Elsa Billgren är mamma till sonen Lynn och har fått den här frågan, om hur hon tänker kring att uppfostra en mjuk pojke.
Frågeställaren är rätt för att omgivningen kommer påverka den kommande sonen, oavsett vad de som föräldrar gör. Att det redan känns som att mor- och farföräldrar redan börjat prata om det som är stereotypiskt ”pojkigt”. Jag gissar att det innefattar leker med bilar, actionfigurer och sportleksaker, gillar tävling och fartfyllda aktiviteter, och klär sig i mörka färger med tuffa motiv som superhjältar eller dinosaurier. Att de ska vara busiga, aktiva och modiga, visa mindre känslor och vara fysiskt starka. Ni vet, att ”tuffa till sig lite” och inte gråta när de slår sig. Som Magnus Betnér säger om saken: Pojkar ska ut och backa med släp, medan flickor stannar inne och leker med dockor och vyssas när de slår sig..
Elsa har delat med sig av sina tankar kring barnuppfostran på sin blogg, och menar att en bebis ska få vara just det – en bebis – fri från vuxenvärldens förväntningar och könsstereotyper. Elsa berättar att hennes egen pappa brukade säga att det är bättre att vara en ”tönt” än en ”cooling”, något hon nu försöker föra vidare till sin son Lynn. Fokus för henne ligger på att skapa en trygg bas där barnet får kärlek, frihet och möjligheten att utvecklas i sin egen takt.
Hon är tydlig med att fysisk och emotionell närhet är viktiga byggstenar i hennes föräldraskap – som att säga ”jag älskar dig” varje dag – men också att låta barnet välja sin egen väg. Förälderns roll, enligt Elsa, är att stötta, vara nyfiken och inte försöka styra barnet i en viss riktning. Hon betonar också vikten av att inte låta sig påverkas av släktingars åsikter om hur ett barn ”bör” uppfostras, utan att bygga en egen tydlig familjegrund där barnet känner sig tryggt och älskat.
Elsa lyfter fram vikten av att uppmuntra sitt barns unika egenskaper och ge tid för kreativitet, istället för att stressa barnet in i vuxenvärlden. Att låta barnet själv visa vägen och finnas där för att heja på är något hon tror starkt på. Samtidigt konstaterar hon att det är helt okej om barnet ändå blir en ”stereotyp pojke” – det viktigaste är att barnet får vara sig självt och känna sig accepterat precis som det är.
Jag tror helt klart på devisen att det är bättre för ett barn att vara en ”tönt” än en ”cooling” för töntarna kommer komma längre än coolingarna i livet.
Garanterat!
Föregående inlägg 
Att döpa sonen till Lynn är väl en bra start.
Att döpas är att tas upp i den kristna församlingen. Vad har det med hans namn att göra?
https://www.synonymer.se/sv-syn/d%C3%B6pa
Varför länkar du till en sida dit vem som helst kan skicka in förslag på synonymer mot att sidan får visa reklam?
https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/hjarna-och-nerver/neuropsykiatriska-funktionsnedsattningar/autism/
Menar du att jag är autistisk? I så fall stämmer det. Är jag exkluderad från att delta i kommentarsfältet p.g.a. det eller vad vill du säga?
Du uppfattas som otrevlig och en oskön person när du försöker tillrättavisa någons språk, när det handlar om ett allmänt vedertaget användande av ord. Autister är ofta rigida i sitt sätt på olika vis, här var det just inom språket som du visade att du är rigid i ditt tankesätt. Du borde försöka förstå dina sociala svagheter och ta till dig av feedback om du inte vill uppfattas som otrevlig av andra människor. Detta säger jag i all välmening. Jag vet att det inte är lätt för människor med autism och jag har själv folk i min närhet med diagnosen. För att fungera väl med andra människor behöver man försöka förstå hur man uppfattas av andra.
Dopet är inte en namngivningsceremoni.
Att du orkar. De har blivit en synonym i dagligt tal, det är inte så jävla petigt.
Man är vän av ordning.
lynn är väl ett tjejnamn… jösses alltså
Jag som lever i Stockholm och överallt möts av en pedagogik i förskola och skola som lyfter fram det mjukt feminina som det ”rätta” – jag vill uppmuntra min sons mer pojkaktiga lekar. Skolan förbjuder numera pojkar att brottas på rasten. Då kan dom ju göra varandra illa! Dom får inte klättra i träd. Då kan dom ju slå sig! Dom får inte ha snöbollskrig när det är snö ute. Då kan dom ju…ja, ni förstår. Jag försöker lära min pojke att vara en snäll och empatisk person, absolut. Det är viktigast, det lär jag min dotter också. Men jag försöker också lära honom att typiskt manliga saker och saker som pojkar och män gör är BRA, för det är viktigt att en liten pojke får en positiv självbild. Han älskar att kasta pinnar, leka krig, leka ”farliga” lekar, klättra högt, hoppa långt. Och det är bra! Normen just nu är att flickor är bäst. Har ni tänkt på det, ni som har mer vilda söner?
Min flicka gillar också typiskt ”pojkiga” saker och jag tycker det är onödigt att dela upp saker i pojkiga och flickiga. Det är ju bra egenskaper man vill att sina barn ska ha oavsett kön. Tycker man i sådana fall kan prata om egenskaper man vill att barn ska ha, inte att de ska bete sig som typiska flickor eller pojkar.
Det är skillnad på pojkar och flickor. Sen finns det alltid dom exempel som är längst ut på skalan.
Det är inte fel att vara en flickig flicka eller pojkig pojke. Och det är inte fel att fäldrar uppmuntrar deras sidor. Precis som att det inte är fel att föräldar uppmuntrar sina pojkar som vill bära klänning, även fast det är ovanligt.
Lär du din dotter de ”manliga” sakerna också? Det framgick inte. Jag tror som 9.23 här att det är onödigt att lyfta fram saker i pojkigt och flickigt, redan där hamnar man i problemet man försöker undvika genom att stötta barn i att våga prova alla möjliga lekar och aktiviteter på lika villkor
Absolut lär jag min dotter dom mer ”manligt kodade” sakerna, det är så jag själv är uppfostrad, som en pojkflicka som fick vara både vild och tam. Det jag menar är att det är ett för stort fokus idag (enligt mig) på att göra just pojkar mjuka, fina och empatiska, och för litet fokus på att uppmuntra fysiska lekar, äventyr, utmaningar i leken som inte går att göra inomhus. Både pojkar och flickor idag hämmas i detta. Det enda utlopp många barn har idag för fysisk aktivitet som är lite vildare är dom ordnade aktiviteter som är efter skoltid. Så skjutsas dom ofta i bil till och från skolan. Sitter mycket vid skärmar. Pojkar idag får ofta utlopp för sina vildare fantasier i tv-spel, sorgligt nog. Och man ignorerar helt det faktum att jättemånga pojkar är intresserade av vildare lek. Sen undrar man varför den manliga självbilden är i gungning, pojkar är vilsna, letar manliga förebilder hos kriminella, blir incels. Det finns inga positiva manliga attribut som hyllas idag i Sverige, antingen så osynliggör man dom eller så hävdar man att precis lika många flickor håller på med detta och flickor är precis likadana.
Det har väl alltid uppmuntrats att vara en pojkflicka? För övrigt ett rätt så sjukt uttryck…
Jämför hur en pojkflicka anses bra medan en flickig pojke alltid har ansetts sämre. För ja, varför skulle man välja de dåliga tjejiga egenskaperna och intressena när man kan välja de coola? Är väl bra att även mjuka egenskaper och intressen uppmuntras oavsett kön. Tråkigt bara att det ska anses kvinnligt eller omanligt att vara snäll och empatisk.
Du missar ju helt min poäng med inlägget.
Dessutom så skulle jag säga att den pojke idag som är en flickpojke har hög status i dagens förskola och skola, även bland föräldrar. Det är inte som det var förr. Inte i Stockholm iaf. En pojke som är verbal, kan uttrycka känslor, relaterar, är lugn och föredrar stillsamma rollekar klarar sig mycket bra. Medan en pojke som är mer fysisk, aktiv, har svårt att sitta stilla, uttrycker sig mer med handling än med ord etc, har svårare att klara sig och har lägre status.
Vilka positiva manliga attribut är det du tycker att vi inte hyllar i Sverige?
Det som är typiskt för män, det typiskt maskulina, explosiv energi, risktagande, fysiskt utmanande äventyr, stor fysisk styrka, omhändertagande och beskydd.
Detta är en av anledningarna till att det är en fördel för barnen att ha pedagoger av båda könen.
Läste exempelvis i något öppet spår här hur folk tyckte att en mamma skulle förbjuda sin make att leka och busa vilt med deras son, för att det kunde göra honom vild och gränslös.
Frågan Elsa får i det här inlägget handlar ju också om rädsla för att en pojke ska bli något annat än ”mjuk”. Enbart för att han är en pojke verkar mamman oroa sig för detta…
Men det här är ju bara anekdotisk alarmisk, ni hör om en eller två personer som har extrema åsikter och beter er som om det är någon typ av norm. Folk leker vilt med sina barn fortfarande, oroa er inte. Lyckligtvis tar sig många OCKSÅ tid att reflektera över könsnormer i vår uppfostran. Pojkar behöver uppfostras till att vara mer empatiska än vad som avkrävts dem i tidigare generationer, och flickor behöver uppfostras till att ta mer plats än de har uppmuntrats till i tidigare generationer. Att vara mjuk och empatisk är dock inte dåliga attribut för någon att besitta. Konstigt att se det som negativt.
Ingen här säger väl att det är negativt att vara empatisk. Förmågan till empati är väl ändå själva kärnan hos en bra medmänniska och något alla vill lära sina barn, hoppas jag. Att det som traditionellt ansetts vara pojkaktiga beteenden är lågstatus idag i skolvärlden är det inte bara jag som argumenterar för. Barn som var vilda eller hade nfp-diagnoser kunde för några år sedan gå i egna klasser och där få utrymme, dom kunde leka i skogsområde bakom skolan eller mer vilda lekar på fotbollsplanen, dom kunde också välja att strunta i gymnasiet senare och läsa en praktisk inriktning. Idag så ska alla barn gå i samma stora klass, leka stillsamma lugna lekar och alla förväntas klara gymnasiet. Att säkerhetstänket i skolvärlden och i barnuppfostran har ökat är det inte heller bara några få som säger. Inte heller att barn sitter stilla för mycket och sitter vid skärmar för mycket. Läs Pep-rapporten som kartlägger barns vardag i Sverige och som visar att 90 % av barnen inte rör sig i den utsträckning som dom behöver idag. Behöver vi mjukare, mer stillsamma, mer domesticerade barn? Nej. Inte enligt mig. Empatiska, absolut.
Men att barn är stillasittande idag har ingenting med att man premierar kvinliga attribut att göra, det handlar ju om skärmtid, att föräldrar själva inte orkar eller hinner aktivera sina barn, att föreningslivet dör ut av olika anledningar, att det inte finns pengar, resurser och eldsjälar kvar på samma sätt. En hel massa anledningar som inte på något sätt handlar om att folk vill hindra just pojkar från att få leva ut sina tradtionellt pojkaktiga beteenden.
När det gäller npf-diganoser så finns det ju snarare en helt annan förståelse idag än det gjorde för 20 år sedan. Däremot är ju resurser i skolans värld ett jätteproblem, men återigen det handlar ju inte om att man idag anser att alla ska klara traditionell skolgång. Tvärt om finns det fler vägar än någonsin att gå. Att npf-barn fick ”gå i egen klass där de får utrymme” är ju en grov romatiserad bild av hur det såg ut. Det man gjorde var ju att bunta ihop ”stökiga” barn i en klass så att de inte störde ”duktiga” barn och lämna dem åt sitt öde.
Problemet är väl också att skulle barn idag få brottas, klättra högt upp i träd eller ha snöbollskrig (som är roligt!) på skola och fritids och ett barn skadar sig blir det pedagogernas fel och föräldrarna går i taket, ifrågasätter, hotar att anmäla pedagogen/skolan och undrar var någonstans vi ”var” när incidenten skedde. Med stora elevgrupper och elever som behöver konstant uppsyn pga olika anledningar blir det tyvärr så att man får dra ner på det äventyrliga.
Detta kan ju dock kompenseras i hemma-miljö.
Detta ligger det ju betydligt mer i än att viktiga manliga beteenden trycks ner som Julia verkar tro är anledningen. Är ju helt annat säkerhetstänk idag, på gott och ont kanske, men det har nog inte så mycket att göra med att det är manligt att kasta snöboll och pinnar.
Tror också det handlar mer om säkerhet, många barn på liten yta, klart man måste styra upp på förskolan, ingen som bestämmer däremot på fritiden så där kan ju alla barn få utlopp för sina mer fysiska lekar.
Jag håller med om att säkerhetstänk är en stor del av det, stora barngrupper i skolan och stressade pedagoger. Men att fritiden skulle vara en fristad, nej så är det inte tyvärr. Fritiden är väldigt styrd för barn idag, dom skjutsas ofta till och från skola och aktiviteter, sitter mycket framför skärm. Pep-rapporten har lyft fram detta år efter år.
Exakt!
Visst har det skett tragiska olyckor på senare tid där ett barn ramlade ner för en kulle och nu senast det här med reflexvästen. Och för att inte tala om badincidenter.
I en fin värld hade det funnits en uppsjö av pedagoger som kan närvara under då viktiga (för barnen) raster där de kan få härja lite (oaktat kön) men så är det inte.
Förövrigt beträffande klädsel. Kläderna på ”killsidan” är MYCKET mer lekvänliga- mer killkläder till tjejerna!!!!
Om du menar händelsen på Sjumila(som såklart var tragisk), har skolan funnits där i 60 år utan att någon ramlat ner där och dött. Nuförtiden är barnen inte tränade i att klättra pga säkerhetstänket och att det är för få personal i förhållande till barngruppen. Lägg därtill att föräldrar i stor utsträckning inte heller låter barnen göra dylika saker.
Det här handlar dock inte enbart om ”större barngrupper” utan att vi idag tolererar mycket mindre risk. Det går att se i statistik osv att barn skyddas väldigt mycket från alla typer av risker och det har blivit allt mer extremt på senare år. Det minskar antalet olyckor totalt såklart men det går också överstyr – och blir på bekostnad av att barnen sitter stilla, tappar tilltro till sig själva och blir bensköra (ja, det blir barn idag).
Det måste faktiskt inte vara så att vi är livrädda för alla risker. Man kan förändra den kulturen. I både Norge och Danmark står det i läroplanen att barnen ska få hålla på med farlig lek. Det skulle vi kunna ha här i Sverige också:
https://www.vilarare.se/forskolan/forskning/overdrivet-sakerhetstank-begransar-barns-lek/
Jättebra input. Den fria leken där visst risktagande ingår är också viktig pedagogisk verksamhet. Den fria leken borde skyddas. Hur ska barnen annars klara sig i världen? Världen är inte ett mjukt kuddrum med trygga pedagoger som pratar med viskande, snälla röster och där man alltid kan klaga hos nån vuxen.
Jätteintressant läsning, tack för länken ?
Nu har vi en ung, folkkär idrottsman som hoppar stav över en ribba på sex meters höjd och är en stor förebild för många barn, så det rättar förhoppningsvis till sig. 🙂
Jag tänker mest att min största farhåga som snart mamma till en pojke, är att män är så överrepresenterade i brottsstatistiken. Det enda brott som begås av fler kvinnor än män är förskingring (läs mer på nationalekonomi.se). Alla andra brott begås främst av MÄN. Hur uppfostrar man en pojke till att inte bli en av alla de män som begår brott? För något rotat i deras biologiska kön måste det väl ändå finnas som gör att statistiken ser ut såhär? Att det är högre risk att min son skulle begå ett brott, än om jag fick en flicka. Eller är jag helt ute och cyklar.
Det finns tex studier inom psykologi och experimentell beteendeekonomi som visar att män tenderar att ta fler risker än
kvinnor och att kvinnor tenderar att ta större hänsyn till andra när de fattar beslut
Det tror jag till viss del har att göra med att män överlag är mera riskbenägna än kvinnor. Kanske det är genetiskt, vet inte.
Omgivningens förväntningar, förutfattade meningar och bemötanden tror jag också spelar en stor roll.
Har liknande tankar. Har två jättefina systersöner som jag är glad över att ha fin kontakt med. Min yngre syster har tjejer. Är mycket mera orolig för tjejerna. Tyvärr kan en ung söt tjej bli utsatt för övergrepp och annat hemskt. Är orolig för ätstörningar och vad dagens utseende fixerade samhälle gör med unga tjejer.
Tyvärr är det nog både mammor och andra i ungas närhet som oroar sej för unga idag. Skulle inte vilja vara ung idag. Tror det är viktigt ge ungdomar bra självförtroende. Att de är bra och duger som de är.
Pojkar kan givetvis också drabbas av kroppshetsen, bli utsatta för våldsbrott, bli utnyttjade (både ekonomiskt och sexuellt) .
Att vara extra orolig för att det är en tjej är något jag har svårt att förstå.
//Mamma till 2 söner.
Intressant. Man får ha olika åsikter. Som kvinna är min erfarenhet av vi fortfarande år 2025 lever i en värld där män styr. Med tanke på sexuellt våld kvinnor blir misshandlade av sina män sambos. Men ja män blir utsatta för våld också.
Även om det är mannens värld är det fortfarande betydligt fler män, på gruppnivå, som utsätts för våld.
Ja visst. Men det gemensamma är ändå att det i största grad än män som utsätter både kvinnor och män.
Den man, kvinna eller barn som står längst ned i våldstrappan är den som ger sig på svaga män, kvinnor och barn.
Den omogna man etc borde jag förresten tillägga, för det bästa man kan göra för sig själv och sin familj är att bryta mönstret och för det krävs mognad.
Att det finns en närvarande pappa/manlig förebild minskar risken markant för att din son hamnar i kriminalitet.
Vilket märkligt råd att ge en mamma. Det är knappast något hon kan styra över, förutsatt att hon inte aktivt hindrar pappan eller andra manliga förebilder från att träffa sin son.
Men hon kan styra över vem hon väljer att skaffa barn med… Tycker det borde pratas mer om det. Väljer man en idiotisk mansbebis så är det hög sannolikhet att det skiter sig. Då får man stå sitt kast.
Men herregud, om det är något vi inte behöver prata mer om så är det väl kvinnors ansvar över mäns skräpiga beteenden. Många visar inte sina värdelösa sidor förrän det kommer barn med i bilden och de kommer på att de inte alls var så sugna på att ge upp sin frihet. I många fall inget man sett spår av tidigare.
Inget råd, ren fakta.
Gör vad du vill med den.
Vad tycker du att hon KAN göra, är väl frågan?
Om ett barn behöver manliga förebilder och en pappa saknas, se till att umgås mer med manliga vänner, ens egen pappa, en granne, whatever?
Det är klart att man kan styra över det. Antar att det är sådant man säger när man inte har den där närvarande pappan eller kanske ingen pappa alls till sitt barn. Då är det ju så lätt att komma med ursäkter för att bekräfta sin världsbild. Blir så trött på all de här propagandan om att det räcker med en förälder och så vidare. Det gör ju uppenbarligen inte det och ja, det är forskning. Inget hittepå. När det kommer till Lynn verkar han ju ha en en närvarande och mjuk pappa så det är ju en bra början. Som sagt.
Personen ställde ju en tydlig fråga – Hur uppfostrar man en pojke så att han inte blir en brottsling – Och du svarar att en närvarande pappa minskar risken markant. Det tolkas som att du försöker ge personen råd. Varför väljer du annars att dela med dig av den faktan som svar på frågan vad personen i fråga kan göra i sin uppfostran?
Jag tänker att man tittar på de män man har omkring sig. För min del hjälper det mig att inse att sannolikheten att min son kommer ingå i statistiken du nämner är låg, vilket gör att jag kan slappna av lite och minska min egen oro.
Sen hur man ska uppfostra så tror jag mycket på att prata, prata om rätt och fel, känslor etc (men detta tror jag på oavsett om det är en pojke eller flicka). Och bra manliga förebilder. Sen tror jag att det är viktigt att de har intressen, gärna någon typ av sport som gör att de tex inte är så intresserad av att dricka för de har tävlingar/träningar etc.
Jag förstår dig! Har själv två söner och vi bor i ett utsatt område, nu är de fortfarande små dock. Jag och min man pratar mycket om detta då han är uppvuxen i kriminella kretsar och som ungdom gjort både en och två svängar på anstalt, det vi pratar om är hur viktigt det är att vara en närvarande förälder och att man känner barnens kompisar och deras föräldrar. Man måste inte vara bästis med dom!
Men att vara närvarande och involverad i fritidsaktiviteter och skolan är något vi tycker är viktigt!
Vad är det som är typiskt manligt med att klättra, brottas och kasta pinnar? ?
Låter snarare typiskt barn kan jag tycka. Gillar inte de flesta barn att springa och klättra (mer eller mindre högt) och plocka upp varenda pinne de hittar när de är ute?!
Det sista du beskriver är väl samlarbeteende.
Pojkar som grupp är något mer riskbenägna än flickor, kastar längre än flickor redan vid 7 års ålder och ägnar sig mer åt fysiska lekar (s.k. Ruff and tumble play) medan flickor på gruppnivå ägnar sig mer åt rollekar, relationsbaserade lekar. Flickor är ofta mer verbala än pojkar i tidig ålder. Vad det beror på vet man inte, kanske är det genetik, kanske är det inlärt. Flickor mognar också lite snabbare än pojkar och kommer ofta i puberteten tidigare.
En misstanke jag har är att föräldrarna resonerar mer med sina döttrar och ger fler kommandon till sina söner, typ Lyssna på mig! Nu lugnar du ned dig!
Utöver säkerhetsaspekten som många nämner här så handlar det också om respekt för de andra barnen på förskolan. Ja, ditt barn kanske gillar att brottas och kasta snöbollar. Men du tror inte att detta påverkar stämningen på förskolan? En stor del av pedagogernas arbete är att skapa ett lugn där alla barnen känner sig trygga. Börjar några barn brottas eller kasta snöbollar trissas stämningen lätt upp bland alla och väldigt många barn mår dåligt i en sådan miljö.
På samma sätt finns det massor av barn som gillar att leka högljudda lekar, springlekar, klättra, sjunga högt osv. Det handlar inte om att dessa lekar är dåliga, bara att dom inte passar i en förskolemiljö.
Men snälla, miljön blir inte otrygg för att barnen ägnar sig åt fysiska lekar. Alla vi som är uppvuxna på 80 och 90-talen, gick vi i otrygga skolor då eller? Har vi fått fruktansvärda men av vår fria lek i skogen bakom skolgården? Ska våra barn vara totalt domesticerade?
Eh ja jag fick men av att pojkarna kastade snöbollar mot oss tjejer fastän vi inte ville. Hur vi kände oss rädda och osäkra när vi gick ut på skolgården. Hur man kunde bli jagad med en pinne eller fälld.
Mitt topp 1 minne från hela högstadiet är när jag mulade/ blev mulad av en kille jag var kär i 🙂
Men för att svara mer konkret på din invändning (nej jag tycker inte alla ska bli mulade bara för att jag hade roligt!) så får man ju då lära barnen att de ska se till att man enbart kastar snöbollar på de som vill vara med i leken. När man istället rätt av förbjuder snöbollskrig missar man hela den möjligheten till att lära ut gränsdragning.
Ok, och lösningen är då att den gruppen som inte tycker om mer risktagande, fysisk lek helt ska få bestämma och alla barn ska hållas stillsamma och beskedliga, helst inomhus? Är det inte bättre att man har vissa regler kring fysisk lek men att den ändå får fortsätta?
Men snälla, det handlar inte om att vissa barn ska bestämma vad alla andra ska leka. Det handlar om att alla barn och pedagogerna på förskolan ska få en dräglig miljö. Förskolan ska absolut erbjuda fysiska lekar som ger utlopp för barnens energi om dom behöver det. Detta kan man dock göra på andra sätt än att trissa upp stämningen genom snöbollskrig eller brottning.
Det handlar om respekt, att alla lekar inte lämpar sig i alla miljöer. Eller låter du ditt barn leka högljutt bredvid någon som får ont i öronen av det också? För varför ska den personen få bestämma hur ditt barn ska leka?
Skulle pedagogerna uttryckligen ha sagt att ditt barn inte får leka dessa lekar endast för att dom är ”pojkiga” så är det sjukt ja, men det är ju din egna paranoida tolkning av det. Försöker bara förklara att det finns andra rimliga anledningar till detta, så du inte behöver få så högt blodtryck över vårt pojklekshatande samhälle.
Barngrupperna var mycket mindre då. Nu är en pedagog ofta ensam med många barn på eftermiddagen. Vi försöker satsa på mycket pulshöjande aktiviteter när vi är utomhus som stafett, rörelselekar med mera . Men ibland måste vi tyvärr dämpa vissa lekar då miljön inomhus blir ohållbar annars.
Sjukt att tycka att ENBART lugna lekar passar i en förskolemiljö, där barn tillbringar 5 dagar i veckan. Barn som blir väldigt nervösa över att någon annan leker vilt kanske behöver träna på att känna igen den känslan, och förstå att det inte är farligt?
Barn behöver få leka vilt och busa, och de lär sig mer av hänsynstagande när de gör det – med stöd av närvarande vuxna – än när de sitter i en ring och läser en bok om att ta hänsyn till varandra.
Vi ska rusta barnen att klara av vardagen, inte skydda dem från exakt allt som väcker minsta obehag. De är så de blir trygga.
Finns ju många sätt att vara aktiv och få utlopp för energi utan att man behöver brottas eller kasta saker. Det viktigaste är väl ändå att alla barn som behöver gå på förskolan kan komma dit och känna sig trygga under de timmar föräldrarna jobbar. Finns massor av tid utanför där man kan leka mer våldsamma lekar. Man kan spela fotboll, jagas, hoppa hopprep, tävla i att springa, göra hinderbanor osv, behöver inte bara sitta still och pyssla direkt.
När finns den tiden, menar du? Många barn är på förskola/skola från 7-17. Hemma är det middag, läxläsning, lite lek och sen läggdags.
På helgen byggde vi hinderbana hemma och gick ut och sparkade boll i Vasaparken. Och på gården spelade de innebandy och cyklade.
Exakt detta. Vi lever i ett hittills tryggt land men vad händer om det blir krig tex, som många politiker just nu lyfter fram? Hur rustar vi våra barn för ett betydligt hårdare samhälle? Om dom är vana vid lågaffektivt bemötande, hjälm och reflexväst och ha sällskap av en vuxen vid studsmattan, få exakt det dom vill äta varje måltid och kunna klaga över minsta lilla? Är det ens en bra uppfostran att ge ett barn, att låtsas som om världen är mjuk och omhändertagande i alla lägen? Sånt som envishet, grit och uthållighet får ju aldrig tränas, inte heller konkurrens, riskbedömning, balanssinne, styrka, konflikthantering…det blir otrygga barn i slutändan, inte trygga som man kanske hoppats.
Men herregud, kan du inte bara köra all in på superhjälte-dräkter, krigslek och actionfigurer hela tiden hemma då om det är så himla viktigt? Så är väl problemet löst? Låt din son skrika, slåss och klättra i träd och cykla utan hjälm på fritiden men acceptera att vi andra kanske inte vill ha en sån skola för våra barn
På vår förskola delar de helt enkelt upp barnen när de tycker det behövs. Jag har många gånger hämtat min son utomhus, lekandes med en mindre grupp barn medan övriga avdelningen är inne. ”Vi upplevde att några behövde komma ut och springa lite”. Ibland får han även vara på storbarnsavdelningen en stund för att få lite annan stimulans.
Det går att anpassa efter både barn som behöver mer aktivitet och de som behöver mer lugn.
Ja du, Julia, Du anar inte vad jag har tänkt på det. Skönt att nån annan har noterat samma sak. På mina grabbars förskola tillåts man inte längre leka krig (ens med pinnar eller uppochnedvända duplo”L”), ha superhjältar på kläderna etc. Det ska vara ”hen” för hela slanten (obs, barnen bor ej på Södermalm) och jag hoppas innerligt att pendeln ska svänga tillbaka en dag. Observera att jag inte vill uppmuntra till krig eller våldsamma lekar IRL och jag förstår mycket väl att man nånstans behöver sätta gränsen så att inte barnen ådrar sig riktiga skador, men hallå. Detta feminiserade lågaffektiva bemötande och daltande står mig upp i halsen. Det gick alldeles uppmärkt under t.ex. 70-, -80- och 90-talet att låta de mer vilda få utlopp för detta genom de saker du nämner, samt att springa av sig och liknande aktiviteter. Jag upplever dagens barn som väldigt hämmade gällande detta, alternativt att det delas ut npf-diagnoser så fort en (oftast) kille är det minsta högljudd. Undrar om feministerna är lika måna om att kvotera in kvinnor i gruvarbete, gatujobb och andra typiskt manliga yrken? Knappast, va. Den samtida feminismen gör mig tokig för jag anser den inte vara motiverande för fem öre, utan snarare kontraproduktiv på prick alla plan – och det bortom klädkoder om blått/rosa.
Håller med om detta, diskursen just nu (dom senaste femton åren) har varit att kön är något konstruerat och att barn ska bemötas exakt lika, att pojkar och flickor är exakt lika. Konstigt nog verkar detta ”exakt lika” innefatta att alla barn ska kunna kommunicera jättebra verbalt, sitta stilla länge, pyssla, vara omhändertagande och empatiska, leka lugnt, leka rollekar och relationslekar etc. Alltså det som många (inte alla!) flickor ägnar sig åt. Det som många (inte alla) pojkar ägnar sig åt, mer riskfyllda och hårdhänta lekar, att utmana varandra, tävla, kasta långt, brottas, dra på riskfyllda äventyr, fysiska lekar, det anses farligt idag och förbjuds. Precis som du skriver så hämmar man barnen. Och man osynliggör en stor grupp barn som behöver mer utlopp för sin energi än bara pyssel och dom blir både skuldbelagda och får höra att det är något fel på dom. Tur att jag har en man, pappan till barnen, och en morfar till barnen som leker ruff n tumble play och drar på äventyr och gud förbjude! cyklar utan hjälm på landsvägar ibland. Jag är uppfostrad som en pojkflicka och försöker lära både min son och min dotter hur kul man kan ha om man vågar vara lite fysisk och ta lite lagom risker. Jag som är feminist sen 25 år tillbaka fattar inte heller hur vi har kunnat hamna i den här lågaffektiva, superfeminina, säkerhetsmedvetna kulturen där allt som är maskulint plötsligt automatiskt betyder dåligt.
Lite intressant hur flickor som beter sig typiskt ”flickiga” anses påverkade an könsroller och normer i samhället. Pojkar som vill t.ex. leka med dockor etc får alltför ofta misstankarna på sig att de är trans. Eller gay åtminstone. Då handlar det tydligen plötsligt om något helt annat.
Haha
Haha på dig med
Vad är det som är ”hen för hela slanten”? Vad betyder det ens?
”Feministerna” är intresserade av att ge kvinnor förutsättningar att ta sig till maktpositioner OM DE VILL. Inte av att tvinga in kvinnor på alla arbetsplatser som vanligtvis är mansdominerade. Det handlar inte och har aldrig handlat om att eliminera kön eller påstå att det inte finns platser där en fysiskt starkare kropp är mer lämpad (dock kan ju en kvinna ha en fysiskt starkare kropp än en man, men de flesta är nog överens om att män generellt har ett fysiskt övertag). Vad det handlar om är en massa platser där det finns makt och pengar att hämta, där det inte finns någon som helst anledning att bara män ska hålla hus. Där de inte har något övertag mot kvinnor alls, men ändå bara anställer andra män.
Jag tycker det ligger något i detta.
Jag uppmuntrar både min son och dotter även till vilda lekar, testa sina gränser, klättra högt och busa vilt sådär så att man blir alldeles andfådd och lycklig. Barn idag sitter alldeles för stilla (90 % av barnen rör sig för lite) och vi har deusstom byggt samhällen där kuddrum och stora grönytor ersatts av pysselrum och kontrollerad ständigt övervakad lek inomhus.
Vilda snöbollskrig är ett av de finaste minnena från min barndom även om någon blev ledsen ibland.
Föräldravärlden domineras av kvinnor och det blir lätt att vissa sidor värderas högre än andra.
Sen tycker jag folk är lite onödigt fyrkantiga med att tro att man inte kan prata om känslor bara för att man tycker det är kul med motorer. Det är inte farligt varken för pojkar eller flickor att gilla bilar. Prata känslor är jätteviktigt och sjävklart lär jag båda mina barn att känna igen sina egna och andras känslor.
Jag HATADE snöbollskrig när jag var barn. Usch! Och alltid skulle man tvingas vara med för annars var man tråkig. Och ja, jag var nog den som grinade och blev ledsen oftast. Ooooobs vill ej förbjuda snöbollskrig
Hehe. Sjäv hatade jag killerboll och brännbolll men tycker inte det ska förbjudas det heller.
Men då kanske de andra barnen skulle ha tränats i att lyssna på ditt nej? Alternativt att du själv skulle ha fått stöd i att säga nej trots att andra tycker du är tråkig då? (Är ju en väldigt bra lärdom att ha med sig i livet att kunna säga nej trots att andra kallar en tråkig!).
Ja men ska vi få de barnen att lyssna så tvingas de ju att bli små mjuka flickiga empater. Hur ska vi ha det?
Är väl precis en sån ”mjuk”’ egenskap det pratas om, att lyssna på och respektera andra.
Exakt, min svärson är nog det yttersta beviset. Jag vet ingen som är så omtänksam och eftertänksam som han och han är tokig i allt som är bilar och flygplan.
Men du fattar väl varför barnen inte får kasta snöboll på varandra?? Fick vi inte i min småstad på 90-talet heller…
Sånt trams! Vi har inte pushat vår kille på snart 3 år åt något håll men han har varit väldigt tydlig i att han vill leka med bilar och andra grabbiga saker. Låt barn bestämma skälva vad dem vill leka med. Sätta massa med stämplar bara för att PK samhället vill det är tragiskt och så bakåtsträvande.
Vad menar du är trams? Det är ju precis det Elsa skriver, att det inte spelar någon roll vad barnet i slutändan väljer att leka med så länge barnet känner att det kan vara sig själv.
Bara det faktum att du benämner vissa lekar och intressen för ”grabbiga” är ju bevis för hur samhället uppfostrat oss, och forstätter uppfostra yngre generationer. Det är ju inte nödvändigtvis du som förälder som formar till detta, utan hela samhället, på icke subtila och icke-subtila sätt. Hör denna typ av logik från mina föräldrar (barnbarnet bara GILLAR traktorer och bilar liksom!!) men det visar på dålig förståelse för hur normer och strukturer fungerar. Nu finns det ju värre saker än att pojkar gillar bilar, men som ett exempel.
*subtila och icke-subtila, skulle det naturligtvis stå.
Kan det finnas någon typ av norm även i att det ses som destruktivt om pojkar gillar traktorer men roligt om flickor gör det?
Normen i de sammanhang där Lynn växer upp är ju knappast att älska traktorer. Snarare att vara ”mjuk”, uppenbarligen eftersom det är vad mammorna önskar.
Men vad innebär det att ”komma långt i livet” då?
Och vems liv är ”bäst” och vem bestämmer det?
Eller hur, svårt att jämföra när alla slags människor behövs i samhället. Om man vill att barnet ska ha en framgångsrik karriär med hög lön när hen är vuxen, så kanske man pushar i viss riktning då redan under barndomen. Om kraven och stressen i samhället ökar så kanske måste man ta det i beräkning under uppfostran. Vill man ha mjuka pojkar, ambitiösa flickor, ledare, arbetare, konstnärer…Ja, olika människor helt enkelt, så måste man kanske uppfostra olika. Och då är man ju redan en individ som en förälder och då bli uppfostran därefter.
Bäst är väl när man har försörjning och känner att man passar in, har relationer med andra människor. Motsatsen att vara ”down and out”, kanske sitta i fängelse. Men tycker absolut inte det är bättre med ett visst yrke eller att det är bättre att flytta till storstad jämfört med att bo kvar på liten ort, om man har barn eller inte, hur man bor, såna grejer, där behövs ju en mix.
Ja alltså jag känner väl att så länge man mår bra så har man kommit så långt man behöver i livet. Sen är övriga omständigheter ganska ointressanta
Jag håller med, det är inte eftersträvansvärt att känna att man måste bevisa för massa gamla högstadiemobbare att man ”kommit längre” i livet. Ingen bryr sig särskilt mycket om hur långt man kommit, folk har fullt upp med sitt. Den som mår som bäst funderar nog sällan särskilt mycket av om man kommit längre än gamla klasskamrater eller inte.
Herregud. Allt, ALLT, kan hända och att gå med dessa tankar och dessutom posta dem online för folk att ha åsikter om verkar väldigt stressande. Barnet föds som en individ och vem vet vilka eventuella diagnoser/sjukdomar/förutsättningar etc som ändå, trots dessa intentioner om att uppfostra på ett visst sätt, kommer ställa hela livet på ända.
Tack, exakt min tanke. Man kan inte styra allt här i livet.
Mjuk är nog svårt att forma någon till och lätt att det tolkas av barnet som ”fel” om han inte blir mjuk. Men oavsett kön anser jag det viktiga är att barnet blir snällt, omtänksamt, artigt och allmänt visar andra respekt. Sen vilka intressen man har och hur man leker eller vad man sen jobbar med och har för hobbys spelar ju mindre roll. Känns lite idag som att pojkar ska uppmuntras att gråta och prata känslor medan tjejer helst ska vara kaxiga och ta för sig utan hänsyn till omgivningen, det är liksom idealet. Men med en trygghet i att kunna göra sig bland folk och ja, allmänt vara trevlig och snäll, då kommer man långt oavsett.
Jag minns att mina föräldrar – eller mamma framför allt då pappa jobbade – uppfostrade mig till att vara den jag ville vara men vara ordentligt uppfostrad. Min bästa kompis under hela uppväxten var en kille så jag var som han var och vi snickrade och fiskade och höll på. Jag var stark och kavat (de som träffade mig kallade mig tydligen för Kajsa kavat haha) men sedan kom tonåren och jag blev mobbad och vek.
Typ samma här. Är 30+ och har först senaste åren börjat hitta tillbaka till den där personen. Medan folk som mobbar i skolan går vidare och ägnar inte den de var elaka mot en tanke igen.
Jättebra kommentarer från Elsa tycker jag! Jag har både en son och en dotter. Sonen har alltid varit den som känt efter och haft en massa åsikter, och är en jättemysig och klok ung vuxen idag. Att lyssna på sonens åsikter och ta dem på allvar kan jag kanske lägga till som tips, att resonera på ett gemensamt utforskande sätt och inte vuxen-barn-sätt där jag som vuxen tänker att jag alltid har rätt och barnet är gulligt när det enligt mig tänker fel. Faktiskt så tror jag även på det yttre, att hitta fina, färgglada tröjor (men såklart i ”pojksnitt”) och inte klippa stubb utan bevara de gulliga lockarna eller hårtestarna. Och därmed kanske inte utmana släktingar till att låta sonen leka tuffing. Med andra ord använda alla medel att låta honom utveckla sin alldeles egen personlighet istället för att lägga på honom en utifrån. Men det var kanske precis vad Elsa och Camilla skrev?
Röd, lila, grön, rosa och ljusblå är de färger på sonens otaliga t-shirts som jag kan minnas nu. Från dagis- och förskoletiden.
Samma anonym som 10:16, dvs svar till mig själv. En jättefin ljusgul t-shirt hade han också med ficka över bröstet. Och alltid jeans.
Jag förstår inte vad färger har att göra med det här ämnet.
Som jag skrev i 10:16. På sonens tid var det väldigt mycket svart och superhjälte som gällde på tröjorna, det liksom skrek ut bråkig kille mot de vuxna, fast det kanske inte var sant. Min son gillade inte de tröjorna så då var iofs valet lätt.
Många resonerar ju som att barn som inte ser ut som stereotypa pojkar automatiskt kommer bli behandlade som mer mjuka av omgivningen och därmed bli snälla män. Höga ambitioner av föräldrar med bebisar/småbarn. Men den största insatsen gör man ju själv och att fortsätta under hela barnets uppväxt, beter barnet sig trevligt och man som förälder fortsätter ha konversationer och erbjuder meningsfulla aktiviteter, fokuserar på bra uppfostran, då kommer pojken inte bli behandlad som en brölande grabb av andra heller och större chans att kunna smälta in i samhället.
Det gjorde jag och pappan också men det skrev jag om på ett annat ställe.
Spelar ingen roll hur man uppfostras. Det kan gå snett i livet ändå.
Verkligen. Det skiljer 3 år på mig och mitt syskon. Likvärdig uppfostran med närvarande föräldrar under samma tak. Jag är högutbildad, har körkort och bil, egen bostad, osv, osv. Mitt syskon blev som tonåring kär i fel person och hamnade i ett dåligt umgänge som resulterade i ett flera år långt missbruk av droger. Har aldrig jobbat en dag i sitt liv eller fått sin gymnasieexamen. Man kan som förälder göra rätt, men barnet kan ändå välja att göra fel.
Håller med.
Tur man inte vet innan hur många dåliga val ens barn kan göra trots de bästa av intentioner från föräldrarna.
Självklart spelar uppfostran roll. Även miljö och genetik. Fånigt att tro att alla har lika stor risk att hamna snett.
Kvinnor blir vansinniga när deras socialt betingade egenskaper nedvärderas (inte bemöts med samma självklara värde som traditionellt manliga egenskaper). Men samma kvinnor har inga problem att indirekt nedvärdera traditionellt manliga dito. Tänk om en man hade uttryckt sig på samma vis och broderat ut sina tankar om: så fostrar man en flicka att bli mer macho.
Det viktiga är ju att skilja på de egenskaper som faktiskt är dåliga, tex att vara våldsam, som är mer vanligt hos män.
”Våldskapital” är inte alltid av ondo.
Det är väl rätt vanligt att familjer tänker att de måste uppfostra flickor till att ta för sig, att vara fysiskt starka, vara tuffa och att tro på sig själva (enligt normen manliga attribut). Annars är det ju svårt att överleva i patriarkatet. Eller?
Folk pratar ju om hur man ska uppfostra kvinnor till att bli macho hela tiden? Hur gör vi kvinnor kaxigare, lär dem att ta mer utrymme, lär dem att inte be om ursäkt för sig själva, lär dem att inte hela tiden tänka på andra först, osv osv. Den här verkligheten du beskriver tror jag tyvärr är önsketänkande av dig.
Jag hoppas att dagens pojkar lär sig att ta hand om hemmet och att det är en delas uppgift. Inte att de lär sig att ”hjälpa till”. Är det att vara mjuk? Jag vet inte. Men just nu är min upplevelse att jämställdheten vi nått idag innebär att kvinnor ”kan” och fåt göra allt men att de fortf också ska vara ansvarig för hemmet. Män måste steppa upp och nån måste lära den yngre generationen det.
? håller med. Kvinnor jobbar heltid och sköter hemmet. Städ,tvätt,disk hålla reda på barnens skolärenden föräldramöten allt praktiskt sköter kvinnan. Fortfarande. Kvinnor stressar sönder sej.
Varför leva i ett förhållande där man får göra allt (oavsett om det gäller en man eller kvinna) om det leder till att man stressar sönder sig?
Lewis: pga man har barn ihop, ekonomi, man älskar personen. Finns massa anledningar men frågan är väl varför man inte vill ta ansvar tillsammans med sin partner?
Håller verkligen med dig att man ska fråga sig varför ens partner inte vill ta ansvar.
Älska sin partner är en bra anledning, men hur älskad är man om man får göra allt själv?
Det är väl därför 70% av alla skilsmässor initieras av kvinnor. Pga de har fått nog 🙂
Du kan väl fråga de män som inte drar sitt strå till stacken hemma varför de tror sig ha rätt att utnyttja en annan människa istället. Det är väl bara den personen som egentligen kan svara på om han faktiskt älskar sin fru eller bara vill ha ett hembiträde.
Min bild av situationen är att det inte handlar om brist på kärlek. Det handlar om brist på uppfostran.
Och vem är det som får ta allt ansvar för barnen och deras uppfostran (kvinnor enligt denna tråd).
Oh nej, men du kan ju inte använda dig av logik här inne i Bloggbevknings kommentarsfält Lewis! 😉
Men suck – Att kvinnor drar det största lasset hemma betyder inte att kvinnor är de enda som har inflytande över barnens uppfostran. DU tror inte att en frånvarande pappa, eller en pappa som inte gör något, påverkar sonens bild av hur en heteronormativ relation ser ut och fungerar, oavsett hur mycket hans mamma kämpar med att berätta för honom att relationer ska vara jämställda? Men ja absolut, även kvinnor behöver givetsvis bli bättre på att uppfostra pojkar som hjälper till hemma.
Då tror inte bilden av den frånvarande pappan som inte gör ett skit påverkar barnets bild av hur relationer mellan kvinnor och män ser ut, oavsett hur duktig mamman är på att uppfostra med vettiga värderingar?
Tips, dejta inte en nyskild man utan en som varit skild några år. Då har han tvingats lära sig hushållsarbete och att ta ansvar under veckorna han har barnen hos sig.
Då hoppas jag också å döttrars vägnar att vi slutar idolisera kvinnor som lägger all sin vakna tid på att piffa och göra fint hemma och fundera på säsongens outfits och trender. Att vi lär dem ta ansvar för samhällets viktigare frågor.
Kvinnor är traditionellt sett mer intresserade av hushållsarbete och heminredning alldeles oberoende av om de lever med en jämställd eller kan välja fullt fritt. Män är traditionellt sett (läs: på gruppnivå) mer inne på t.ex. teknik och fordon. Det kommer man inte inte ifrån oavsett hur mycket man strävar efter att sudda ut könsskillnaderna. Män och kvinnor kompletterar varandra och det ska man slå vakt om, anser jag. Den samtida feminismen är dock mer intresserade av att göra kvinnor till offer och utmåla män som syndabockar istället för att just komplettera varandra. Läs längre ner om dokumentären jämställdhetsparadoxen som jag som sagt rekommenderar alla att se. Flashbackjargongen är inte rolig alla gånger men ej heller denna ständiga offerkofta hos många kvinnor som ska leta fel på varenda steg en man tar. Balans vore mer önskvärt i dessa frågor för det tror jag skulle lösa mycket även på ett större plan. Mvh en kvinna
Men var säger jag att vi ska sudda ut könsskillnaderna? Det har jag inget intresse av. Det enda jag önskar är att dagens pojkar lär sig att ta hand om hemmet, projektleda barnens aktiviteter och annat som kvinnor oftast gör (ovanpå heltidsarbete). Tror många relationer hade blivit så mkt bättre av det.
Fast varför är många arkitekter ofta män om det är kvinnor som gillar interiör och estetik? Varför är många kockar män om det är kvinnor som är intresserade av matlagning?
Det stämmer inte HELT det där (även i. Jag absolut tror på biologiska skillnader).
Håller helt med om det A!!
Hur många bilder måste Gabjoss lägga ut från sjukhuset?
Håller med. Tyckte inlägget var rörande och fy fan vad hemskt det måste vara att gå igenom det. Men att lägga upp massor av bilder på sitt barn i så sårbara och utelämnande situationer gav mig ont i magen.
Instämmer.
Jag orkade inte ens igenom hennes maniska pladdrande om sin egen olycka samtidigt som hon utan att tveka gör content av och lägger ut massor av intima bilder på sin allvarligt sjuka dotter. Gabjoss när du läser det här, det bästa du kan göra för din dotter är att ta hänsyn till henne och hennes integritet. Sluta genast göra content av henne och hennes sjukdom.
Jag tror att det grundläggande är att både flickor och pojkar omgivs av bra vuxna förebilder. Pojkar behöver en bra manlig förebild det är i de flesta fallen är det det som saknas för de som blir våldsamma och kriminella.
Se bara på alla dessa invandrade mammor som gråter ut i tidningarna över sina kriminella barn. Var är papporna till de här unga grabbarna som söker sig till en värld där tuffa rapartister och äldre redan kriminella män utnyttjar dem enkelt på grund av att de här pojkarna behöver bekräftelse och förebilder.
Flickor behöver också bra kvinnliga förebilder som inte gör dem till utseendefixerade hjälplösa våp .
Finns många svensktalande ensamma mammor där pappan stuckit tar noll ansvar. Är ett problem absolut ensamma vilsna killar utan manliga förebilder i vardagen. Killarna under femton i kriminella gäng är bara barn. De har nog inte så stor respekt för vad deras mamma säger. Papporna borde ta sitt ansvar.
En annan sida av myntet är mammor som knyter sönerna alltför nära sig så att han aldrig blir självständig eller låter flickvännens känslor och åsikter komma i första hand. För mamma är alltid bäst.
Är så trött på att det feminina och ”mjuka” ska vara precis överallt och ses som det bästa i alla sammanhang. Femininitet är egentligen inte ens särskilt mjuk. Låt pojkar vara pojkar och låt flickor vara flickor. Hela samhället måste inte bestå av kvinnor och låtsaskvinnor på samma sätt som att hela samhället inte måste bestå av män och låtsasmän. Ren galenskap att försöka uppfostra bort könsspecifika kvalitéer, som pojkars behov av äventyrlig och stundtals ”kaosig” lek.
Varför skulle pojkar ha ett större behov av äventyrlig och kaosig lek än flickor? ALLA har behov av att få utforska, testa saker, tänja gränser och känna att de klarar mer än de trodde. Det stärker såklart barnens självkänsla. Men traditionellt har bara pojkar fått göra det, för flickor har det ansetts ofint och man har hindrat dem från att utveckla de sidorna hos sig själva. Självklart på bekostnad av flickors självkänsla.
Av samma anledning som flickor presterar bättre i dagens flickanpassade skola: för att de är pojkar. Pojkar och flickor är olika och har olika behov.
Men på vad baserar du att just DET är ett behov som skiljer sig? Finns det forskning på det? Min uppfattning är som sagt att ALLA barn har ett behov av den typen av lek. Jag menar inte att det inte finns biologiska skillnader, men att äventyrlig lek skulle vara ett biologiskt behov enbart hos pojkar köper jag verkligen inte.
Som de mammor som sätter på dottern en klänning och öser en massa beröm över henne för att hon är söt i den och sen säger att hon måste vara försiktig för att inte förstöra den.
Att uppfostra en mjuk pojke är skitsvårt för så fort man lämnar på förskolan så känns det som allt är förgäves.
Jag rekommenderar alla här inne att ta en titt på den norska dokumentären ”Jämställdhetsparadoxen”. I den framgår att det faktiskt (jorå) förekommer biologiska skillnader mellan pojkar och flickor, män och kvinnor, vilket i studier kan påvisas på endast ett dygn (!) gamla spädbarn, vilket motbevisar tesen om att kön endast är socialt konstruerade (utöver genitalierna då). Dokumentären har visserligen några år på nacken, men mer aktuell kan den väl knappast bli nu när dysfori m.m. ökar lavinartat och frågan är hetare än någonsin. I de mest jämställda länder – där yrkesmöjligheterna ter sig oändliga – har män fortsatt att välja yrken som grävarbetare och kvinnorna omsorg trots att man gärna vill påskina att detta snarare är nåt som förväntas av oss, eller rentav påtvingas p.g.a. könsroller eller social konstruktion.
Tack för tips! Undrar om dokumentären tar upp att traditionellt manligt och kvinnligt förändras över tid? Ska se den när jag har tid!
Vill bara påpeka att bara för att man FÅR välja vilket jobb som helst så betyder det ju inte att det inte finns någon yttre påverkan. Både de rent självklara, typ att pappor säger till sina söner att riktiga män ska jobba i gruvan och att det är fjollor som jobbar inom vården, men också vad man ser på TV, i reklam, leksaker, vad kompisars föräldrar jobbar med. Det är ju inte så enkelt som att ”varsågoda, nu får ni välja vilken karriär ni vill” och så suddas hundratals år av normer bort.
Med det sagt – självklart finns det biologiska skillnader. Men de biologiska skillnaderna är ju inte att män biologiskt är bättre ledare (i dagens samhälle där vi inte behöver slåss mot vilda djur på nätterna), smartare eller mer stresståliga när det ska fattas viktiga beslut om hur världen ska styras.
Självklart är det skillnad mellan könen på insidan, hormonerna är helt olika och de styr otroligt mycket. Det är bara att se hur vi påverkas under tonåren, graviditeten och klimakteriet. Och hur de som tar hormoner för att byta kön förändras. Det här kan verkligen inte vara en diskussion som jag ser det.
Har svårt för ”mjuk”…vad menas ens? Definiera tack!
Skulle aldrig spontant vilja dejta en kille som beskrivs som mjuk och snäll.
Men vill givetvis dejta en kille/man som är omtänksam, snäll, förstående, intelligent, socialt kompetent etc.
Finns alldeles för många mjuka killar som inte växer upp till kapabla män och som går under av deras dåliga självkänsla som inte har byggts upp.
Ett samhälle behöver TRYGGA män med god självkänsla. Det som skapar detta är kärleksfulla föräldrar som vågar uppfostra och sätta gränser. Låta barnen förstå konsekvenser och utmana dem. Inte behandla dem som vuxna men följa deras utveckling.
Engagerade föräldrar som inte tänker på sig själva.
Ett samhälle behöver inga män som måste kompensera kärlek och trygghet med macho-kultur som ofta leder till kriminalitet och splittrade familjer förstörda barndomar mm. Den typ av hårdhet är inte bra.
Alla människor, oavsett kön behöver växa upp under trygga förhållanden och känna sig älskade. Både tjejer och killar behöver bli sedda och förstådda. Att lära sig självkännedom och självinsikt är viktigt.
Det har varit alldels för stort fokus på kön. Alla är olika oavsett kön men det går inte att förneka att det finns biologiska skillnader.
Detta extremt korta perspektiv som man ofta utgår ifrån , vår moderna nutids. Våra beteendemönster utvecklades för länge sedan pga hur vi bäst skulle överleva. Kvinnor behövde göra si och män behövde göra så för att tillföra så bred kompetens till gruppen som möjligt.Därför är vi olika både utifrån kön och på individnivå. Att diskutera färg på kläder är ganska löjligt i det stora hela.
Intressant! Jag håller med dig om mkt. Min man är en typisk ”mans man”, är hantverkare, håller på med ”grabbiga grejer”, grillar, bygger, svetsar osv. Men är världens snällaste och tryggaste, lagar mat och grejar. Tror du sätter fingret på det där med trygg, en som är trygg i sin mansroll blir oftast en bra man och har inga behov av att hävda sig på machosätt.
Min erfarenhet är att det finns väldigt många ”grabbiga” män som har otroligt fina inre kvaliteer. Dessa män som oftast beskrivs som buffliga och inte socialt kompetenta är en myt och ofta feltolkade.
Hellre en hantverkare /byggare etc med inre mjuka värden och en hård yta än en självgod ,oempatisk kulturarbetare eller chef som tror sig vara förmer och veta bättre än andra och med ett stort bekräftelsebehov.
Dags för alla att omvärdera vissa begrepp och utmana sina egna fördomar.
Så bra skrivet…. Har jobbat med barn i hela mitt liv, plus en hög egna. Är så trött på självgoda kulturarbetare som ska in och peta i precis allt! Barn föds med vissa skillnader OCH olika kön, går inte att ”arbeta” bort…
Snäll som i motsats till elak är såklart bra. Men med mjuk tänker jag i första hand gråta och älta känslor, ser inte det som några egenskaper att eftersträva för någon egentligen.
Verkligen! Mjuka män är så avtändande. Skulle aldrig kunna dejta en mjuk hipster.
OT
Till er som spred rykten om att Bianca dejtar Frantzen, så avslöjar hon själv i podd att hon dejtar en hockeyspelare som bor utomlands.
Finns mycket att säga om detta…
Jag anser att det finns toxisk mjukhet och sund mjukhet precis som toxisk hprdehet och sund hårdhet. Är helt övertygad att det som skapar problem har med andra mer komplexa saker att göra. Är också helt övertgad om att det finns måånga mjuka killar därute som bär sin mjukhet som en fasad och som skiter i de mjuka värdena på insidan. Att har mjuka värden handlar om andera saker än en mjuk stil eller ytligt beteende.
Finns sk hårda killar på ytan som har mjuka värden på insidan som de värderar och lever sina liv efter.
Precis som hos kvinnor…fasad och inre värden krockar ofta.
Att hänga upp sig på det ytliga är vilseledande och ett stort problem i vårt samhälle överlag.
Det här var en väldigt nyanserad och bra kommentar! Håller helt med dig.
Är helt ointresserad av detta ämne. Kan man inte bara låta folk göra som de vill?
En annan sak, har någon sett på TikTok vad för historia kring vårdnad mm som Lisa(Maria?) Jönsson pratar om där? Hon tar upp det på Instagram men hänvisar att hon pratar om det på TT. Kommer inte skaffa TT för det men är lite nyfiken. Eller är det clickbait…
Min son går i 6:an på en lite skola i vanligt villaområde.
Majoriteten av killarna spelar fotboll och pingis på rasterna, tjafasr kanske om nåt mål, skriker lite för högt. Blir svettiga, leriga osv. På fritiden spelar de hockey, innebandy, fotboll mm.
Många av tjejerna vejpar på toaletterna, bär runt på jobbiga skinnväskor på böjda armar, skriker jä*la ho*a åt varandra och ställer klockan tidigt för att sminka sig. Efter skolan har de skönhet och hudvård som hobby.
Så jag skulle vara väldigt mycket mer orolig som flickmamma!
Tjejer ligger ju lite före i utvecklingen, kanske inte så konstigt att killarna i sexan fortfarande vill ”leka” medan tjejerna sneglar mot tonårslivet och hur tjejerna på högstadiet beter sig?
Ja men det är ju hur dessa tjejer beter sig som är problemet. Extrem utseendefixering
Jo det förstår jag, men jag tänker att det är normalt i början av puberteten när man får finnar och kroppen förändras men att det går över sen.
Har också en son som går i sexan, är helt fascinerad över hur tjejerna i hans klass klär sig som små ”minivuxna” och är väldigt sminkade och fixade. Dock är min son ganska mån om sitt utseende också, han vill fixa håret och är noga med vilka kläder han har men tjejerna är ju på en helt annan nivå. Vad tjejerna gör på fritiden vet jag inte men killarna idrottar och spelar data-/tv-spel, detsamma gäller för min andra son som går i trean. Som pojkmamma är jag mest orolig för kriminella ungdomar som hänger lite överallt och för att de ska utsätta mina söner för något, känns som risken för det är större för killar än för tjejer. Min dotter är bara fem månader så henne är jag inte så orolig för än så länge så återstår att se vad jag kommer oroa mig för som flickmamma.
Håller med. Jätteglad jag inte fått en flicka. Minns själv när jag var runt 11 år och halva klassen gick i genomskinliga vita jazzbyxor med svarta string som syntes under, plus magtröja. 90-talet måste ha varit alla pe*****ers drömtid…
Gör inte många det mer komplicerat än vad det behöver vara? Vi har uppfostrat två barn, en dotter som idag är 18 och en son som idag är 16. Vi har inte haft några särskilda tankar eller planer, bara utgått ifrån ”magkänsla”.
Våra föräldrar är generationen som uppfostrade killar och tjejer på lite olika sätt, dvs rosa till flickor och blått till pojkar osv. Så har inte vi gjort, men utan att det varit något vi bestämt eller planerat så har vi liksom bara gått på vad barnen själva velat. Har dottern önskat en blå tröja med en truck på så har hon fått det. Har sonen velat ha en rosaglittrig tröja med My Little Pony på så har han fått det.
Våra föräldrar har hängt kvar i det gamla, och vid födelsedagar osv har de gett typiska tjejgrejer till dottern och killgrejer till sonen. Inget vi har förbjudit eller kommenterat.
Nu är barnen som sagt vuxna (nåja…) och de har båda två utvecklats till snälla, empatiska, godhjärtade människor, enligt oss i alla fall ? Detta då utan att vi har ansträngt oss för att det ska bli så. Jag tror jag hade varit en sämre och mycket ängsligare mamma om jag hade tänkt så mycket på allt hela tiden.
När jag växte upp berättade ungdomsmottagningen att den vanligaste situationen för våldtäkt var ”när vänner experimenterade med alkohol”. Min farhåga är att: genom att fostra pojkarna till att tänka att de är *mjuka* eller *fromma som lamm* så leder det till att de inte tänker till i tonåren.
Det ena behöver ju inte utesluta det andra tänker jag? Min 17 åriga pojke är ”grabbig” gillar moppe,bilar och att spela en aning våldsamma datorspel. Men han kan också vara väldigt känslosam, prata djup, vara fin mot sin omgivning etc. Han har en storasyster som satt barbiedockor i hans händer och han lekte ofta med henne när de var små. Men ändå så drogs han senare till andra mer killiga hobbys, inget som vi styrt. Att vi är olika är väl det som vi blir attraherade av tänker jag? Jag älskar manliga män, för det är totalt motsatsen av vad jag själv är.