Trendenser har skrivit ett inlägg om e-handel och något jag tror många av oss satt i system när det kommer till att handla, särskilt kläder.
Man vill köpa en tröja men är osäker på storleken. För att ta det säkra före det osäkra så beställer man den i två olika storlekar och skickar tillbaka den man inte vill ha – särskilt som många e-handelsföretg erbjuder fri frakt och fria returer.
Smidigt och bra, eller hur?

Det jag aldrig tänkt på är vad som händer med den returnerade varan efter att den lämnat mina händer.
Så här beskriver hon det:

Vad händer då? En logistisk piruett. Varan åker ju inte tillbaka direkt till lagerhyllan utan måste först ses över och kontrolleras, kanske ångas eller strykas, vikas och packas om i en ny förpackning och få nya etiketter innan den kan bli tillgänglig i webbshopen igen. Sker den hanteringen i Sverige? Inte alltid. Visste du att några av de största logistikföretagen som jobbar med 3PL (tredjepartslogistik) finns i Estland, Lettland och Polen?

Din lilla tröja eller prydnadskudde/bäddset//handduk/pläd etc får i värsta fall åka på en ganska lång resa å dina vägnar. Från webbshopens lager i Sverige, hem till dig, sedan tar den en sväng över till Baltikum innan den kommer tillbaka till lagret och kan säljas ännu en gång… med stor sannolikhet till någon som köper och agerar på samma sätt som dig. Alltså kanske den tar ytterligare några varv i världen innan den hittar sin slutgiltiga ägare. Hänger du med? E-handeln inom textil (mode och heminredning) består till stor del av trendkänsliga säsongsprodukter med kort livslängd. En returnerad vara måste snabbt tillbaka och vara säljbar igen. Det skapar ett hetsigt e-korrhjul utan dess like.

Transporten må stå för en liten del av de totala utsläppen (ca 3%) när man beräknar hela livscykeln av en ny produkt. Men hur mycket ”passivt resande” och slöseri med resurser skapar vårt nya köpbeteende? Är det någon som ens räknar in returpiruetterna? //Trendenser

https://www.youtube.com/watch?v=kkovBKfcSJ8

Reklamfilmen som fick tusentals människor att betalar stora summor pengar för en lyxfestival på Bahamas.
Hur det egentligen såg ut ser ni på bilderna längst ner i inlägget.

Ingen kan väl ha missat Fyre Festival – the greatest party that never happened? 
En kaxig entreprenör som – istället för att ställa till med en lyxig festival i Bahamas – döms till 6 års fängelse för att ha svindlat bort miljontals dollar och lurat alla från festivalbesökare till investerare.
Dokumentären finns på Netflix och jag såg den igår. (Ej reklam)

Det som gör detta relevant för min blogg är att arrangörerna använde sig av influencer marketing för att sprida ordet om festivalen genom att bjuda med en massa supermodeller som Bella Hadid och Kendall Jenner till ön för att filma coola videos.
Dessa influencers – modellerna och drygt 240 st till av världens största – fick sedan betalt för att samtidigt publicera inlägg om festivalen, något som fick ENORM genomslagskraft.
Kendall Jenner ska enligt dokumentären ha fått 250 000 dollar för att posta sitt inlägg och det som givit henne problem i efterhand är att hon inte på något sätt markerade detta som ett betalt samarbete.
Amerikanska FTC (Konsumentverket om du så vill) skickade 2017 ut 90 brev till sina största influencers med en sträng påminnelse och varning om vikten att reklammarkera sina sponsrade inlägg.

Så inte nog med att inblandade agenturer, influencers och musiker som deltog i reklamfilmerna och marknadsföringen på Instagram nu stäms för de 26 miljoner dollar som ska ha betalat ut – Kendall Jenner och hennes team kommer alltså även få en separat kallelse för den post där hon gjorde smygreklam för att Kanye West och andra G.O.O.D. Music-medlemmar skulle uppträda på festivalen, något som inte ens visade sig stämma.
(Informationen kommer från W Magazine som även listar summorna det rör sig om)

Att Kendall ska få konsekvenser för att ha gjort smygreklam är jag helt med på, men att ha marknadsfört någonting som visade sig vara en bluff – kan verkligen hon och de andra modellerna klandras för det?
Hon hade lika gärna kunna gjort reklam för ett par skor som hon haft på sig under inspelningen av en reklamfilm, i tron om att den här skon skulle massproduceras och säljas.
Är det verkligen hennes fel om företaget sedan använder reklamfilmen för att få folk att beställa skon utan att det finns några att skicka ut?
Skulle hon ha bett om att få se alla redan tillverkade skor eller om en rundtur i fabriken? Är det verkligen modellen som anlitas för ett uppdags uppgift att kontrollera hela produktionskedjan?
Om något så tycker jag att det ansvaret i så fall ska falla på agenturen som förmedlat uppdraget och den som ansvarar för vilka uppdrag modellen gör, men modellen? Jag är tveksam till den delen av stämningen.
Och som jag skriver här ovan – Modellagenturerna har fått stämningar på sig för sin inblandning i Fyre festival.

Vad tycker ni?
Hur mycket ansvar kan man lägga på en modell för vad ett företag gör med en reklamfilm efter den spelats in?

Så här såg det ut när gästerna anlände.
Lyxigt, tycker ni inte?

När gästerna försökte lämna Bahamas låstes de in på flygplatsen, med kedjor för dörrarna utan varken mat eller vatten.