Jag fick precis ett fint samtal från en av mina killars lärare. Han ringer till alla föräldrar i klassen för att få hjälp med arbetsro på lektionerna. Jag vet hur kämpigt många lärare har och jag beundrar de som orkar då jag vet hur det ser ut i skolorna. Att ringa hem är en bra början. Och mina killar fick fint beröm för att de sköter sig och anstränger sig även när det är rörigt. Och jag fick beröm för bra uppfostran. Hur kan man inte bli glad? ? Jag vet att alla mina barn också kan göra bus och fel, men i det stora hela vet jag att de sköter sig för att vi pratar så mycket om det här hemma.

Vi har höga krav på hur man får bete sig och inte och det börjar ju här hemma. Skolan är en stor del av barnens liv, men de ska inte behöva uppfostra barnen, det gör vi föräldrar. // Englas showroom

Engla skriver om sina tvillingsöner och om hur hon fått ett samtal från deras lärare vad gäller arbetsro i skolklassen.
Hon beskriver hur hon och maken har höga krav på hur man får bete sig och inte och hur det börjar i hemmet. Att skolan är en stor del av barnens liv, men att lärarna ska inte behöva uppfostra barnen. Att det ligger på föräldrarna.
Håller ni med?
Jag har en kompis, vars son går i en klass där det finns föga studiero. Att ett par stycken elever förstör lärandet för alla de andra, men att lärarna står bakbundna och inte kan göra någonting annat än typ, vädja. Föräldrarna till de stökiga barnen är inte mottagliga för den här typen av information, utan hävdar bestämt att deras barn minsann inte sänker nivån för studiero i klassrummet.

Vad gör man?
Ska alla föräldrar behöva flytta på sina barn, för att de ska kunna tillgodose sig utbildningen? Vad gör man om stökarna flyttar med, eftersom alla kompisar verkar försvinna till andra klasser?