Löwengrip borde få ett pris för att ha lyckats få seriösa medier och kultursidor engagerade i hennes depression och nya ”ärliga” persona, trots att det är den mest förutsägbara storylinen. Martin Wicklin konstaterar lite artigt att det var naivt av henne att vilja lansera sitt företag i USA, och hon själv håller med.
Men trots att hon är deppig och en drömmare av rang så är hon inte naiv. Snarare är hon Sveriges skickligaste entreprenör och största PR-hjärna. Det är imponerande, men det gör det också svårt att fälla några tårar till Söndagsintervjun. // Anna Axfors GP Kultur
Jag är alltså inte ensam om att inte köpa Isabella Löwengrips gråtmilda och ack så folkligt deppiga nya image?
Skönt att höra.
Anna Axfors skriver en krönika som kritiskt tar upp sättet som media, åter igen, dansar efter Isabellas pipa och excelark, precis som förväntat.
Jag menar, varför skulle de vara kritiska NU när de praktiskt taget ”fangirlade” runt henne med skygglapparna på, oavsett vad som avslöjades om henne av olika medier?
Läs Annas krönika HÄR – förutom om du är en av Isabella fangirls som ständigt försvarar henne här inne oavsett, för det lär nog brinna i huvudet på dig av den – för den är mycket läsvärd. 🙂
Vad tycker och tänker ni om innehållet i krönikan?
Medhåll? Mothåll? (Kan man säga ”mothåll” som en motsats till ”medhåll” eller är det ”förbehåll” som gäller då?=
