Igår träffade jag min gamla vän Louise som jag inte pratat med på många år och det föll sig bara så naturligt allting. Som att ingen tid gått fastän våra liv fyllts med alla möjliga viktiga ögonblick sen sist. Blir man någonsin en ny person eller fortsätter man vara den man är för evigt? // Elsa Billgren
Visst är det underbart med dessa gamla vänner, med vilka det känns som att ingen tid gått sedan man senast sågs, trots att det gått år.
Jag har tre sådana vänner i mitt liv som jag idag har fin kontakt med, och som jag värderar SÅ högt. En finns i Östersund, en i Danmark och en i Kalifornien, så verkligen runt knuten. 🙂
Vänskaper som man inte behöver skedmata för att de överhuvudtaget ska överleva, de är verkligen guld värda.
Har ni också några sådana här vänskaper, som ni upptäckt överlever det mesta?
Föregående inlägg 
Bara med mina kusiner. Men vi har funnits i varandras liv sen vi föddes och vuxit upp ihop så vi är väl nästan lite som syskon.?❤️
Jag har en sån vän. Vi har umgåtts i ca 40 år, vi ses flera gånger i månaden och varje gång är det lika roligt att ses. Tänk så mycket roligt och så mycket sorgligt vi har gått igenom tillsammans. Jag önskar att alla människor hade en sån vän i livet för det behövs.
Ta massmördaren i Örebro,han hade inte en enda vän och det livsfarligt att leva så.
Man behöver inte ses stup i kvarten men man finns för varandra, och det vet man. Man är inte längre bort än ett sms eller ett samtal.
Många har inga vänner alls och de blir inte massmördare för det.
Nej jag vet och det är inte så jag menar. Men det är ca 1500 människor som tar livet av sig år. Dom hade alla behövt ett stöd eller en nära att förlita sig på.
Att ett självmord utvecklas till nåt sånt är helt fruktansvärt och en jättevarning till politikerna. Det här kommer inte bli en isolerad händelse om inget görs för att hjälpa dom här människorna.
Jag försvarar absolut inte mördaren, det han gjorde är oförlåtligt.
I år en nog endast en av dem skolskjutare så parallellen passar inte så bra. Det vill säga – i den här frågan om vänskap.
Jag ber om ursäkt, jag är väldigt tagen av händelsen så ordet vän triggade igång fel association. Helt fel av mig att blanda ihop begreppen i Camillas inlägg om vänner.
Tycker inte att du har någonting att be om ursäkt för, du resonerar klokt och har alla inblandade i åtanke. Det skulle fler ta efter.
Du uttala dig inte om saker du uppenbarligen inte har koll på! Att alla som tar livet av sig inte har någon nära eller någon att förlita sig på är inte sant och ett jävla hån mot alla oss som förlorat en älskad på detta fruktansvärda sätt!
Jag har förlorat både min pappa och en nära vän på grund av självmord. Båda hade familjer med fin relation där dagligt kontakt och umgänge fanns. Flera vänner och del i sammanhang. Blev dagligen påminda om att de var älskade och uppskattade. Ändå slutade det i tragedi. Min pappa hade inte visat minsta signal på att han mådde dåligt och fortfarande tio år senare ekar ordet ”varför” i mitt huvud. Min vän hade en kort period mått dåligt och vi var många som försökte hjälpa men vården lyssnade inte på oss.
Jag är med i en förening för efterlevande och oändligt många av de som inte orkade leva var omringade av kärlek!
Så är det. Dessvärre lever många med autism och andra funktionsnedsättningar i ett livslångt utanförskap, och har även trauman med sig som är orsakade av att, år ut och år in, försöka passa in i olika sociala sammanhang men bli utstött. Jag lever själv så som han gjorde och har farit jätteilla av det, skillnaden är att jag har vänt det inåt istället. Om jag inte själv var så jävla funktionsnedsatt och sjuk hade jag jobbat för att personer med NPF ska få mer förståelse i samhället och sprida kunskap om NPF för det behövs verkligen. Poängen är att det är ett helvete att vilja ha ett socialt nätverk (och orka med det) men inte klara av det för att dina svårigheter är för stora. Folk utan diagnos och utan insyn i hur det är att leva med NPF fattar inte det.
Håller med. Bra sagt. Jag har gamla vänner i andra städer. Men barn och livet förändras ju.
Gillar att vara själv också inte självklart att koola kompisar finns överallt.
Lol åt Elsa B. Flashback kallar henne fröken proppmätt.
Jag har flyttat runt väldigt mycket och vissa vänskaper dör ut när man flyttar, medan andra består. Har speciellt en vän som jag har känt i nästan 15 år. Vi ses väldigt sällan, men hörs av lite då och då. Vi var där under julledigheten och det var precis lika avslappnat och trevligt som alltid. En sån vänskap där man kan åka hem till den andra och slänga sig i soffan med mjukisbyxor och en påse godis och bara hänga. Inget uppstyrt, inga gåbortpresenter och inga parmiddagar. Det är väldigt skönt (även om parmiddagar också kan vara trevligt, men det är inte vår relation liksom).
Det finns människor man kan glida raka vägen tillbaka till att vara vän med trots år utan umgänge. Sedan finns det människor man rätt snart inser att det fanns ett bra skäl till att man slutade ses.
Jag tror jag minns när hennes vän Louise syntes en del på hennes blogg. Tyckte hon var så sjukt snygg och cool med sitt blåa hår ?
Vart har gamla bloggares kompisar tagit vägen? Kissies Caludia? Bellas…Alla? Mogi hade väl också nån men jag hittar inte igen henne öht på Instagram längre. Anna Books…?
Har en vän som jag tror kommer finnas till den dagen en av oss lämnar jordelivet
Hon och hennes föräldrar kom till BB när jag var en dag gammal och nu fyller jag 48 i år.
Vi har haft kontakt under alla dessa år, ibland mer och ibland mindre men vi har alltid funnits där för varandra
Hon är ”moster” till mina barn
På Elsas fråga tycker jag att man inom sig har många versioner av sig själv, olika versioner kan komma till uttryck med olika vänner. Samtidigt blir det också tydligt att man mognar när man pratar med gamla vänner. Men de också, och det är väldigt fint när man ses igen efter många år.