Michaela Forni fick en fråga på sin blogg som jag tror kan vara lite av en vattendelare, och sådana älskar jag ju att ta upp här på bloggen! 😉
Vissa av oss är dem, andra av oss hatar dem – jag pratar naturligtvis om tidsoptimisterna. Människorna som är konstant sena. Till ALLT!
Jag vill gärna vara tidig till saker och ting och gilla således inte när folk är sena eftersom jag då får vänta extra länge, eftersom jag kom tidigt.
Men…
Det finns en sak som jag tycker betydligt sämre om än när människor är sena och det är när JAG är sen.
Jag vet inte varför…
Själv skulle jag inte höja ett ögonbryn om någon kom två, tre, fyra eller fem minuter sent till ett avtalat möte då det är sånt som kan hända den bäste, men är det jag själv som är sen så har jag hunnit skicka flera ursäktande sms där jag berättar att jag tyvärr råkat bli lite sen.
Så andras senhet – inte så farligt.
Min egna senhet – katastrof.
Men jag antar att med ”tidsoptimist” så menar hon de som liksom inte ”blir sena på vägen” utan som redan är sena när de går ut genom dörren? Som inte ens försöker komma i tid?
Jag fattar helt ärligt inte hur sådana människor tänker. En tjej i min klass på gymnasiet kom fem minuter sent till dagens första lektion varje dag!
Alltså VARJE DAG!
Under tre års tid…
Hur lyckas man med det utan att inse att det är dags att göra en mikro-korrigering och ställa klockan fem minuter tidigare?
Om någon här inne är den här typen av tidsoptimist, kan du inte förklara hur du tänker?
Jag lovar att inte döma! 😉
