Linn vill dela med sig av något som hon skäms lite över, men som faktiskt är väldigt vanligt – panikångest.
Hon skriver i ett blogginlägg att hon började uppleva panikattacker i gymnasiet, ofta kopplat till stress och prestationsångest, men då visste hon inte vad det var. Hon kunde hyperventilera och till och med svimma inför prov och liknande situationer. Efter terrorattentatet på Drottninggatan fick hon ett trauma och började begränsa sig själv, särskilt när hon samtidigt var gravid. Hon rycker fortfarande till av höga ljud och har svårt att vara på platser med mycket folk. Det har också lett till en viss klaustrofobi och rädsla för att flyga och åka tåg, men på senare tid har Linn börjat övervinna sina rädslor genom att flyga och åka tåg igen.
Men nyligen, när hon skulle ta tunnelbanan hem efter en lunch med sin pappapappadotter-vän Johan, fick hon en panikattack.
Det var mycket folk och trångt, och hon kände ångesten växa inombords. När hon till slut kom upp från tunnelbanan bröt hon ihop och började hyperventilera. Det kändes pinsamt för Linn att få panik över något så vardagligt som att åka tunnelbana, men hon påminner sig själv om att det är helt okej att få panikångest. Hennes mål nu är att ta sig ner i tunnelbanan igen innan veckans slut för att känna att hon kan övervinna sin rädsla:
Var längesedan jag kände såhär och jag tycker det är så jobbigt och lite pinsamt att få panik av en så ” normal sak” som att åka tunnelbana som folk gör flera gånger om dagen, MEN alla är rädda för olika saker och tänker att jag ändå vill dela med mig av detta till er. Det är inget fel att få panikångest, det är helt okej.
Nu är målet att innan veckans slut ta mig ner i tunnelbanan igen för att känna att jag ” kan” och inte gå runt och vara så rädd. // Linn ”Tiingelinn” Andersson
Jag visste inte att Linn var på Drottninggatan när terroristdådet inträffade.
Du hittar hennes inlägg om det här.
Jag kände enbart till att Magdalena Graaf var det eftersom hon också blev målsägande i rättegången.
Jag har haft nattliga panikångestattacker, där jag vaknar av dem och det är fan inte trevligt.
I vaket tillstånd har jag bara haft det en gång tror jag, och det är säkert 15 år sedan. Den var kopplad till en specifik sak, och har aldrig återkommit men då var det så illa att mina händer domnade bort helt. Jag befann mig på Gekås i Ullared, vilket nog också gjorde sitt. 🙂
Föregående inlägg 
Inte omöjligt att det berodde på Gekås. Jag vet två personer som har svimmat inne på IKEA. Det är mer påfrestande än man tror att gå i stora affärer. Jag har själv fått 2 rejäla panikattacker, dock hemma, trodde att det var hjärtinfarkter, åkte ambulans en av gångerna, riktigt otäckt.
Är väl bara i så fall påfrestande för de som är överkänsliga?
Man behöver inte vara överkänslig att få panik-attack
Närmare kommer den på öppna platser,stor yta och massa folk där det är svårt orientera sig framåt-riktigt otäckt kännsla
Nej, det är en väldigt onaturlig miljö för människan att vara i.
Kan också få på natten. Men hänt typ 2 gånger på dagen. Usch för ångest.
Fick en ångestattack hos frisören en gång. Det var redan en dålig dag, jag var överväldigad och ångesten låg som en blöt filt över bröstkorgen. Samtidigt fastnade frisörens verktyg flera gånger i min hyfsat nygjorda piercing, jag kände mig inte hörd och tyckte att håret blev fult. Det brast, helt enkelt. Sviiinpinsamt, men alla på salongen var jättegulliga och hämtade vatten, godis och satte på lugn musik haha. Men jag kommer aldrig att visa mitt ansikte där igen.
Varför haha?
Fick min första panikattack på tunnelbanan på 80-talet. Stod helt lugnt och det var inte alls trängsel, som en blixt från klar himmel. Obehagligt som sjutton. Har haft några till genom åren, men vet nu hur jag ska hantera det och att det inte är fara för mitt liv även om man tror det ?
Hur gör du för att hantera det? ❤️
Jag har lidit av diagnosticerad ångestproblematik sedan jag var 14 år gammal, och besvären började redan några år tidigare. Har stått på diverse läkemedel sedan barndomen då jag, tyvärr, endast klarat kortare perioder utan. Ångest är en börda som jag inte önskar någon. Jag kopplar dock inte hur en person som är ”rädd för att vara på platser med mycket folk” och som har ”svårt att kunna koncentrera mig på att äta lunch mitt inne på ett köpcenter”, aktivt väljer att pendla till Stockholm varannan vecka och där så gott som dagligen gå ut på luncher, fikor, shoppingrundor och event. Visst ska man utmana sina rädslor, men här pratar vi om en person som ofta gör dessa saker och det till synes helt utan problem.
Jag lider också av svår ångestproblematik med svår panikångest sedan barnsben och påverkas av det varje dag, 24/7. Jag bor t.om mitt i stan och åker kollektivt hela tiden. Ja, det är skitjobbigt from time to time men det är väl inget liv att begränsa sig på grund av det? Jag vill ju bo här och det jag får tillbaka i glädje av att tvinga mig själv är värt det. Någonstans måste man ju leva också och ger man upp då har ju ångesten vunnit. Samma sak om man hela tiden skulle prata om det, visa upp det eller fokusera på det, det gör allting tusen gånger värre. Sen nu har jag kanske inte så mycket till övers för personen i fråga i övrigt – men det är ett trött argument att man inte kan lida bara för att man ändå gör saker som man vill. Det är snarare ett sundhetstecken i min mening.
Är helt med dig i detta. Här behöver man dock skilja på ångest och ångest. Som jag nämnde tidigare så ska man givetvis gå emot sina rädslor och därmed utmana sin ångest, och all eloge till dig som också gör detta. Hur mycket ångesten påverkar en och hur man behöver arbeta med den är i min personliga åsikt även något som drar skillnaden mellan ångest sin känsla och sjuklig ångest – men det här kan man skriva en hel bok om eftersom det även är skillnad på olika ångestdiagnoser.
I just detta fall pratar vi dock om panikångest, som förutom en stark ångest även involverar en fysisk reaktion på ångesten. Att man dagligen exponerar sig för situationer som frambringar panikångest, och detta till synes helt utan problem, är värt att ifrågasätta. Absolut, det är en fråga om korrekt terminologi. Men jag är så less på att folk slentrianmässigt slänger sig med ångest och behandlar vardagsångest som sjuklig ångest. Det är just det som skapar bilden av att man ”bara kan bita ihop” även när ångesten är en psykisk sjukdom.
Måste vara väldigt jobbigt att bära den bördan. Hoppas att du har verkyg och all hjälp du behöver för att klara av ångesten när den greppar tag. Hade aldrig upplevt den typ av ångest i mitt liv innan jag blev så sjuk i en virusinfektion, ej Covid, att jag blev inlaggd. Kunde inte syresätta blodet och det kändes som att jag höll på att kvävas. Kroppen minns känslan fortfarande trots att det hände för snart 20 år sedan. Vaknar ibland upp med känslan av att inte kunna andas och att jag håller på att dö.
Det är något som skaver med Tiingelinn. Jag hoppas med respekt för människor med verkliga problem att hon inte överdriver och hittar på för att skapa kontent. Det vore verkligen förfärligt.
Fina ord, tack så mycket.
❤️❤️❤️❤️❤️
Den värsta formen av panikångest och ångest rent generellt kommer oftast när man är ensam. Framförallt ensam/själv med ett barn att ansvara för. Att vara ensam med bara sig själv som sällskap är enormt jobbigt för många människor, mycket svårare än att försvinna in i mängden av människor och in i anonymiteten. Öppna platser osv är väl mer att benämna Torgskräck.
Undrar hur mycket Ellie betalat Pernilla Wahlgren för samarbetet hon publicerat på Instagram samma dag som hennes bröllop äger rum…
Ellos*
De har väl konkat. Bröllopet tog knäcken på dem ?
Panikångest attack är riktigt otäckt
Som man nästan hyperventilerar på stående fot och har ingenstans ta vägen- blodtrycket sjunker och man oftast svimmar om man glömmer andas ,andas ut
Snart släpps skivan med henne och PPD. Kanske mello nästa för dem?
Det vore en syn!
??????
Panikångest och ångest rent generellt är väldigt jobbigt. Jag kan få ångest ibland om jag går ut och äter och det är mycket folk eller om jag är hos frisören och det är mycket folk. Jag fick ångest en gång på bussen när det var 30 grader varmt ute och elementen var på i bussen och den var full med folk. Jag hoppade av vid första bästa hållplats och började storgråta av chock så fick ringa mamma.
Jag hade en del panikångestattacker förut, tills jag blev diagnosticerad med POTS. Hade gått runt i många år med konstant hög puls, lågt blodtryck osv och misstolkat det som ångest.
Nu när jag äter mediciner så har jag inte alls problem med det längre. Det enda som kan ge mig mildare panikångest är om jag tror att jag ska spy, har riktig fobi mot det.
Det är dessutom vanligt förekommande bland – även yngre – kvinnor efter covid:
„Pots efter covid
Störningar i regleringen av det icke-viljestyrda nervsystemet är inga nya fenomen. Däremot verkar det vara framträdande i gruppen med postcovid.
Ett av de vanligaste symtomen kopplade till hjärtat är att man får en omotiverat hög hjärtfrekvens när man ställer sig upp. Fenomenet kallas POTS som är en förkortning av posturalt ortostatiskt takykardisyndrom. När det gäller andningsfunktionen är onormalt andningsmönster och hyperventilation exempel på postcovid-symtom.„
https://www.forskning.se/2023/09/19/bilden-av-postcovid-klarnar-allt-mer/
Tror inte ett dugg på henne :/
Allt f ”sympatier”
Saknar inlägget du skulle skriva om hennes ofarliga hårbehandling.
Inte roligt att hon drabbats av panikångest.
Men, vilken tunnelbanestation i Stockholm är så djupt ner som hon beskriver, åtta rulltrappor ner.
Pendeltågsstationen vid Centralen är djupt ner. Jag tycker att det är läskigt att tänka på hur djupt under marken man faktiskt är, och jag är rädd för att ramla i rulltrappan.
Troligen Rådhuset
Rådhuset är djupast. Men inte åtta rulltrappor ner. Djup under marknivå
27 m under Scheelegatan
46 m under Kungsklippan.
Jag fick en ångestattack under en arbetsintervju en gång. Fy fan jag kämpade verkligen för att inte fly ut igenom dörren. Svetten forsade och tungan fastnade i gommen så jag hinkade vatten för att ens kunna prata. Hade black out efter intervjun men jag fick jobbet ?
Hade panikattacker när jag va typ 10-13(?). Men då visste jag ju inte va det va såklart, det förstod jag långt senare. Kom nästan alltid på kvällen när jag skulle sova. Hade sista känningarna av det i sena tonåren, sen lärde jag mig bryta det innan det spårade.
Fick även en ångestattack för några år sedan, det va tusen saker samtidigt som byggde upp och sen började jag svettas, gråta, huvudet snurrade.. men en helt annan känsla än som barn? Är det fler som upplevt att känslan är olika eller är det liksom ”samma” varje gång?
Samma här, hade ångest varje kväll i den åldern, utan uppenbar anledning, hade ej svårt i skolan eller så. Min mamma o jag kallade det bara ”det där” ? ibland spårade det ut till riktig panik där jag trodde jag skulle dö. Fortsatte in i sena tonåren, sen lärde jag mig att bryta spiralen eller så växte jag bara ur det. Återkom sedan under en tuff period som vuxen men annorlunda känsla då som du säger!
Jag har också haft panikattacker. Har en del ångest från och till och undviker saker, väldigt tråkigt.