Igår skrev jag om Isabella Löwengrips och företaget Löwengrips framfart i mellanöstern där de lämnade ett moln av brutna avtal, obetalade fakturor och o-professionalism bakom sig när de bestämde sig för att lägga ner etableringen där borta, samtidigt som de vidhållit att de redan börjat sälja på plats i Dubai och Riyadh.

Den konsult som de anlitat för att få in varorna genom tullen och registrera dem för att få ut dem på marknaden står utan lön då Löwengrip vägrat betala hans faktura och den kvinna – Zanna – som anställdes för att lansera företaget sades upp via email efter 2 månader, trots att avtalet utlovade 18 månaders arbete.

Det här har hon nu att säga efter att ha läst mitt förra inlägg:

De hade ju också en avgift att betala till Fashion Avenue för att få tillgång till lokal, mitt visum och att få registrera produkterna. Den avgiften uteblev ju också då de lämnade vilket drabbade FA hårt, så de satte fler än mig i en jobbig sits. De hade ju också räknat med 18 månader minst.

Självklart trodde jag mer om LCC än det här. Men när jag fick träffa dem i Sverige under sensommaren och i Dubai under hösten ändrades min bild en del. Det kändes plötsligt som mycket var spel för gallerierna. Dock hade jag inte varit i branschen tidigare och hade således inte så mycket att jämföra med. Men just därför blev jag inte heller helt totat överraskad kring hur uppsägningen gick till, även om jag såklart blev väldigt besviken. Jag har fått en helt annan bild av Isabella som person efter att hon var här – inte till hennes fördel om vi säger så.//Zanna

Detta är den del av mailet som Zanna i nuläget är bekväm med att jag publicerar, och Isabella ska nog bara vara glad över att resterande innehåll än så länge inte nått dagens ljus.
Den bild som nu målas upp av henne som företagare och människa – ju fler människor jag talar med –  är allt annat än trevlig och det kan varken några upptejpade hotlappar eller presenterade pojkvänner ändra på.