av ditt heltidsarbete.
Istället för att skriva på sina sociala medier kan hon hjälpa föreningen så att de som arbetar ideellt har möjlighet att arbeta med trygg idrottsmiljöer. Det kommer inte finnas någon som vill arbeta ideellt tillslut när man offentligt smutskastar dessa personer
Har inget med detta att göra men är fan trött på klagande föräldrar som tror att de är betalande kunder i föreningsidrott
Men om det just är de som arbetar ideellt som håller på?
Hon pratar ju inte om att folk typ gör ett dåligt jobb, hon pratar om mobbning och trakasserier av barn? Det är väl en jävla skillnad. Att ”kränka och trycka ned barn” bör väl inte vuxna människor behöva betalt för att avstå från?
Det är ju lite så hon jobbar fru Ilmrud. Hon hänger ut både vårdpersonal och skolpersonal.
Hon kan och vet allt och dom hon hänger ut vet inte vad dom pratar om.
Vem då? Vart då? Får ju inte reda på nåt. Har hon anmält?
Jag har nyligen fått veta av min syster som har ett barnbarn som spelar tennis att där är det helt ” normalt” att föräldrar och barn på läktarna skriker och mobbar ut den som är sämre på plan. Trodde inte det va sant när jag hörde detta. Vad är det för jävla sätt. Kan tillägga att han slutade för han mådde så dåligt av detta . Inga vuxna tyckte det va konstigt att mobba. Så det visar väl viöken värld vi lever i.
I vilken stad?
Nu är jag vuxen visserligen, men har spelat tennis sen jag lärde mig gå nästan. Klubben är en av Sveriges bästa men det är inget beteende jag känner igen (haft samma klubb hela tiden med undantag för ett år). Jag vet att beteendet förekommer, men jag har hört det i sammanhang om stockholmsklubbar.
”Jag undrar lite över var den här vuxna personen skrivit Madeleine och hennes barn…”
Va? Kan någon översätta?
Undra hur måns beteer sig… hans son sa, ja precis som när vi förlorar i handbollsmatch. Alltså tolkar att sonen blir lika arg. Kanske sparkar han oxå på saker? ?
Så skönt när sonen slutade på handboll. Fy som det gick till för att tränarna har sina egna barn i laget.
Plötsligt var det bara deras barn som spelade mitt anfall och som plötsligt blev fasta straffläggare mm mm.
Känner en stor lättnad att ha lämnat detta.
Att man blir besviken och ledsen när man förlorar. Är väl inte så svårt att förstå.
Från Aftonbladet:
”Margaux Dietz gravidlycka: ”Jag ska bli tvåbarnsmamma”
Tar med följarna i nya serien”
Ska hon utnyttja graviditeten för att försöka bli aktuell igen?
Zzz trodde hon hade pensionerat sig ??? eller var det innan hon blev gravid och kom på att hon kan utnyttja det för pengar
Haha ja hon sa väl t.o.m det själv att hon var första influencern att pensionera sig eller nåt sånt där…uppenbarligen kan hon inte slita sig från att synas!
Åh herregud!
Vad det inte det hon blev känd på? Att föda barn live på Youtube.
Det verkar som det… en ny Arnold att exponera
Undrar vad pappan till nya barnet tycker om det. Han verkar vara väldigt hemlig och privat.
Tyvärr har jag svårt att ta det hon säger på allvar. Hon har alltid haft en tendens att förstora upp saker och dramatisera.
Kallar sig ”pro blogger” i sin bio på Instagram, samtidigt som hon gör tre blogginlägg och sedan försvinner i flera månader, gång på gång. Och hela tiden så har det hänt sååå mycket och alla har mått så dåligt, men det är hemligt!! Men hon kommer berätta sen… och så gör hon det aldrig.
Precis så.
Just detta är stort just nu, vet inte om du har aktiva barn i ex fotbollen men just i den sporten är det ett stort nationellt problem.
VIssa lag skapar akademi lag för åtta åringar!!!!!!!!!
Komplext det här. Min man är tränare för våra barn i samtliga sporter utom en. Det innebär att han lägger motsvarande en halvtidstjänst i veckan på träningar/matcher/cuper och planering. Han gör det för att sport är hans stora intresse, han har utövat en av sporterna på elitnivå och har förutom sagda tid han lägger per vecka även gått otaliga tränar-utbildningar och läst pedagogik. Han är väldigt omtyckt av barnen. Det kommer antagligen vara sista säsongen som han tränar för hur mycket han än tycker om att vara tränare och hur mycket han än tycker om barnen så är föräldrarna ibland ett helvete att hantera. Efter varje match får han till exempel stå till svar för att något barn fått mindre speltid, varför någons barn inte blev kallad till matchen osv. Detta trots att anledningen kommunicerats ut tidigare och att inte alla barn kan kallas till match för att de inte kan anmäla fler lag än vad det finns tränare, för att inga andra föräldrar vill ställa upp och träna. Vid varje hemmamatch är det alltid samma föräldrar som ställer upp i kiosk, sek osv. Andra bara dumpar sin unge och drar. Inte sällan utan något att äta så det får andra föräldrar/tränare lösa. För att inte tala om en förälder som krävde speciella anpassningar/kunskaper för barnet med NPF men det skulle min man ordna för de hade själva inte tid att stanna under träningen.
Att ett barn blir mobbat/utsatt för kränkningar är såklart helt oacceptabelt men här vill jag höra hela historien. Jag ser på nära håll hur mycket föräldrarna lägger på tränarna som gör det ideellt.
Ville bara ge mitt perspektiv och be alla sport-föräldrar att tänka till.
/Li
Så bra att du skriver denna kommentar ?
Och så länge min man är tränare utan någon som helst ersättning kommer våra barn att spela mer. Det är den enda ’ersättningen’ han får och kommer inte lägga 4-10 h/helg ideellt, köra flera mil om hans eget barn inte spelar. Hur många föräldrar hade ställt upp i t.ex. kiosk på en ort fem mil hemifrån, eller ens på hemmaplan, om ert eget barn inte spelade den dagen. Värt att tänka på.
Det händer ofta i föreningslivet, våra barn har spelat fotboll (vidrig kultur) varit i stallet (elitism på hög nivå) innebandy var helt okej, dansen hade bara plats för de allra allra bästa, gymnastiken var trevlig, kampsportsklubbarna var outstanding. När vi vuxna tog strid mot fotbollsklubben slutade det med att laget lades ner. Det gick ju inte att spela med bara tränarnas egna barn kvar i lager. Det är trist att grejen med att röra på sig och samtidigt ha kul med kompisar, åka på läger och cup nästan är utdött. Man ska vara bäst bara.
Jag skulle kunna skriva en halv avhandling om hur ungdomar behandlas i en simklubb i en lärd stad i södra Sverige.
Det är beklämmande att se hur unga individer blir behandlade som produkter, barnen säger inget för de vet vad det innebär för dem i förlängningen. Det krävs mod av barnet att berätta om metodiken som används och rädslan att säga något och styrka för att bryta med en idrott som de älskar, men som inte är särskilt sund i de klubbar som bara är på jakt efter morgondagens stjärnor.
Vore nog bra om man fick höra den andra sidan av myntet också. Kanske sönerna inte betett sig väl heller? Tycker hon ska ut o jobba själv istället för att hänga ut skolan, vården och gud vet allt och tro sig veta bäst. Har hon någonsin jobbat mer än några månader på samma ställe?
Jag tycker det är hemskt, det hon skriver om. Men har för mig att hon skrev att det var bra med ”fotbollsakademi” mm för något/några år sedan. Tiden går fort…
En känd allsvensk tränare, nu med utländsk karriär, sa till min 16åriga son ”jag kan förstöra din karriär med två telefonsamtal. Många fotbollsspelare är idioter o jag kan programmera om deras hjärna. Ifrågasätt aldrig!” Denna tränare är respekterad för sina studier i psykologi. Men han är ett riktigt as. Han käkar ung spelare till frukost o mobbar systematiskt. Har minst hundra stories.
Det talas mycket om hur bra och utvecklande det är med lagidrott, att det lär ut samarbete och laganda. Samtidigt är det en skola i mobbing, pennalism och utslagning. Jag tror att många tränare varit utsatta för detta och sedan för det vidare till nya generationer. Lite som ”kamratuppfostran” på de ”fina” internatskolorna. Förmodligen är det fler som mår dåligt av sina erfarenheter av organiserad idrott än de som mår bra av det. Tyvärr.
När det ändå handlar om Madeleine Ilmrud så undrar jag en sak. Är hon verkligen utbildad ssk? Kan inte hitta något som stödjer det.