Nellie Berntsson har skrivit ett öppet och ärligt inlägg om sina känslor av att aldrig vara bra nog och att hela tiden jämföra sig med andra, betydligt äldre och mer erfarna kollegor.
Hon skriver att hon under 2024 ska ta bättre hand om sig själv och börja ta in de små sakerna i livet för inte bara sitt egna mående utan också för att hon inte vill överföra dessa känslor på sonen Valentin. Hon skriver att hon aldrig vill att han ska behöva bära i sin lilla kropp.
De flesta av er här inne är ju både kloka och fulla av erfarenhet och vishet, så dela gärna ditt bästa tips som du plockat upp genom åren. ?
Föregående inlägg 
Låter mer som skryt ?
Varför?
”Belönar mig nästan aldrig, vill bara mer” ”mina krav är så höga” hon låtsas kritisera sig själv men är egentligen så stolt för hon tror att hon gör mycket mer än andra. Typ som en arbetsintervju. Säg tre negativa saker om dig själv. Då säger man ju inte sina riktigt dåliga sidor utan böjer något bra till något nästan halvdåligt för att låta bättre.
Tycker inte det lät speciellt skrytsamt. Nu lägger du ju ord i munnen på henne bara.
Hon hade väl lite framgångar som barn med B-ponnyn som alla innan henne tävlat på SM. Sedan lite med hästen hon bytte bort för hon inte kunde gå högre klasser till den galet dyra som väl gick sönder. Nu hoppar hon väl 1.30 klasser som många hobbyryttare gör.
Ja jag känner själv att.om jag tänker tillbaka på när jag var 23.. jag hade absolut mina övertygelser om hur livet borde se ut, mina visioner osv. Men känner man att man är 10 år äldre än andra i sin ålder, så handlar det nog mest om att man ser sig själv som förmer. Man jämför sig med andra jämnåriga och tycker att man är bättre. Kanske för att man aldrig tillåter sig att slappna av, man kör på. Alltid 110, man ser sig om och inser att alla inte gör så. Den felaktiga slutsatsen hos en outvecklad hjärna blir ju då: jag är bättre än alla dom. Jag slutar aldrig jobba. Jag tar inte ledigt. Jag är inte lat.
Det är nog väldigt bra att hon nu börjat reflektera över sin inställning. Det tyder ju på annalkande mognad och eftertanke.
Verkligen sorgligt att läsa och jag funderar på vilka råd man kan ge personer med den här typen av självbild / verklighetsuppfattning. Först kan man kanske se hur föräldrarna uppmärksammade sina framsteg som barn, om det var överdrivet förhärligande på ett sätt som kan ha präglat personligheten ska man nog börja med att slappna av och lägga skulden där den hör hemma, hos föräldrarna och inte sig själv. Tillåta sig att sörja så länge man behöver. Och sedan träna på att se på sig själv och omvärlden med andra ögon. Testa hur det känns att göra saker på normal nivå, och hur andra reagera. Testa att göra saker tom sämre än en annan och kanske berömma den andra istället för att straffa och nedvärdera sig själv i sina tankar. Hur känns det? Bra? Fortsätt i så fall med det.
Tycker det låter ärligt och insiktsfullt. Jag är själv likadan och det är verkligen inget skryt i det. Att aldrig känna sig nöjd. Aldrig tycka man är bra nog, hur mkt man än anstränger sig är dränerande. Att inte ta in beröm utan ständigt känna sig fel föder depression och ångest. Inget att skryta om
Att det inte är något att skryta om betyder ju dock inte att folk inte skryter om det. Jag kan hålla med om att det liksom, speciellt bland kvinnor, finns ett narrativ av att det är duktigt att självspäka på olika sätt. Att vara en sån perfektionist att man bränner ut sig, att ha imposter syndrome och inte tycka att man duger, att vara så stressad eller jobba så mycket att man blir fysiskt sjuk.
Jag menar inte att känslorna inte är äkta, däremot tycker jag tyvärr att man väldigt sällan hör folk prata om de här sakerna som genuina *problem* de har, och oftare som något slags personlighetsdrag. ”Det är så jobbigt att alltid vara så högpresterande och inte nöjda sig, usch och fy”. Eller skämtar om att de åkte till akuten från jobbet med hjärtklappning men fortsatte jobba i väntrummet, för de ”kan ju inte bara ta ledigt”. Så trött på att det ska vara creddigt och prestigefyllt att bränna ut sig, och alla som beskriver sig själv som att de bara är den typen av personer som faktiskt inte kan acceptera att inte överprestera spär på den idén. Om du tar ditt problem på allvar och gör något åt det (förslagsvis terapi) så är du en del av lösningen. Annars är du en del av problemet, att kvinnor ska tävla i duktighet – och allra duktigast är den som offrar mest av sig själv.
Jag är likadan och misstänker att det har med min ADHD att göra, har läst att många med ADHD har låga koncentrationer av dopaminreceptorer i hjärnan. Detta hade förklarat varför man inte känner samma belöningskänslor som ”normala” gör. Concerta (metylfenidat) ska på lång sikt förbättra detta.
På tal om självkritik, att många av Elle-bloggarnas kommentarsfält är så hårt! censurerade. Såg att Wood idag publicerade den s.k felsägningen av Ulf Kristersson idag rakt av. Alltså spred den ganska felaktiga bilden. Påpekade detta och vikten av att vara källkritisk men det släpptes såklart inte igenom. Inget som inte passar deras önskedröm av vad dom vill vara (vad detta nu är för stunden, insert sval danska eller motsvarande) släpps igenom.
Han sa ju vad han sa. Sen att det är en felsägning är ju nåt annat.
Vad sa han?
Nåt i stil med att Israel har rätt till folkm.. Men han menade självförsvar. Kan ha varit en freudiansk felsägning, eller inte.
Det var en felöversättning, inte en felsägning.
Har du sett klippet? Rätt tydligt vad det är han säger.
Nae han var nog snarare påväg några ord längre fram i meningen, strax efter sa han folkrätt.
Var i och för sig en felöversättning. Men du är perfekt antar jag!
Absolut, du har rätt, så var det. Det var bara jag som spekulerade, sorry om det framstod som jag rättade dig! Det var väl påväg att bli en rejäl felsägning men problemet sedan var ju felöversättningen.
Han sa inte ”folkm”, han sa ”folk”. Hur jävla svårt ska det vara att vara lite källkritisk ?
Jag hörde tydligt vad han sa. Du kanske har sämre hörsel?
Det här!
Kristersson sa tydligt ”folk” och ändrade sig till ”försvar”, strax efter sa han ”folkrätt” och har man studerat språkpsykologi vet man att det är jättevanligt att tungan börjar säga det man redan har planerat att säga lite längre fram. Helt normal felsägning.
Sen börjar alla Instagramfeminister gapa om att han minsann TÄNKTE SÄGA FOLKMORD.
Ja, för hur troligt är det att Kristersson på riktigt tänkte säga folkmord? Alltså kom igen!
Man behöver inte vara särskilt kunnig i hjärnans och språkets funktioner för att fatta att han självklart inte pratade om folkmord.
Tack för en bättre förklaring =)
Än vad jag själv förklarade!
Hörde faktiskt på p1 idag att de hade låtit en fonetiker analyserat hans felsägning och faktum är att man hör aldrig ett M utan bara ”folk”.
Jag gillar inte Ulf Kristersson. Men han sa ”folk”. Rätt ska vara rätt.
Ja precis. Inte folkm, var nog påväg mot folkr, hoppade lite i förväg, det tror jag.
Han sa inte folkm, han sa folk. Och det översattes till genoci. När det lika gärna kunde ha varit folkrätten han var på väg att säga, dvs omkastad ordföljd. Väldigt ful översättning.
Starta en egen blogg så att du ocensurerat kan vräka ur dig åsikter då. Så trött på ”jag har rätt att säga vad jag VILL ÖVERALLT ALLTID” ska maskeras som yttrandefrihet när det 99 gånger av 100 är nån sur jävel som vill vara oförskämd
Vore kanske bra om folk kunde bemöta kritik emellanåt och även sånt som inte är det. Man kan inte bara leva i sin lilla fantasivärld helt verklighetsfrånvänd. Sen fattar man ju att det bara var Sofia som hoppade på godhetståget utan att ens kolla vad det faktist handlade om, och sen när det var fel, som om det aldrig hänt.
Det här!
Kristersson sa tydligt ”folk” och ändrade sig till ”försvar”, strax efter sa han ”folkrätt” och har man studerat språkpsykologi vet man att det är jättevanligt att tungan börjar säga det man redan har planerat att säga lite längre fram. Helt normal felsägning.
Sen börjar alla Instagramfeminister gapa om att han minsann TÄNKTE SÄGA FOLKMORD.
Ja, för hur troligt är det att Kristersson på riktigt tänkte säga folkmord? Alltså kom igen!
Man behöver inte vara särskilt kunnig i hjärnans och språkets funktioner för att fatta att han självklart inte pratade om folkmord.
Jag tror det kommer från att hon var en ”business” redan som mycket, mycket ung. Hela hennes uppväxt var en enda stor business, hennes själv, hennes värde, blev en business. Så, så ledsamt. Och inte hennes fel. Hon var ett barn då, och hennes föräldrar hakade på rejset då hon visade sig vara en potentiell inkomst. Nu visar sig konsekvenserna. Så ledsamt. Nellie är en fantastisk person och har så långa positiva sidor, även kommersiellt, men baksidorna har börjat ta sin del. ?
Så många positiva sidor, ska det ju stå!
Det är ett faktum att man inte kan satsa 100% på alla delar av livet, någon del blir alltid lidande, om det så är jobb, familj, vänner, sömn, träning, mental hälsa, återhämtning eller annat. Trodde som ung att det skulle gå att klara sig ”perfekt” på alla områden, men det är ju omöjligt. Hörde sedan om 80% principen, att det nästan alltid räcker att satsa 80%. Livet kändes aningen lättare efter det. Och en utmattningsdepression har lärt mig att det där med att sätta syrgasmasken på sig själv först och andra sedan, det gäller också utanför flygplanet. Man är till ingen nytta när man ligger på botten, så därför kommer alltid mentala hälsan/träning/sömn/återhämtning först, och alla andra saker i livet efter.
Andas alltså är ni barn ?
Alla ni som skriver skit? Sjukt pinsamt.. alla är inte som ni, alla är inte som jag. (Du)
Vuxna människor som lägger sin tid på att hata alla andras liv.. skaffa ett eget istället.
Blä!
OT: Kan ju inte vara en slump att Hanna Fribergs ex vill träffa henne igen när han startar nytt företag…
Hon kan ju förfan inte ta tillbaka honom en tredje gång. Efter otrohet och sedan ghosting.
Åh vart har du hört/läst detta?
Det här känner jag också väldigt väl igen mig i. Hör vänner och bekanta som är stolta och nöjda över sina prestationer, med all rätt!, medan jag egentligen bara känner lättnad när jag når upp till mina mål. Sällan eller aldrig stolthet eller nöjdhet. Och då är jag ändå ”högpresterande”, både på jobbet och inom mina sporter/intressen (vunnit sm/varit i topp i tre helt olika dicipliner). Det här är faktiskt en stor sorg hos mig, jag skulle så himla gärna kunna ge ett direkt svar på frågan ”vad är du stolt över?”, och rent objektivt så borde jag kunna det, men känslomässigt är jag inte där. Jag vill bara kunna mer, bli bättre, prestera större… och jag är
väldigt orolig att jag ska överföra detta till mina barn.
För mig är det biokemiskt (ADHD). Har du andra symptom kanske det vore värt att utreda? Concerta hjälper, men har andra biverkningar. Jag tog concerta i 3 år och det har definitivt hjälpt på lång sikt, men skulle inte börja ta dem igen.
Vad spännande. Skulle du vilja utveckla varför conserta hjälper?
Vad intressant! Jag har absolut många drag av adhd (svårt att göra något ”lagom”, alltid nya projekt, svårt att slutföra tråkiga saker, haft lätt med skolan så aldrig behövt kämpa för betyg, skrivit både c- och d-uppsats på två veckor pga prokrastinerat och haft ångest veckorna innan och sen skrivit med kniven mot strupen… osv).
Upplevde du att du kunde slappna av och känna dig nöjd med Concerta? Eller på vilket sätt hjälpte den dig?
Tack för att du delar med dig! ❤️
Sådana soffor nära räcket är så farligt för barn.
Man får väl anta att barnet inte får vara ute på balkongen ensam…
Men ständigt rädsla att barnet i ett obevakat ögonblick tar sig ut…Hade aldrig tagit risken.