Har ni någonsin varit tillsammans med någon som ni inte kände att ”Shit! This is the one! Det kommer vara vi för evigt”??
Så har jag känt ända sen jag var ung och hånglade bakom någon buske på diskot. Varenda gång jag blivit förälskad, betuttad, kär så tror jag att jag träffat min blivande man. Var. Enda. Gång. Och jag har blivit lika förvånad varje gång det tagit slut även om det varit mina känslor som svalnat.

Är jag bara en obotlig romantiker eller är detta den nya – cyniska – generationen som visar sin nuna?
Är pojkvänner mer en förbrukningsvara än den potentiella äkta mannen nu för tiden?

Om någon skulle förbruka Tjocka Hetsätarkatten för att han inte är ”marriage material” så skulle dom få smaka på CamCam – the fury!

Det här kommer från Kissies snyftinlägg förresten.