AnkPung:
Pungen är i slutskedet av en 10 veckor lång KBT-terapi för att få bukt med sin panikångest och nu tyckte hennes terapeut att hon borde utredas för bipolär sjukdom.
Hennes reaktion? Den här:
Min första reaktion var helt ärligt ett asflabb . För mig har bipolär varit att man ena veckan inte ens kan tvätta sig själv och andra veckan köper en travhäst trots att man varken har kunskap, nått ställe att ha hästjäveln på eller ekonomin för de. Ja ni förstår min okunskap och hur påverkad man blivit av samhället själv. Min terapeut svarade snabbt att allt inte är så svart och vitt som jag tror./Nikolina
Jag är en stark förespråkare av KBT – jag skulle nästan sträcka mig så långt att säga att KBT på riktigt givit mig mitt liv tillbaka – både rent hjärnspöksmässigt men också i min terapi för att lära mig leva med kronisk smärta.
Ankpung vill inte att någon ska skämmas för sin psykiska ohälsa och det vill inte jag heller!
#jagärlucia
#jaggårpåKBT
Har ni tagit hjälp av en terapeut nån gång?
Föregående inlägg 
Jag går hos psykolog, inte regelbundet just nu, men jag ska ta tag i det efter jul igen. Jag har haft problem med panikattacker så fort jag går förbi min gamla skola på grund av traumatiserande mobbning, och jag har också kämpat med självskadebeteende, dåligt självförtroende och självhat. Mycket av det har blivit bättre tack vare min nuvarande psykolog. I början av året så var jag sjukskriven i sex månader på grund av att jag hade pressat mig själv för hårt. Jag isolerade mig totalt, gick knappt utanför dörren, och tappade därför regelbundenheten med min psykolog. Nu mår jag bättre, så efter nyår blir det nystart 🙂
Vem bryr sig om denne Ankpung? Skriv om intressanta personer! 🙁
Har tack och lov varit förskonad behovet av en terapeut men varit i behov av kuratorsamtal för många år sedan. Det hade inget med psykisk ohälsa att göra utan mer att jag just då gick igenom en kris och behövde både en vänlig röst samt praktisk hjälp att lösa mina problem. Rekommenderas till alla som går igenom något som känns för stort att hantera oavsett vad problemet kan vara.
Men till vad jag ville skriva. Låter troligt med bipolär ang ankpung. Skulle förklara en hel del…
Jag har gått i kbt och det räddade mitt liv :). Jag mådde otroligt dåligt och övervägde att ta livet av mig. Tänkte då att jag skulle göra ett sista försök att få ordning på det och tack vare det är jag i livet idag.
Jag <3 KBT
Gick i kbt för min spindelfobi, funkade jävligt bra. Dock bland det jobbigaste jag gjort i mitt liv.
Gått i omgångar hela mitt liv och går även nu till psykolog. Äter antidepp och väntar på tid hos psykiatriker för utredning om det är ngt annat än bara depression som spökar.
Går till en psykoterapeut tre gånger än så länge och mår redan mycket bättre. Har fastnat totalt i destruktiva tankesätt sedan barndomen och är så glad över att jag tagit tag i det.
Gått*
Jag gick på kbt för några år sen. Det har hjälpt mig massor!!! Inför sista besöker blev den en paus på 3 veckor då min terapeut skulle operera sig för magsår. Jag fick då en läxa jag skulle göra, nåt hon visste var oerhört svårt för mig, men som var sista pusselbiten som saknades för att jag skulle bli ”hel”.
Jag gjorde läxan, det var jobbigt men jag var såååå stolt när jag väl gjort den!! Hade aldrig kunnat leva ett lyckligt liv utan att ha fått det gjort.
Glad i hågen gick jag till mitt avslutningssamtal med min terapeut, nu skulle jag berätta vad jag gjort och hur mycket det (och hon) hade hjälpt mig!
….det visade sig att det uppstått komplikationer i samband med hennes operation och hon hade inte överlevt… ?
Har fortfarande hennes mobilnummer i min mobil, tänker på henne titt som tätt… hon räddade mig och jag fick aldrig tacka henne..
❤H.H❤
För mig har inte kbt funkat alls tyvärr.
Behöver nog dbt eller något.?
Helt off topic. Någon som läst/reagerat på att Martina Haag slagit en gravid kvinna på krogen? Wtf, alltid uppfattat henne som seriös och mogen, slår verkligen hål på min lilla lyckobubbla.
Finns ju bara på Flashback och Aftonbladet än så länge om man googlar det, så vet inte hur sant det är, samt hur situationen egentligen såg ut.
Att folk sedan blir sjukt otrevliga av alkohol är ingen nyhet, så skulle inte förvåna mig om även Martina Haag blev sådan, men som sagt: ingen aning om situationen än.
Har gått i psykoterapi i ca 2,5 år. I början gick jag en gång i veckan. Med tiden har det blivit varannan vecka och till sist en gång i månaden. Jag var deprimerad, hade ångest, panikattacker och social fobi. Tillsammans med antidepp har terapin gett mig glädjen och livslusten tillbaka! Har lärt mig otroligt mycket! Rekommenderar verkligen alla som som är i behov av hjälp att prata med en psykolog eller psykoterapeut. I mitt fall hjälpte inte kurator tyvärr.
Bipolaritet är en diagnos som har ökat drastiskt de senaste åren. Anledningen är att man har utvidgat diagnosen. Numera är det inte bara de klassiskt manodepressiva som anses bipolära. Nu är frågan, hur bipolär är du? Klart att det finns grader av allt, men är det verkligen en sjukdom med tvära kast i känslolivet? Vart går gränsen? Tror att det finns en överhängande risk för subjektiva tolkningar av psykiatriker, vilket leder till överdiagnostik och onödig medicinering. Medicinerna som rekommenderas för bipolaritet har ingen rolig biverkningslista, plus att de många gånger är oerhört svåra att sluta med när kroppen har vant sig vid dem. Skadligt för folkhälsan – profit för läkemedelsbolagen.
När jag gick hos psykolog efter remiss från psykakuten sade hon något jävligt bra till mig. Hon sade att jag inte behövde en diagnos för att det fanns ingen att ge direkt men att jag hade en personlighet och en energi-intervall som kunde göra att jag både kände mig och framstod som bipolär. Jag fick några knep för att hantera och jämna ut energin och knep för att hålla tankarna och själen i balans och med dem fungerar jag utmärkt! Ett par dagars kaos gör mig dock helt förstörd, ångestladdad och knäpp igen men jag vet hur jag rättar till det.
Tyckte hon förklarade det så bra och tror som du säger att många ges mediciner och diagnos i onödan för att man inte kan se den där gråzonen. Men det är såklart bara en personlig tanke och bedömning.
Skönt att höra att du fick ett bra bemötande! Alldeles för många som bara hänvisas till medicinering.
Jag är emot medicinering om det inte är nödvändigt för att personen ska kunna använda övriga verktyg också. Hade jag i den livssituation fått medicin hade jag suttit på samma ställe än men känt mig nöjd med det. Och det hade då jävlar i det inte varit vackert!
Jag gick hos en psykolog tidigare i höstas efter att min mamma gjort ett suicidförsök. Det var skönt att prata om det med någon som har som jobb att lyssna och hjälpa, för jag kände (och känner) mig så ensam i hela upplevelsen, mamma var ju den jag alltid vände mig till annars. Psykologen hjälpte mig att våga möta min ångest vilket har hjälpt mycket!
Min mamma försökte begå självmord när jag var 15 år (nu 9 år sedan). Det kom som en chock, då min mamma är den som alltid är gladast och finns där för alla.
Var dum nog och gick aldrig till någon psykolog för att prata om det.. Sjukt bra att du gör det! Än idag kan det göra mig gråtfärdig att tänka på det och precis som du, kände (och känner) jag mig så ensam ibland, eftersom jag inte känner någon som har varit med om samma sak.
Om du vill ha någon att prata med som har varit i samma situation så kan du gärna höra av dig till mig.
Ja hej det här kanske har lite med inlägget att göra men ändå inte, men ni brukar ju vara gulliga här så jag skriver ändå <3
Hur gör man när man är så otroligt ledsen och känner sig… sviken? Liksom att man gör allt och lite till för sina vänner men de kanske inte direkt gör det tillbaka? Har sån otrolig nyårsångest, är så rädd att sitta själv och ledsen på nyårsafton att jag inte vet vad jag ska göra. Har inte blivit bjuden på någonting. Jag och en vän skulle gå på en fest, men nu ska hon utomlands med en kille istället, så nu har jag väl halvt bokat upp mig med en annan kompis som jag inte kan lita på alls. Hon säger hela tiden saker som "Haha jag är spontan så jag kanske lämnar landet på nyårsafton!". Jag kan absolut inte lämna landet, jag har jobb att tänka på. Min bästa vän ska fira med sin kille och då kan inte jag vara med.
Jag känner att även om jag bjuder in folk på fester, utgångar, fikor, events och saker ofta så får jag någon sorts… ljummen behandling tillbaka? Visst, de säger att de älskar mig och att jag är deras bästa vän. Men det märks liksom inte i handlingar. Det är knappt någon som skulle komma hit om jag var ledsen. På min födelsedag så kom nästan ingen och det var ingen som ville fira efteråt heller.
Jag känner att om jag ska sitta ensam på nyår så får jag köpa droger och droga mig från kl 12.00 eller något så jag slipper se hur jävla glada alla är för min ensamhet kommer bara bli så otroligt påtaglig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att jag har ett hål i bröstet hela tiden.
Helt ärligt så låter dina ”vänner” inte som mycket att hänga i julgranen. Vänskap ska enligt mig innefatta både givande och tagande, annars är det fanken inte någon vänskap. Om du känner att det är värt det så tycker jag att du ska tala om för dem hur du känner, och vid dålig eller utebliven respons så är det nog en bra idé att gå vidare och försöka hitta nya vänner. Kanske lättare sagt än gjort, men det finns väl olika forum för detta.
När det gäller nyårsafton, varför inte äga och gå själv på den där festen?
Kolla Dennis M privata Facebook (försökte maila bild men gick inte fram) – han har gått ut med att han kommer att skicka ut fakturor till alla som stulit bilder för att mobba honom och hans personal.. dubbelmoral på hög nivå
Jag har väl följt denna bloggen i ca ett halvår o tycker ofta att du camcam är mitt i prick o ”boom in your face” i det du skriver. Men ibland blir jag lite fundersam…. du kan skriva vad du tycker o vara lite spyddig om bloggare som kanske inte faller dig helt i smaken. Ta Tyra som ett exempel, när hon hade det som värst med sin skada o allt det, så skrev du nåt inlägg om att du vet precis vad Tyra går igenom o att du vill att vi alla skulle va lite empatiska mot henne pga detta.. sen fortsätter du att skriva som du brukar om henne. O även nu för nån dag sen (då hon skrev om en ny nystart ) o då fick du mestadels dåliga kommentarer mot dig, så då var du tvungen att skriva o försvara dig med att hon visst har varit elak emot dig o försökt få dig sparkad från nånstans…
Lite lång kommentar men det jag vill ha sagt är att det verkar som du tycker att du kan skriva vad som helst o sen när någon är med.om nåt som du också har varit med om så måste du också uppmärksamma dig själv lite. (Kanske för att slippa kommentare som ”vad vet du om hur det känns?!”…) Som nu med denna Ankpung, hon skriver att hon utredningen för bipolär o nämner KBT o då helt plötsligt från dig ”Jag vet preciiiis vad KBT är o det har hjälpt mig såå mycket med mig kroniska smärta o bla bla bla!!” Det känns falskt att först såga nån o sen veta precis hur dom har det o vad dom går igenom….
Jag är inte säker på att jag förstår hela din kommentar men om vi ska ta det här med Ankpung så har jag vid ett flertal tillfällen skrivit om att jag gått i KBT i flera år så det kan inte komma som någon nyhet.. Eller har jag missförstått dig?
Det jag menar är kortfattat att du kan skriva o vara smått spydig framförallt presonerar som inte faller dig i smaken, men skriver dom om nåt jobbigt som även du har varit med om, så känns det som att du litegrann försöker samla pluspoäng o helt plötsligt kännas med dom. O det är DET som känns lite falskt .
Jaha, du menar så..
Jag tycker mest att om man skriver något idiotiskt så får man höra det men samtidigt så ska ju saker som förtjänas att lyftas – lyftas!
Förlåt men blir så less på alla diagnoser hit och dit. Vissa saker hör livet till!!! Bit ihop, käka tabletter om du behöver och vill, prata av dig men åååååh sluta skylta med att man är bipolär bl.a. Bl.a. Bl.a.
Överdiagnostisering så det smäller om det
Ja livet är tufft emellanåt, ja vi har alla våra svackor, ja vi har alla perioder där vi har lite extra energi , ja vi är alla stressade emellanåt. Men för bövelen vissa saker hör till livets jämna plågor!!!
Men snälla, ja alla har svackor i livet men har man en manodepressiv sjukdom så skapar dom svackorna mycket större avtryck. Det är det som är grejen med en diagnos. Diagnosen innebär inte att personen har det svårt i livet utan att den personen inte klarar av att hantera det svåra på samma sätt som en frisk person. Det är det som är sjukdomen, så lägg ner bara. Eller tycker du att självmordstankar hör livet till?
Du verkar helt dum i huvudet Sandy!
Aw. Inte lätt att vara både dum och inskränkt på samma gång. ?
Går hos en terapeut en gång i veckan och har gjort det i snart ett år sen jag blev diagnotiserad med borderline. Visst är det jobbigt och känns meningslöst ofta men ser jag på det långsiktigt ser jag mycket skillnad, vilket också är svårt att erkänna ibland.
Sen blir jag jätteledsen när jag ser nedlåtande kommentarer om att ha en diagnos. Förstår inte syftet med att uttrycka sig på det sättet. Det träffar mig verkligen rätt i hjärtat
Var hos en psykolog en gång efter att min pappa begått självmord. Det var allmänt stelt och jag kände inte att det gav mig någonting för fem öre. Så tyvärr gav jag upp efter det, vilket är synd då jag ibland kan känna att jag skulle behöva prata med någon som kan hjälpa mig med hjärnspöken och liknande..
Same here! Efter min mamma försökte begå självmord skickades jag till kuratorn på min skola. Gick dit två gånger, men tyckte det kändes så stelt och awkward, så jag slutade gå dit.
Vill egentligen gå till någon och få hjälp, men är rädd för att det ska vara lika konstig stämning igen och att det kanske bara inte är min grej. Kanske det är någonting man behöver vänja sig vid?
Var nyss inne på din instagram och måste bara säga, hur söta och mysiga är inte dina kisar då ? Du måste skaffa egen instagram till THK och Lilla snöboll ❤️ Snällaaaa
De har en egen. @tjockahetsatarkatten
snälla sluta skriva om ”ankpung”. vem är hon? en nobody som fått en mindre följarskara genom att spamma i bloggar och på instagram. hon platsar inte här.
#jaggårpåKBT ✋ Bästa jag gjort. Nu kan jag leva igen.
Vad jobbar Nikolina med förutom bloggen?
Personlig assistent. Var hon förut iaf.
Seriöst min morsa köpte verkligen en häst när hon var i manoperiod! KBT har jag försökt men terapeuten var koko. Nu äter jag stoooooor dos antidepressiva och det funkar kanon har aldrig mått så här bra. Lycka är att hitta rätt medicin och rätt dos. Då kan livet verkligen vända. Terapi = bra men medicin ( för mig) = bäst
Levde länge med en bipolär man. Tog evigheter innan han fick korrekt diagnos, just för att han inte föll inom det ”klassiska” bipolära mönstret. Läkemedel och elbehandlingar räddade hans liv. Samtal och kbt (vilket han också fick) hjälpte inte. Blir oerhört trött på folk som rackar ner på medicinering av psykisk sjukdom. I vissa fall räcker det med endast samtalsbehandling men för många är tabletterna nödvändiga. Ni vet, som vid cancer eller diabetes eller andra sjukdomar – där kan man också ibland avstå farmakologisk behandling men långt ifrån alltid.
Jag håller med dig. I många fall av psykisk sjukdom behövs mediciner för att klara vardagen eller helt sonika ÖVERLEVA. Folk glömmer att det är jävligt stor skillnad på psykisk SJUKDOM och psykisk OHÄLSA…
Jag har varit patient inom psykiatrin i över tio år. Både inom slutenvården och inom öppenvården. Har provat psykoterapi, dbt, kbt. Har även medicinsk behandling för psykosproblematik, DID/multipel personlighetsstörning och ångest. Fick senare även diagnosen autism (vilket vi egentligen vetat att jag haft sen jag va liten, men tog tid att få det bekräftat) och nu har jag fått remiss till habiliteringen för npf i min stad. Hoppas på att det kommer hjälpa mig ännu mer i min vardag 🙂
det är ju bra att terapeutisk hjälp finns för de som behöver. Jag känner några personer som är bipolära men på dessa människor är det verkligen tydligt hur maniska de är. Jag har själv blivit feldiagnostiserad med bipolär sjukdom, men sen visade det sig att det var en multipel personlighetsstörning istället tydligen. Vet inte vad jag vill ha sagt med detta dock haha
Vet inte hur många som kommer läsa det här, men jag har varit psykiskt sjuk i hela mitt liv, lider bland annat av Bipolär sjukdom som jag kommer få lida av hela livet. Jag botas dagligen med panikångest och självmordstankar och jag försöker så hårt med att hålla mig själv vid liv.
Det som gör det så mycket svårare att leva är hur andra ser på mig pga min bipolära diagnos och ohälsa.
Dagligen får jag höra hur hemska vi är men jag är inte så. Det är så mycket fördomar och jag har skrivit, berättat i så många år för att göra mig bättre förstådd men ingen vill förstå.
Kan ni snälla vara försiktiga med vad ni skriver? Jag mår redan dåligt nog. Bipolär sjukdom är ingenting att leka med och har nästan kostat mig livet flera gånger, samt kostat mig alla mina vänner som inte orkar med mina långa depressioner.
Jag hade gett vad som helst för ett friskt psyke.
Blir så glad när man uppmärksammar något som är så tabubelagt som psykisk sjukdom tyvärr är i dagsläget. Jag har själv gått hos psykolog och kuratorer sedan jag va 11 och är nu 23. Och det va bara för någon månad sedan som jag fått ordentlig hjälp trots otaliga självmordsförsök och andra destruktiva beteenden redan i tidig ålder. Fick tillslut diagnosen borderline och ska nu få gå en behandling som heter mbt. Är så glad och ser äntligen ett ljus i tunneln efter så många år utav mörker, ångest, depression.
Jag går på KBT just nu
Å den kvinnan ska ta hand om barn oxå?!
Vadådå? Varför skulle hon inte vara kapabel till att ta hand om barn bara för att hon möjligtvis ät bipolär?
Gick DBT för min borderline. Är nu frisk och fått borderline diagnosen bort plockad. Hade inte klarat av livet utan den terapin! Borde finnas i skolan för att höja barns självkänsla 😀