My Martens:

Hur jag än gör, hur jag än planerar så gör jag någon besviken. Det är alltid någon som väntar eller förväntar mig att vara någonstans. Tiden räcker aldrig till!!!
En känsla av att vara otillräcklig. En kombination av att inte kunna leverera 100% utan istället leverera ca 75%.
Att bara leverera ”halvdant” på jobb, på studier, som vän, som mamma OCH som flickvän.
Detta och flera andra åtaganden till.
Jag sätter höga krav på mig själv. Jag vänder ut och in på mig själv för att räcka till, för att hålla ihop…
Det är en sak i teorin att schemalägga dubbla pass Stockholms-veckorna, att planer pendlingen med kör-sträckor och flyg-tider och tider/schema att få ihop det osv… det är en sak.
Att få in i diverse kontrakt att fysiska jobb endast fungerar Stockholms-veckorna är också en sak…
MEN Att leva ut planeringen i det praktisk var ärligt talat en MYCKET större utmaning än vad jag kunnat förställa mig!
Just nu… Just idag är jag trött. Riktigt TRÖTT!//My

Mys liv verkar vara allt annat än harmoniskt och hon försöker pussla ihop vardagen med en vecka på Öland och en vecka i Stockholm.
Herregud, jag känner hur det kryper i mig bara av att läsa hennes inlägg.
Har man en gång varit utbränd så hör man varningsklockorna ringa lite högre och lite tydligare än andra människor och jag hoppas bara att My får till sitt liv innan hon kraschar helt.
Läsarna verkar även de vara oroliga för henne och hennes livssituation.

Finns det någon där ute som levt ungefär så som My beskriver sitt liv just nu?
Några tips till henne?